Älskad eller hatad [Del 22] |
Natten var så kolsvart så jag inte ens kunde se mig själv. Okej, så överdrivet kanske det inte var, eftersom stjärnorna syntes jätte mycket. Det blåste mjuka vindar och det enda man hörde var vågorna nudda strandkanten och gå ut i havet igen. För några minuter sedan fick vi välja mellan romantiska saker, strandpromenad och något annat, kommer inte ihåg vad det andra var, men i alla fall, valde vi ( egentligen Steven ) strandpromenad. Jag vet inte varför, men när Loridee frågad oss vad vi ville göra flög han nästan upp ur stolen och sa " strandpromenad ". Så här går vi nu på stranden. Steven hade händerna i fickorna och kollade på alla andra håll än på mitt. Jag rår inte för det, men jag kunde inte sluta tänka på min beundrare. Jag och Steven snackade inte alls, så jag kunde väl ändå tänka på min beundrare så länge. Jag visste att han var här, men jag visste inte vem han var. Och han har inga planer om att visa sig heller. Jag kunde bara inte förstå, var det så svårt att visa sig själv? Var han så blyg? Ju mer tid som kommer, desto mer tror jag bara att detta är ett skämt. Han ( eller vem det nu är ) har ju inte lämnat fler lappar eller liknande. Kanske en kaka? Och för att göra det ännu värre, jag har inte ens sagt något till Mel. Inte något. Inte om Amelia, inte om Steven, inte om min beundrare. Innan vi flyttade till Boston, så lovade jag och min syster att vi alltid skulle hålla ihop och att vi alltid ska berätta saker till varandra. Jag har inte berättat något för henne - men å andra sidan har inte hon berättat något för mig. Det käns som om vi sviker varandra. Jag ska berätta allt för Mel. Jag måste bara, så att jag kan rena min själ. Direkt när jag kommer hem. Några tyngder föll från axlarna och jag kände mig mer avslappnad. Det är det jag ska göra hemma, men vad ska jag göra nu? Jag måste tänka på nuläget. Ett par gick bakom oss. De pratade för fullt. Ett annat par passerade oss och de gick hand i hand. Jag menar, kunde inte jag och Steven ens snacka? Är det inte det kompisar gör?
- Det här var trevligt, försökte jag.
Han såg jätte nervös ut.
- Mm, mumlade han medan han såg sig runt.
Vad var hans problem? Var han så rädd att se på mig? Och varför såg han så nervös ut?
- Steven, mår du bra? frågade jag medan jag lade händerna framför honom och viftade.
Han kollade fortfarande bort.
- Steven!
- Öh... va?
Han kollade på mig med en förvirrad min. Jag blev lite smått irriterad.
- Vad är det med dig? muttrade jag och lade armarna i kors.
Han svarade inte. Hans min sjönk neråt.
- Halå, jorden anropar!
Nu var jag faktiskt arg. Han svarade inte mig. Innan hade han varit så trevlig som helst, nu såg det ut som om han var stum. Kunde han inte ha en liten aktning för mig?
- Julia, sa han asketiskt. Jag...
Han avslutade meningen bara så där. Vad hade hänt med honom. Jag blev lite orolig...
- Steven, vad har hänt? frågade jag barmhärtigt.
Han svarade inte. Jag hade lust att putta till honom av ilska men höll händerna i styr. Jag ställde mig framför honom. Han subblade nästan över mig.
- Steven, jag vill att du berättar vad som händer och jag vill att du berättar det nu! sa jag bestämt.
Han stoppade in händerna i byxfickan igen.
- Julia..., nästan viskade han. Det... det är... en sak jag måste... berätta för dig...
Han suckade.
- Men berätta för mig då, sa jag i en vänligare ton.
Han dog ett djupt andetag.
- Jag... jag är... liksom... öh... jag...
Det här började gå mig på nerverna! Jag ville inte störa i hans mummlande så jag var tyst. Han kanske skulle komma på vad han skulle säga om jag inte avbröt honom.
- Jag...
Jag röt till men ville inte låta så arg. Steven hade kanske problem som han ville dela med mig, så jag hade en lågmäld ton.
- Det är inte kul att du håller på så här. Innan var du ju hur snäll som helst och vi hade jätte roligt, men nu ser du ut som ett spöke som inte vill prata med mig, och jag ska tilläga att du inte ens ser på mitt håll, eller ens hör på vad jag har att säga. Ja, du kanske ignorerar det men det är inte kul för mig att snacka när du inte hör ens på vad jag säger, och...
- Julia, jag har en flickvän.
Hjärtat stannade. Nej, allvarligt. Blodet rusade upp till huvudet och stannade där. Tankarna stannade. Lungorna slutade jobba. Jag trodde att jag skulle dö. Flickvän! Tårarna brände i ögonen. Hur kunde han säga det, nu!
- Förlåt, Julia, men...
- Förlåt! väste jag. Är det de enda du kan säga!
- Alltså, jag menar bara...
Plötsligt kom - den rödhåriga tjejen - fram till oss.
- Hej Julia. Hur är det?
- Bra, sa jag och lät lite bättre så att hon inte skulle se att jag var arg.
- Jag har aldrig riktigt hunnit säga det, men jag heter Hanna.
Hon räckte fram handen och jag skakade den.
- Angenämt att träffas, Hanna, kvittrade jag.
Vi log mot varandra.
- Du vet nog redan att jag är Stevens flickvän, va?
Det kändes som om en kniv högg min mage. Hur kunde han inte berätta det för mig? Så klart! Det var därför Steven inte ville att jag skulle vara med Fontänerna, hans flickvän är ju där! Tårarna brände ännu mer i ögonlocket. Hur kunde han göra så mot mig?
- Nej, det vet jag inte!
Hon kollade frågande på mig.
- Men...
- Inga men, abröt jag Hanna. Jag skiter i det ni håller på med! Nu går jag hem!
Jag sprang hem medan jag hörde Steven skrika mitt namn, men det brydde jag mig inte om. Hur kunde han inte säga det till mig? Han var ju min kompis! Tårarna rann längst kinderna. Vem vet, Ebba och Steven hade kanske ett starkt syskonband. De var båda lika lömska och de båda gick inte att förlåta!
Jag satt i soffan med en stor skål med vanilj och hasselnöts glass på knäna. Jag kollade på min favorit tv-serie, One tree hill. Jag hade slitit av mig kläningen och tagit på mig mina rosa pyamas och rosa fluffiga skor. Sedan hade jag tagit bort allt smink som hade runnit ner på ansiktet och sattit upp mitt hår i en hög hästsvans. När jag kom ner till köket såg jag en lapp.
Kära Melissa och Julia!
Jag och pappa är iväg och hälsar på mormor.
Vi var så uttråkade så att vi kunde göra allt för att komma hemifrån!
Efterbesöket hos mormor kommer vi hem med kakor, så klart, ni vet ju hur
mormor är.
När vi kommer hem ska vi ha Fredagsmys!
Ha det så bra! (Stöka nu inte till det!
Stöka till det? Ibland tror jag att mamma tror att vi är fem eller något sådant. Jag förde skeden full med glass till min mun. När mina smaklökar smakade på glassen kände jag att något saknades. Kolasås! Jag for upp ur soffan och stack in huvudet i kylskåpet när jag hade kommit fram till köket. Jag tog ut kolasåsen och satte mig på soffan igen medan jag hällde ner kolasåsen. När jag var färdig var det en hel flod av kolasås i glassen, men å andra sidan gör det inget. Det är bara godare. Jag förde en till sked till munnen. Glass var det enda som piggade upp mig. Och nu ville jag verkligen ha något som piggade upp mig, efter allt som hade hänt idag. Jag undrar vem som blir strandparet. " Det säger om nu", tänkte jag efter att ha tagit en titt på klockan. Jag har aldrig förut haft ett... nja... brustet hjärta, om man kan kalla det så. Jag kunde fortfarande inte förstå riktigt vad som hade hänt. Inte så konstigt att Steven skämdes när han var i Fontänernas skällskap. Hans flickvän var ju där! En lögnhals, det är vad han är! Men Hanna hade ju varit så trevlig mot mig. Jag kan inte fatta att hon inte sa något till mig heller. Visst, vi är ju inte så bra kompisar, men ändå. I för sig, hon kanske trodde att jag redan visste. Jag kan fortfarande inte förstå. Varför! Han kunde ju vara en god vän och säga allt. Han har ju knappt berättat något för mig. Om sig själv, familjen, ( förutom Ebba ) intressen, bla bla bla. Han kunde väl sagt något. Jag kan göra allt för att få reda på varför han höll det hemligt för mig. Varför han inte ville att jag skulle få reda på det. Det är en fråga det - som måste besvaras. Jag rörde om med skeden i glassen ( som mest innehöll kolasås ) så det nästan blev som mjölk. Jag förde en sked mjölk i munnen och svalde direkt. Jag undrar vad Melissa kommer säga när hon ser mig helt tårögd och förstörd på soffan när jag kommer hem. Åh nej! Jag skulle ju hem med dom! Tänk så letar dom efter mig! Inte ännu en förstörd minut för dom! Jag nästan slängde iväg skålen och knappade in Mels mobilnummer.
- Halå? hördes Melissas röst.
- Mel? Det är jag.
- Hej, Julia! Vi ska snart hem, så kom till oss. Vi är längst fram i folkmassan. Dom ska säga vem som blir årets strandpar... nu. Kom, snabba!
- Melissa, vänta! Jag är redan hemma.
- Jasså?
- Jag mådde inte bra, ljög jag. Så jag gick hem.
- Ensam!?
- Ja.
- I de här farliga områderna? Hur kunde du ens tänka tanken! Vet du så många...
Jag orkade inte höra på hennes tjat. Jag visste att hon var orolig för mig och så, men ibland kandet gå lite överstyr.
- Jajajajaja, röt jag. Ha det nu så bra, jag är hemma så att du vet det. Vi ses sen!
Jag lade på och satte mig på soffan igen. Undrar vad Steven och Hanna gör nu. De blir säkert valda till strandparet och...
Plötsligt slog en tanke mig. Varför gick inte Steven med Hanna till strandpartyt? Jag menar, som par. Varför gick Steven med mig? Hela den här grejen kändes konstig. Och dessutom, när Hanna kom och såg oss gå på en strandpromenad var hon helt lugn och glad. Precis som om hon inte brydde sig om vad Steven gjorde. Jag suckade djupt och högljutt. Hoppas inte mamma och pappa kommer hem nu. Då kan jag inte prata med Melissa ifred om allt som hade hänt. Vi hade alltid en regel med mamma och pappa, Fredagsmys, kallade vi det. Då i vi spelade spel eller tittade på film tillsammans. Kul, kan man tro. Men mamma och pappa kan inte sluta babbla. Vi kan aldrig spela spel eller se en film ifred. Det blir nästan alltid bråk mellan mig, Mel, och mamma och pappa. Antingen eller. Jag suckade vid tanken. Plötsligt for ytterdörren upp, men stängdes igen. Jag gick fram titl fönstret för att se vem det var, och såg Melissa och Philip vid verendan. Jag såg att de båda var förägna och röda om kinderna. Innan jag visste ordet av det, såg jag Philip och Melissa kyssas. Jag for upp ett leende. Nu har jag någonting att reta henne för. Nej, skoja bara, men det ska bli roligt att höra på vad hon säger när jag frågar henne vad de gjorde. Jag fnissade till vid tanken.
Ännu en gång for dörren upp och Melissa kom instörtande medan hon stängde dörren efter sig. Hon slängde ner sig på soffan och blundade med ögonen.
- Oh, vilken natt, stöndade hon och gäspade till.
Hon sneglade på mig.
- Varför gick du därifrån? Amelia var fortfarande där, det såg jag, försäkrade hon mig och bytade kanal på Tv:n.
Ja, Amelia var där, ja. Utan mig. Just det ja, hur kunde hon överge mig?!
- Öh...
Plötsligt for dörren upp igen. Ut därifrån kom mammas och pappas glada ansikten ut. Nu kommer jag definitivt inte kunna snacka ifred med Melissa. Men för en gångs skull är jag lättad över att mamma och pappa kom. Jag ville faktiskt inte berätta för Melissa om Amelia, eftersom hon då kommer
- Mormor har bakat era älsklingskakor! berättade hon och ställde ner en hel kartong med kakor.
Melissa hoppade upp.
- Fy, vad glad jag är! Jag älskar hennes kakor, medgav hon och öppnade kartongen.
Efter att ha smakat på en kaka utbrast hon:
- Julia! Det är våra älsklingskakor, Spiraler!
Jag utgav ett lykligt tjut som följde efter några skuttar fram till kartongen. Spiraler. Dem bakade mormor alltid när vi var sjuka ( som vi ofta var när vi var små ) och när vi var väldigt lyckliga eller glada. Om man hör ordet spiraler, tror man kort och gott att det är vanliga spiraler, men dessa är runda och platta ( ca, 1 cm tjocka ) Det är vaniljkakor, men har spiraler med choklad på hela kakan. Därav namnet, spiraler. Jätte gott!
Vi lade kartongen på soffbordet. Jag och Melissa slog oss ner med massor av kakor i famnen. Mamma kom in med en påse.
- Jag och er pappa har hyrt lite filmer till vår Fredagsmys! kvittrade hon och lade fram två filmer på bordet.
Jag och Melissa växlade blickar. Våra bickar var nervösa eftersom vi visste att detta inte skulle båda gott. Snart skulle alla dräma till dörren till vars ett rum och stanna inne resten av dagen. Men mamma och pappa hade ju hyrt filmer, så vi kunde väl ge dem en chans?
- Okej, sa jag och Melissa med en mun.
Vi ögnade igenom filmerna med suck. Vampiers in the gave och Beatels story! Det var sådana filmer som var så populära på våra föräldrars tid. Beatels? Vampyrer! Väck mig när eländet slutar!
- Så, sa mamma glatt och satte sig bredvid oss. Vilken vill ni se?
- Jag kommer snart! Ska bara hälla upp lite saft! skrek pappa från köket.
- Vilken vill ni se? upprepade mamma ännu en gång.
Jag och Melissa kollade på varandra med ett frågetecken i skallen. Ingen är bättre än den andra.
- Kan inte du välja, mamma? föreslog jag och lådsades vara intresserad. Alla filmerna är ju bra, jag kan inte välja.
Melissa fnissade till. Jag gav henne en ironisk blick och hon slutade dirket.
- Ja, hmm... sa mamma förläget. Er pappa kan väl välja?
I det ögonblicket travade pappa in med fyra glas saft och lade dom på bordet.
– Har ni bestämt er? frågade han med ett leende.
- Kan inte du välja? undrade mamma och räckte filmerna till pappa.
Egentligen hatade jag läskiga filmer. Så, jag får nog hoppas på att pappa inte tar vampyr filmen. Liksom, han vet ju att jag är rädd för sånt och...
– Vampiers in the Cave! föreslog pappa. Den ska vi ha.
Han stoppade in DVD skivan i DVD: n och satte sig bredvid mamma. Elände!
En läskig musik startades igång. Plötsligt kom det blod på skärmen och jag skrek till. Pappa skrattade.
- Men det var väl inte läskigt! retades han och stoppade in en kaka i munnen.
Jag blängde sarkastiskt på honom.
- Du vet att jag inte gillar sådana här filmer, varför valde du en sån här då? nästan skrek jag.
- Men äsch, vad gör det? Du måste ju kolla på en läskig film någon gång, eller hur? lockade han och tog en klunk av saften.
– Var nu tyst och kolla på filmen! bad mamma och satte sig till rätta.
Jag fnös och lade armarna i kors. Jag kände på mig att det skulle bli ett bråk när som helst. Plötsligt såg man en vampyr äta upp en människa. Det stank blod över allt. Jag vrålade och slängde kudden på skärmen.
– Vad gör du! gormade pappa och kollade ilsket på mig.
– Jag sa ju att jag inte tål sådana här filmer! talade jag om för honom.
– Men kan ni vara tysta! röt Melissa och slog i bordet med benet så att hela glaset med saft spred sig över hennes klänning.
– Uh! flämtade hon. Ser du Julia! Jag är ett otursbarn!
Hon sprang upp på övervåningen och smällde igen dörren till hennes rum.
– Nu gjorde du Melissa allt ledsen, sa mamma och skakade på huvudet.
– Jag? utbrast jag och ställde mig upp. Det var ju inte meningen!
Allt med Steven och Amelia och alla bekymmer samlades tillsammans och jag fick ett utbrott.
– Alla så kallade familjekvällar vi har haft blir alltid förstörda och trista när ni två är med oss. Ni gör allt bara värre. Dumma filmer eller goda kakor gör oss sällan på gott humör. Och ni vet att jag inte gillar skräckfilmer och ändå kom ni hem med den! Oj, vad jag är glad över det. Allt blir alltid fel. Vi försöker ha det roligt när ni bara babblar. Allt är ert fel!
Jag sprang upp till mitt rum och smällde igen dörren. Ser ni? Jag ljuger inte. Alltid blir det på detta sätt. Jag fick skuldkänslor över det jag hade gjort, men orkade inte gå ner för att be om ursäkt. Jag var för deprimerad, allt och alla kommer att störa mig om jag inte reder ut detta. Men jag är inte så säker på om jag någonsin kommer över detta som har hänt. Jag är väldigt orolig, men jag hoppas att jag kan klara mig. Ett brustet hjärta gör faktiskt ont. Ett brustet hjärta (sägs det) kan läkas, men med vad?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ericautank - 8 dec 07 - 21:21- Betyg:  | | SKIT BRA!!!!!! | | M-424 - 7 dec 07 - 18:47- Betyg: | | Äntligeeen kom den xD:) Meer fort! <33 | | -Cute - 7 dec 07 - 14:35- Betyg: | äntligen kom den här delen som jag har längtat efter
nu vill jag ha mer helst lite snabbare :P
kram |
|
|
|
