Fina Flickor (del tjugofem, näst sista) |
Del tjugofem. Jag andas trasighet
(Mauriel)
Jag kan inte avgöra var jag är, eller vad som hänt.
Mina ögon är opålitliga, lurar mig att se saker som inte ens händer.
Höger blir vänster. Svart blir vitt. Rätt blir fel.
Allt blir fel.
Och så är det de där ögonen. De vackra gröna ögonen, fulla av tomhet. Men det värsta är nog vetskapen.
Det är mitt fel.
Jag sträcker ut armen, känner hur jag kommer emot något hårt, kisar med ögonen innan jag snabbt stänger dem igen, och konstaterar att det är en byrå. En sån där fin, dyr.
Med den andra handen konstaterar jag att det är en säng jag ligger i, för första gången på en vecka. Madrassen är mjuk och lakanen känns precis som mammas specialbeställda.
Men istället för trygghet frambringar de en känsla av misslyckande.
Jag vill inte se mer tomma ögon.
Okej, en säng och en byrå. Vart kan jag vara?
Sakta sätter jag mig upp, öppnar försiktigt ögonen, håller täcket tätt intill kroppen.
Sakta får ögonen mer skärpa, och jag ser att jag ligger i svit. Jag skrattar hest åt mig själv när jag försöker komma på i vilket land vi är i.
- Misslyckad, väser jag åt mig själv och dunkar huvudet i sängkarmen. Det svaga hesa skrattet övergår i rosslande hostningar, och det känns som om halsen håller på att gå sönder.
Jag bestämmer mig för att vi borde vara i USA, alla broschyrer som ligger på byrån är på engelska.
Jag kommer ihåg hur jag, Jason, Robbie, Melanie, Sebastian och Jennifer delade på två sviter. Var det verkligen bara 1 vecka sen? Det känns så avlägset.
Nästan som det inte alls hände
Jag höjer på benet, flyttar det sakta över sängkarmen, ignorerar den ihållande smärtan. Sedan tar jag det andra benet, upprepar samma försiktiga procedur.
Golvet känns konstigt under mina såriga fötter, som om jag inte har tillåtelse att gå där.
Fortfarande med täcket tätt om mig reser jag mig sakta upp, benen skakar och jag tar tag i byrån som stöd.
- Fan, väser jag ut i det tomma rummet. De vita, sterila väggarna ser så stora ut, och samtidigt verkar de komma närmare mig för varje sekund, ta ifrån mig all luft.
Jag släpper byrån med handen och tar ett skakigt steg, fortfarande med täcket om mig. Mina såriga läppar börjar nynna på någon melodi som jag inte ens visste att jag kunde, men den känns trygg, så jag fortsätter. Prövande tar jag ett steg, och så ett till.
Så går jag fram till toaletten, skakigt, sakta och måste hela tiden ta tag i saker för att inte ramla ner.
Toalettdörren känns som om den väger 100 ton, och jag måste skjuta ifrån med båda händerna för att få upp den. Snubblande på täcker vinglar jag in på toan, och sjunker ihop på den mjuka, dyra mattan. Darrande kryper jag ihop i fosterställning, sveper täcker tätare omkring mig, fortfarande nynnande på den där melodin. Jag tror att det är Jason som brukar nynna på den, eller Robbie. Jag minns inte. Hursomhelst känns det trygg. Och jag behöver känna mig trygg just nu, när det känns som om allting omkring mig faller isär.
Jag vet inte hur länge jag ligger så, skakande och nynnande på golvet. Det kan ha varit tre timmar, men lika gärna tre minuter.
Sakta reser jag mig upp, undviker spegeln och kliver in i duschen, fortfarande med täcket omkring mig. Jag känner mig kall, så otroligt kall och mina tänder vill inte sluta hacka.
Jag sätter mig mitt i den stora duschen, sveper täcker tätare omkring mig, ställer in duschen på varmvatten och låter sedan de kokheta strålarna falla över mig.
Trots att jag någonstans vet att jag borde bli varm, känner jag ingenting av vattnet, och låter min darrande hand vrida upp värmen ytterligare.
Trots att min kropp blir röd, riktigt röd, känner jag fortfarande inte. Och trots att någonting i mitt huvud varnar mig för att höja värmen ytterligare lyssnar jag inte på den rösten. Den är alldeles för svag och jag är alldeles för trött, vilsen och kall.
Jag sveper mig tätare in i det blöta täcket, dunkar huvudet i väggen, först löst, sedan hårdare. Så hårt att det känns som om någonting faktiskt gör sönder där inne.
Samtidigt som jag nynnar melodin för mig själv, om och om och om och om igen.
Tillslut tar vattnet slut. Om det är jag som stängt av det eller om det är hotellet vet jag inte, men slut är det i alla fall. Kroppen är röd och blå, efter allt varm och kall vatten som jag omväxlande låtit rinna över den, armarna är fulla av märken efter mina naglar. Som om jag försökt riva bort allting.
Jag kryper ut ur duschen, kryper ihop på golvet och somnar med det drypande våta täcket om mig.
- Mauriel? Maurielälskling? Dröjande steg utanför dörren och lågmälda röster, men jag känner mig så trött och orkar inte resa mig, orkar inte svara, orkar inte tänka.
- Sebastian, kan du dyrka upp dörren? Fort som fan, skynda dig!
Jag blundar och sveper det kalla, droppande täcket om min darrande kropp. Låter medvetenheten svepas bort av haschet.
Dörren rycks upp, och jag hör Robbies lätta fotsteg skynda mot mig, han sätter sig på huk, kastar bort det blöta täcket, och tar upp mig i famnen. Hans händer sveper över alla mina blåmärken och sår, samtidigt som han viskar mjuka ord i mitt öra. Han reser sig upp med mig i famnen, går ut ur badrummet och lägger mig i samma säng som jag tidigare låg i.
- Sebastian, hämtar du ett täcke? Undrar han utan att ta blicken från mig.
Sebastian svarar inte, utan vänder bara sig om och går.
- Allt är så förbannat kallt, mumlar jag mot Robbies nacke innan en hostattack avbryter mig.
- Jag vet, viskar han och lägger sig ner bredvid mig, värmer mig med sin kropp.
Jag märker knappt när Sebastian kommer tillbaka, bärandes på ett täcke, han lägger det över mig och stryker mig över håret, hans ögon lyser av medlidande, och trots att han menar väl vill jag bara att han ska gå därifrån.
Jag går sönder
och det finns inget du kan göra för att hindra det.
Näst sista delen, ska skynda med sista.
vill ha konstruktiv kritik, as always.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nanna_limpan - 15 feb 08 - 17:41- Betyg:  | | åå den är så himla bra! | | Therese1337 - 3 jan 08 - 00:43- Betyg: | | Bra,bra,bra! | | aakwasweet - 19 dec 07 - 16:52- Betyg: | | INGEN KRITIK FINNS accept? | | -Cute - 10 dec 07 - 16:23- Betyg: | | du skriver verkligen jättebra längtar till sista :) | | hanna__91 - 9 dec 07 - 12:08- Betyg: | Nej! d får inte bara vara ett till innan d tar slut xD :'(
Snyft**
Du e ju skit grym!!!!
jag vill veta hur d går för Jen å Robie, och om Mauriel kommer bli bra!!!
MERA!! xD | | glasbubblan - 9 dec 07 - 10:02- Betyg: | det är verkligen bra! du är så underbart fantastisk på att skriva att jag blir riktigt avundsjuk på dig!!!XD
och det är lite ledsamt att det här var näst sista delen, men jag får verkligen hoppas på att du börjar skriva på en ny så for som möjligt, för jag älskar att läas det du skriver. du skriver olika för dina olika karaktärer, och det gillar jag skarpt. och du är verkligen fantastiskt bra på att skriva med inlevelse och kännsla, man hänger verkligen med och sugs in i historien!!!
duktiga du!!!! | | hannasteberg - 9 dec 07 - 00:48- Betyg: | | Shiit!! Snälla, låt allt sluta bra. får ju nästan tårar i ögonen! |
|
|
|
