CP-skadad, men normal ( del 2-3 ) |
Del 2
Bilen bromsar in vid den nya lägenheten där Ida och hennes mamma ska tillbringa ett antal år. Redan när de var och tittade på stället kände Ida att hon inte skulle kunna bli lycklig här.
Mamma vill ju förstås att hon ska ha det bra trots sin CP-skada, men det är inte så lätt alltid. Lägenheten de ska bo i är trist och grå och allmänt ful.
Hon försöker öppna bildörren, men högerhanden lyder henne inte. Den hänger i en konstig ställning, och armen känns helt förlamad på något vis.
- Mamma, handen...mumlar Ida och biter sig i läppen. Mamma rusar genast runt och öppnar bildörren åt henne.
- Tack, säger Ida kort och öppnar bakluckan med sin vänstra hand. Flyttbilen kommer om en halvtimme. Tills dess ska de ta in smågrejerna.
- Du behöver inte bära in om du känner att du inte orkar, pjoskar mamma och drar ut en blå väska.
- Nej, det är lugnt. Handen blir bra snart, säger Ida, fastän hon vet att den inte lär bli det förrän imorgon. Hoppas hon.
Två timmar senare håller mamma och flyttgubbarna på att bära in möblerna och ställa iordning allting någorlunda. När de kommit och bett Ida hjälpa till hade mamma snabbt väst åt dom att hon har problem med handen. Sen hade hon sagt något högre (väldigt mycket för högt enligt Ida) att hon var handikappad. Tanterna på första våningen glodde, flyttgubbarna blev röda och mumlade fram ursäkter, och Ida ville helst packa ner sig i en flyttlåda och aldrig mer komma fram.
Carro betraktar händelserna ute på gården från sitt fönster. Hon ser en flicka i hennes ålder kanske, som står ute på gården och ser skamsen och vilsen ut. Hennes mamma håller på att styra
några feta gubbar som lyfter in en ful soffa. Nya grannar, äntligen. Hon har haft dötråkigt ända sen de flyttade in bland massa pensionärer och småbarn, men nu verkar det äntligen ha kommit någon i hennes ålder!
- Caroline, det är mat! ropar mamma.
- Kommer! ropar Carro och kastar en sista blick på flickan på gården.
Del 3
På morgonen efter inflyttningen bävar Ida för att gå till skolan. Hennes bästis där hon bodde förut antydde att Backskolan är en skola där man antingen mobbar eller mobbas. Inte så kul besked direkt. Dessutom har hon försovit sig, och det skulle ju inte se så fint ut om hon kom för sent redan första dagen. Snabbt stjälper hon i sig lite juice och tuggar i sig en kladdig macka. Handen känns bättre, men hon vet att den kommer haka sig som vanligt efter två, tre lektioner. Alla kommer få veta, alla
kommer skratta och kalla henne för särunge, och hon kommer bli ihjälmobbad.
Snabbt drar hon på sig sina slitna gympaskor och ropar hejdå till sin sovande och väldigt stödjande mamma.
- Shit, klockan är redan tio i! Jag börjar om tio minuter, så jag måste lägga på, aja, hejdåå, puss, puss! Babblar Carro snabbt på innan hon stoppar ner mobilen i fickan.
Gud alltså, att klockan ska gå så himla snabbt! Hon rafsar ihop sminket och slänger ner det i skolväskan. Hon drar borsten en sista gång genom håret och hoppar i sina
dyra Puma-skor. I trappuppgången är hon nära att krocka med tjejen som flyttade in igår.
- Shiit, se dig för, för fan! ropar Carro ilsket och går iväg.
Gångmönstret är så invant att hon inte tänker på hur hon ska gå. Vickande höfter, fötterna ska sättas nerpå en rak linje, blicken framåt, och så vidare. Man vill ju känna
sig snygg.
Tjejen hon krockade med går några meter bakom. Hon som inte hjälpte till att bära in sakerna igår. Men hon verkar vara ganska töntig. En Fjällräven-ryggsäck, töntig slarvig hästsvans, en trist trist trist skjorta och lite för korta jeans, som ser ut att vara från Lindex eller något.
"Herregud, hoppas hon inte börjar i min klass!" tänker Carro och svansar in på skolgården precis när det ringer in.
Förläget tittar hon ner i bordet. Vid katedern maler hennes nya klassföreståndare på om att det är "viktigt att ta hand om nya" och att de "inte ska mobba ut henne" eftersom att det har "kommit för många klagomål från andra klasser.” Samma gamla babbel alltså. Ida önskar sig långt långt bort. Killen som hon sitter bredvid stinker rök och bensin, och han ser inte direkt glad ut över att få vara den som sitter bredvid den nya tönten. Hennes högra handikappade hand verkar hänga uppe i luften och skvallra om att hon är CP-skadad, och kommer definitivt inte att bli kompis med någon, och att hon är så less på det här jävla livet!
-------
jag är medveten om att det här inte är en av de bästa noveller jag skrivit, även om jag gillar det den förmedlar, eller det jag försöker förmedla.
|
| Kommentarer | | sockervaddsmoln - 8 dec 07 - 20:32 | | den verkar superbra, du skriver ju somsagt jättebra och handlingen verkar bra |
|
|
|
