CP-skadad, men normal (del 10 - SISTA DELEN) |
Tjo folks! Här är sista delen. Vad tycker ni? Bra/dåligt? Hur upplevde ni karaktärerna? Har ni lärt er nåt? Visste ni innan vad CP(cerebral pares) var? Det kommer att komma en fortsättning också, ifall ni vill läsa den också.
-------
Del 10
Trots läkarnas lugnande ord om att det inte är någon fara med Idas hjärna, vågar mamma Kristina inte börja hoppas på att allt kommer bli bra igen. Det som hände gjorde ju inte bara att Ida fick skador utanpå, inuti henne lär det kännas hemskt när hon vaknar.
- Om jag bara hade försökt förstå dig...mumlar Kristina när hon tillslut får komma in till Ida. Hon ligger där, bland massa maskiner, och ser inte ut att vilja vakna upp någonsin. Hon ser ut som en litet barn där hon ligger omgiven av färgglada filtar. Stämningen är tryckt bland doktorerna och läkarna. Varje gång dom kollar till Ida rynkas deras pannor ihop ännu mer. Tyst mumlar de till varandra massa konstiga ord som bara de begriper.
- Hur är läget med henne nu? frågar Kristina efter ett besök.
- Nja, det är inte direkt bra, säger en läkare som heter Vanja, och biter sig i läppen. Tillståndet är värre än vad vi trodde. Vi har upptäckt en blödning i hjärnan, som vi måste stoppa.
- Nej...Nej...Det får inte...säger Kristina skräckslaget. Hon ser framför sig Ida, som sakta försvinner från henne.
- Vi måste operera snarast, säger Vanja. Du kan vänta om du vill, men det lär ta ett tag, säger hon och ler lugnande mot Kristina.
- Tack, men jag tror jag åker hem, jag klarar nog inte att vara här... mumlar Kristina.
- Vi ringer när det är klart, säger Vanja. Sen försvinner hon in i rummet där Ida ligger.
Operationen gick bra, men Ida vill inte lämna sjukhuset. Fastän hon är frisk så vill hon inte komma tillbaka till livet. Hon trivs här, där hon slipper skolan, hemma, där hon slipper allt. Både Lisa och Carro kommer på sjukbesök, men de kan inte få henne till att komma hem. Läkarna börjar bli smått irriterade, men de är samtidigt oroliga. Idas psyke har nog fått sig en rejäl törn efter det här.
- Vi borde skicka henne till något hem, där hon kan bli botad...mumlar de till varandra, i tron att inte Ida hör. Men visst fan hör hon. Men hur kan dom veta hur hon känner sig? Hur tror dom att hon känner sig efter allt det här? Hon är en jävla CP-unge, som inte borde få finnas till över-
huvudtaget.
Efter en vecka blir Ida nästan utslängd från sjukhuset. Hennes mamma hämtar henne, och de åker hem. När de passerar skolan vänder Ida bort huvudet.
Så fort de kommit hem går Ida raka vägen upp på sitt rum, och låser dörren. Hela förmiddagen, hela eftermiddagen hela dagen stannar hon där. Kristina är orolig för henne, men försöker bete sig som vanligt. Hon städar lite, lagar mat, jobbar lite, som vanligt. Men på kvällen, när Ida inte ännu kommit ut, då blir hon orolig på riktigt. Tyst tassar hon upp och trycker örat mot dörren. Inget hörs därinne. Rädslan väller upp, och hon letar snabbt fram reservnyckeln till Idas rum. Darrande låser hon upp.
Hon bävar för att öppna dörren, men gör det ändå.
Synen som möter henne får henne till att skrika. Eller okej, vilja skrika. Inte ett ljud kommer över hennes läppar. På sängen ligger Ida. Idas skal. För Ida är död nu. En kniv ligger bredvid hennes hand. En blodpöl på hennes vita överkast. Det ligger ett brev eller något på golvet. Kristina tar upp det och läser det enda ord som står där:
Förlåt
Det är skrivet i blod tror hon först. Men sen upptäcker hon att det bara är läppstift. Tårarna tränger upp i ögonen, rinner över, droppar ner på golvet.
Hon lägger sig på knä vid Idas säng och tar Idas kalla hand i sin. Men det är först nu hon noterar Idas ansikte. Det är inte tomt och kallt, som dödas brukar vara. Det ser lyckligt ut. Lycklig över att inte finnas till. Och plötsligt känner Kristina sig inte ensam längre. Ida kommer alltid finnas med henne. Vad som än händer.
Slut
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | Dalvana - 3 sep 08 - 18:56- Betyg:  | sträckläste hela. det var den bästa jag läst, du skrev jättebra,
den hade en poäng och ja, allting var bra! nästan så att en tår trillar ner från kinden,
och det är ingen annan novell som berört mig som denna! bästa jag läst :)
hoppas alla som mobbar/mobbat någon som kanske har en cp-skada lär sig.
den personen kunde inte rå för att den föddes med en sjukdom, och
man ska väl inte bli mobbad för något man inte kan hjälpa?
åter igen, sjukt bra novell. | | MissJh - 28 feb 08 - 20:31- Betyg: | Åh, tårarna bara rinner.
riktigt bra skrivet! :) | | Ericautank - 19 dec 07 - 13:02- Betyg: | | Jätte bra men väldigt sorlig.. | | xTiNGELiNG - 10 dec 07 - 22:01 | | Det kommer tyvärr ingen fortsättning, jag började skriva på en, men det kändes inte bra så jag lade ner den ^^ | | ciitronvatten__ - 10 dec 07 - 21:03- Betyg: | | fortsättning :D | | CanSomeoneSaveMe - 10 dec 07 - 19:19 | va fan.. ja ska inte läsa dina noveller.. börjar bara gråta då ju..
*kramar om* | | rosanaglack - 10 dec 07 - 18:30- Betyg: | | braa!!! | | rosanaglack - 10 dec 07 - 18:29- Betyg: | | jätte bra<333333333333333 | | M-424 - 10 dec 07 - 18:23- Betyg: | | Kommer det nån uppföljare? :D <---allt jag har att skriva. Jag vet det är tragiskt! hehe xD | | eviigheet - 10 dec 07 - 17:10- Betyg: | | Vill ha mer:O <3 | | idontloveyou - 9 dec 07 - 21:24 | | Nej! Eller, ehm, vilket sorgligt slut. Men jag vill jättegärna läsa en fortsättning så snart som möjligt! Jag orkar verkligen inte ge konstruktiv kritik nu men jag tänker i alla fall säga att det här var jättebra skrivet och att den berörde och så. ^^ | Selleberg - 9 dec 07 - 21:01- Betyg:  | | Hallå? Inte snällt att sluta sådär förresten:( | | Mizzan007 - 9 dec 07 - 20:53- Betyg: | verkligen, verkligen talang till att skriva <33, väldigt fin, men så sorglig nu på slutet ;'(..
BÄÄST ! <3 |
|
|
|
