Jag vill inte ha det kladdiga på händerna |
Jag behöver film eller sport som bränsle för att gråta.
Önskar att livet självt hade kunnat vara nog
men det är så mycket lättare att lägga det i händerna på en skakfilmad liveupptagning av Townes van Zandt
eller misslyckade hopp av Emma Green.
Jag vill skriva en ”Happy song”.
Önskar verkligen att jag kunde dansa så hårt att killen på våningen under, trots att där bara finns ett garage, får mig vräkt.
Jag vill inte ha det kladdiga på händerna
jag vill slippa idoliseringen av livet utan att behöva sträcka mig mot fjärrkontrollen.
Jag vill ligga kvar och försvinna på en och samma gång.
Jag vill spela köttgitarr på hustak
skrika ut
över alla
med ivriga munnar.
Jag har försökt att passa in
men jag vet att jag är en udda katt.
En vän sa till mig att jag var Keith i The Office och jag skrattade först
men insåg sedan:
han hade rätt.
Jag säger fel saker.
Jag skriver fel.
Jag är för poesin vad designglasögon är för ungliberaler
men ibland så förvandlas jag till en vanlig man
som drar bort den blodstelnade strumpan
från den skavsårsblödande hälen
eller som löser korsord utan vänners hjälp.
Jag blandar och ger som en croupier
|
|
|
|
