CP-skadad, men normal (del 5) |
Del 5
Hon rusar andfått på den asfalterade vägen. Hjärtat dunkar hårt, magen känns hopsnörd, och tillslut får hon syrebrist. Hon stannar, och lutar sig mot ett gammalt träd som står vid vägkanten. Hon försöker få tillbaka normal andhämtning. Efter ett tag lugnar hon sig, och hjärtat dunkar långsammare.
Då kommer tårarna igen. Hon tänker på alla gånger hon sett resten av klassen stå och tissla och tassla om henne. Då hon tappar allt möjligt om hon måste bära något med högerhanden. Före och efter gympan. Hon är den enda i klassen som inte använde bh ännu. Den enda som fortfarande har shorts på sig. De verkar ha fått reda på att hon är en jävla CP-unge dessutom. Lärarna tittar ofta på henne på ett konstigt vis. På slöjden är det ingen som förväntar sig att hon ska göra stordåd. Det är ingen som bryr sig om hon går ensam. Det finns väl ingen som vill umgås med en sån som hon.
Åh, vad hon saknar sin gamla klass. Där visste alla att hon var CP-skadad, alla hjälpte henne, ingen retades. Nu går hon ju i en jävligt vänlig och hjälpsam klass. Mamma vet ingenting, hon tror att Ida har massor av vänner, och att ingen någonsin skulle drömma om att frysa ut henne. Vuxna säger att de förstår, fast dom inte gör det.
Mitt i Idas gråt ser hon en flicka stanna framför henne. Generat tittar hon upp, och möts förvånat av Carros finmejslade sminkade ansikte. Hon ser ut som vanligt, likadan som hon brukar se ut som i skolan. Men ögonen, ansiktsuttrycket är inte detsamma. Istället för att vara hotfullt och retsamt ser hon nu orolig och medlidsam ut.
- Hej, mumlar Carro. Hon vet inte vad hon ska göra av sig. Hon kan inte stå här, men vågar hon sätta sig ner? Tillslut gör hon det, och makar sig ganska nära den gråtande flickan.
- Såja, säger hon lugnt och lägger handen på Idas lår. Ida rycker förvånat till, kroppen spänner sig, och hon vet inte vart hon ska titta.
- Ehrm...harklar Carro. Du ska veta att jag tycker jävligt synd om dig. Du verkar ha det rätt jobbigt, med din hand...mumlar hon, och fäster blicken på några myror på marken. Ida vet inte riktigt om hon ska tro på vad Carro säger. Hon kan ju inte tro att Carro överhuvudtaget sitter här, och pratar med henne.
- Jo, det är för jävligt...snyftar Ida. För första gången i sitt liv känner hon, trots tveksamheten, att någon verkligen känner medlidande för henne.
- Vad är det för fel på din hand egentligen? frågar Carro snabbt.
- Jag är...CP-skadad, stammar Ida, och rodnar. Hon vet vad som kommer hända. Carro kommer dra åt sig handen, resa sig snabbt upp och mumla fram någon ursäkt om att hon måste gå, samtidigt som hon försöker dölja det hånfulla skrattet som ligger på lur. Inget sånt händer faktiskt, men hon ser att Carro tittar konstigt på henne ett tag.
Carro själv vet inte vad hon ska tro. Hon känner inte Ida speciellt bra. Hon är ju själv en sådan som snackar skit om handikappade, och skrattar hånfullt i smyg så fort hon ser en handikappad. Hon har alltid trott att CP-skadade sitter hemma i sin barnstol och gör grimaser och skrattar fult åt ingenting. Att dom alltid är störda i huvudet. Först nu förstår hon hur fel hon haft. Ida är en helt normal flicka, med en liten CP-skada. Men så fort gänget får reda på att hon är CP, så kommer de att mobba henne ännu mer. Shit.
Plötsligt hör hon Mickes röst. Ninas gälla röst ropar hennes namn, och rent
reflexmässigt reser hon sig upp, borstar av byxorna och rusar mot dom i någon sorts fejk-catwalk.
- Shit, vart tog du vägen? frågar Jenna och tittar förebrående på Carro.
- Äh, ingenstans, mumlar Carro. Gänget nöjer sig med det, men de frågar lite.
Snabbt beger dom sig mot skolan. De skrattar som vanligt, och snackar högljutt om ditten och datten. Kalle bjuder alla på cigaretter. Glada i hågen går de mot skogen. Carro vänder sig om en sista gång mot platsen där Ida satt. Där är det tomt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | eviigheet - 9 dec 07 - 01:35- Betyg:  | | fortsätt <3 |
|
|
|
