Why do I have to cry? kap.21 |
HEJSAN HOPPSAN LILLEBROR! x) haha, den här delen är väll tillägnad mitt systraskap, dom gillar nog det ^^ haha, men jaa, kommentera! :)<3
TOMTECOLA! xD
Jamez
'Vi komma, vi komma, från pepparkakeland! På vägen, på vägen, vi vandra hand i hand!' trallade jag glatt då vi gick på en smal stig bakom Hogwarts, upp till bergen. 'Mors lilla latung sa, du må tro jag jobbar bra, tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag!' Alla skrattade åt mitt plötsliga låtbyte. Mugglarlåtarna Suzies mammas kusin spelat in på en kasett och skickat, hade stannat på hjärnan. De var barnlåtar, men det gjorde absolut ingenting! Det var bara mer kul.
'Jag är tomte jag, och springer runt i husen, och trippar fram, på alla juleljusen, för nu är det fart, ja nu är det fest, på loftet där tomtarna bor!' började Remus lika glatt. Jag och de andra som hört låtarna, alltså nästan alla i ledet, speciellt Dumbledore, stämde in. 'Här sitter ingen still, och nickar till, för då får man en släng av sleven. Och är du utan jobb, och går omkring som en snobb, så får du sprätta alla önskebreven! Här finns inte tid, för lilla äppelbiten, och trippa fram, som lilla nisse liten, för nu är det fart, ja nu är det fest, på loftet där tomtarna bor!' min avslutande ton var längre och gällare än de andras, och det ekade där vi gick.
'Nu behöver ni inte sjunga mer' sa Alex då hon såg att jag och Remus öppnade munnarna för att fortsätta på ännu en låt. Suz nickade instämmande.
'Det låter hemskt. Jag vill inte såra er, men det är den bittra sanningen.' sa hon och log skadeglatt.
'Tack så mycket då!' utropade jag sårat och vände mig om. Jag höll armarna i kors med en trumpen min, så jag såg nog ut som en tjurig sjuåring. Vilket jag nästan är, om man bortser från att jag inte är sju. Suz skrattade.
'Varsegod Jamiepamie'
Vi fortsatte gå i rask takt, och för mig kändes det som att springa ett maraton. Men jag klagade inte över någonting, bara att jag var hungrig.
'Men du åt ju SJU stora portioner mat innan vi for, och vi for för en timma sen, hur kan du vara hungrig NU?' frågade Alex leende. Hon visste svaret, jag var alltid hungrig. Eller.. Jo, alltid hungrig, fastslog jag. Jag suckade och fortsatte gå utan att klaga. I alla fall för stunden. Under tiden som vi gick så kom Suz och Remi närmare och närmare varandra, och jag och Alex som gick bakom, märkte ju det.
'Känn en doft av kärleken, den sveper tyst förbi, en kort sekund, kan allt som lever här, känna harmoni' sjöng jag falskt. Alex bara skrattade, men Suz och Remi märkte ingenting, de turturduvorna.
'Nu ska vi ju hämta din stora kärlek, vad känner du för det' sa Alex med en intervjuarröst. Jag harklade mig och svarade självsäkert.
'Det känns väldigt bra, och jag vet, verkligen vet, att hon inte kan stå emot mig längre' jag log. Det var ju itne helt falskt, för det kändes bra, men att hon inte skulle stå emot mig, var jag inte lika säker på. men man kan ju alltid hoppas. Alex skrattade gott och vi sprang ikapp de andra som hunnit en bra bit medans vi stod still. VI började sakta men säkert närma oss en liten dunge, som jag visste dolde berg bakom sig. Okej, dungen var inte liten alls, men det lät så dramatisk med en stor dunge.
'Ska vi slå läger i dungen?' frågade Dumbledore de andra vuxna som följde med oss. Dom gjorde en jakande nick och vi ökade takten, vi ville ju komma fram innan natten. Eller, alla utom jag kanske. Så snart var vi framme där och hade trollat upp våra tält, så gick jag på upptäcksfärd. Jag gick runt i dungen, och såg ett par klippblock sticka upp ur marken. Jag tyckte att det vore värt att kolla vad som fanns där, så jag gick dit. Jag klev upp på det högra klippblocket och blickade ner över marken som låg bakom. Jag ryggade bakåt. Det var hemskt, blod överallt, och kroppar av både barn och vuxna låg utspridda här och där, ibland på högar. Jag satte handen för munnen för att inte ge till ett skrik, och jag sprang tillbaka till "lägret".
'Klippa... Blod..... Folk.....' stammade jag osammanhängande.
'Va?' frågade Remi och kom fram och gav mig en bitchslap. Jag ryckte till men det klarnade genast i huvudet.
'Bakom klippblock så ligger det kroppar' jag hulkade mig. 'Utspridda överallt i pölar av blod.' Dumbledore visade ett vagt tecken på rädsla.
'Vars exakt?' frågade han med skärpa i rösten. Den var inte detsamma som den brukade.
'En bit bort, det är två klippblock, det till höger är större än det andra. Ställ er på de så ser ni dem' rabblade jag fort medans Dumledore drog iväg med de andra. Suz, Alex och Remi ställde sig framför mig och bara stirrade på mig som om jag är knäpp. 'Vad?' frågade jag och de bara skakade på huvuderna.
'Varför gick du bara själv?' frågade Suz efter en stund. Jag ryckte på axlarna.
'Jag vet inte, ni satt ju och åt eller nåt' sa jag och kände, och hörde, hur magen kurrade. De andra bara skrattade.
'Du missade maten, det var jättegott! Men nu är det slut, för vi var också ganska hungriga' retades Alex, och jag började kittla henne som hämnd. Hon föll ner på marken och jag lade mig över henne, och snart så var även Remi och Suz inne i vårat lilla krig. Vi slutade inte förens Dumbledore kom och sa:
'Packa ihop era saker, vi stannar inte här längre, det är inte säkert för oss!' Vi tittade oroligt upp men började att packa ihop de saker vi strött ut omkring oss.
Lily
Jag hörde James välbekanta röst sjunga på någon fånig sång på håll, och ljudet kom sakta närmare. Men det stannade en bit bort, och snart så kom det fotsteg närmare det trånga rummet. Men dom vände, och det kom snart några till. men de vände på samma plats, och varje gång mitt hopp tändes, så slocknade det lika fort.
'Tror du att de kommer hitta oss?' frågade en liten rädd pojk mig. Jag nickade och vände min uppmärksamhet på dörren, som förblev stilla. Jag suckade djupt, men ångrade mig snart, för någras hoppfulla blickar slocknade. Jag skakade lätt på huvudet och vände åter min uppmärksamhet mot dörren. Någonting avvikande var i min synvinkel, så jag kollade dit, just precis för att se hur någon hade grävt ett hål genom väggen - utifrån.
'Psst!' väste en röst. 'Kom hit, vem som helst, vi ska inte skada er' Jag gick sakta fram mot hålet, eftersom ingen annan gjorde ansats till det.
'Vem är ni?' frågade jag då jag kom fram, och jag mötte ett par gula ögon genom hålet. Det var inte särskillt stort, men jag förstod att man kunde göra det större.
'Mitt namn är Zorec, och jag och mina vänner har kommit för att hjälpa er' sa Zorec och jag misstänkte att han inte var en människa. Mest troligt en alv, eftersom han var lite lik en. Hålet som de grävde större från utsidan gjorde så att jag snart såg Zorecs hela ansikte. Jag hade rätt; han var en alv. De spetsiga öronen gick inte att ta miste om, och inte heller då han började prata med sina vänner på något annat språk, som jag antog vara alvspråket. Det lät ganska lustigt då de pratade, och de sa ord som jag själv aldrig skulle kunna uttala.
'Hur har ni hittat oss?' frågade jag, eftersom ingen annan verkade ha lust att göra det. Han nickade kort.
'Vi spårade er genom en av eras tankar, och vi vill gärna prata med honom.' sa Zorec och hans blick fastnade menande på Kanky, som sint stirrade ner i golvet. Jag gick sakta fram till honom.
'Är detta dina vänner?' frågade jag och han nickade svagt.
'Jag har bott hos dem sedan jag var tre år, och min mor försvann' erkännde han med huvudet hängande. Jag visste att det var svårt att erkänna sådana saker, och jag kunde inte förbarma honom. Det var ju bra att vi fick räddning, men att han inte sagt det.. Men det kanske var för att han inte var säker på om de skulle komma? Jag vet inte riktigt, och jag ville inte heller veta. Allting hade blivit så omvänt de senaste åren, och speciellt de senaste veckorna.
'Okej. Kan vi lita på dem då?' frågade jag osäkert och han nickade skarpt. Jag reste mig, nöjd, och gick sedan fram till Zorec och hans vänner. 'Okej, var ska ni ta oss?' frågade jag.
'Till ett ställe som de aldrig kommer att hitta' sa Zorec och log ett litet leende. Vi klättrade alla ut en efter en i hålet som blivit så pass stort så att vi kunde komma igenom.
Alex
Vi gick med rask takt bort från dungen, för där var vi ju inte säkra. Verkligen inte då det låg döda kroppar överallt, och en eller flera smashare var i krokarna. Då vi kommit cirka en kilometer ifrån dungen så stannade vi, alla på sin vakt, och i sina egna tankar. Vi stod där i en ring, med ryggarna mot varandras, tittandes ut i tomma intet efter ett möjligt bakhåll, och ingen pratade. Vi stod där en lång stund.
'Jag ser något!' viskade James efter ett tag, och alla vände sig ditåt. Vi började smyga fram mot platsen där det lös upp en trekant, som en väldigt.. välordnad brasa. Vi ryckte till vid minsta felrörelse, och om någon kvist bröts så drog vi instiktivt fram våra trollstavar längre än förut. Vi kom sakta närmare platsen, och vi hörde viskande röster.
'Hur länge ska vi stanna här?' viskade en röst, som jag genast kunde koppla till Lily, även om hon då viskade.
'Lily?' viskade James, och jag antog att även han kände igen hennes röst. Alla ryckte till vid ljudet av hans röst, speciellt de där framme, med den "trekantiga brasan".
'James?' viskade hon frågande tillbaka. Han nickade, den idioten. Hon kunde ju inte se honom, eftersom vi var en bit bort, och de satt alla med ryggen mot oss. En pojke med spetsiga öron och gula ögon vände sig om, och jag antog att han var en alv.
'Alexandra?' sa han högt med uppspärrade ögon. Då kom jag på det, det var ju Zorec! Och killen brevid, på hans vänstra sida, var ju Kanky! Jag och min familj hade bott med dem ett antal år, men då det började försvinna folk från klanen så drog vi in till London. Jag hade länge velat fara tillbaka, men aldrig fått eller kunnat. Men nu träffade jag dem igen, och jag kände hur glädjan sprudlade inom mig.
'Zorec? Kanky? Åh, förlåt att jag bara stack!' viskade jag med tårarna i ögonen, och jag blinkade för att få bort de.
'Det är okej, jag försvann ju, och om du stannat, hade du också gjort det! Och det vill vi ju inte riskera!' sa Kanky, och hans röst var väldigt olik sig. Hes, som om han inte pratat på länge, vilket jag antog att han inte heller gjort. Hans förr glada ögon hade mist sin livsglädje och energi, och han verkade väldigt tillbakadragen. Han som varit så framåt och positiv till allting. Jag saknade den gamla tiden, tiden utan besvär!
Sirius
Tiden på slottet var riktigt dryg, och det kändes som om de varit borta en evighet, fastän de knappt varit borta en dag. Jag tillbringade den mesta av tiden i biblioteket, eftersom vi inte hade några lektioner, då nästan alla lärare var borta. Tänk, mig, och biblioteket?! Det går inte riktigt ihop, men ändå så satt jag där mer än nödvändigt, jag hade inte ens kvar några läxor att göra! Jag, Sirius Black, hade gjort ALLA mina läxor SJÄLV! Herregud, vad har hänt med mig då jag låg i koman? Jag förstår mig inte på mig själv.
'Mr Black, får jag fråga en sak?' frågade Pinnen och jag ryckte på axlarna.
'Det gjorde du ju nyss?' Jag skrattade glatt åt hennes min, hon var som förstummad. Men hon hämtade sig.
'Varför är du så mycket i biblioteket, jag tror inte att du varit här så mycket som nu, under hela din skolgång på Hogwarts!' sa hon med ett litet leende. Jag ryckte på axlarna än en gång.
'Jag antar att jag inte har mycket mer att göra' sa jag och hon kollade på mig med en ogillande min, men vände sedan på klacken och gick därifrån. Jag började vandra längs raderna med böcker för att välja något som skulle sysselsätta mig under tiden de andra var borta. Jag hittade en bok som hette "Få reda på din egen framtid". Jag tyckte att den kanske skulle vara intressant, så jag sick och satte mig vid ett av de mindre borden, slog upp en sida mitt i boken, och började sedan läsa. Den var väldigt tråkig, eftersom jag inte förstod vad det stod. Jag ställde suckande tillbaka den i hyllan och började leta efter något roligt. Efter en stund så hittade jag en låda med urgamla nummer av The Prophet. Jag tog fram ett nummer som hade en huvudrubrik där det stod: "Första mordoffret hittat!" Jag tog intresserad fram den, och började läsa.
"Gamla Kalencia Kometning har hittats - mördad!
Kalencia försvann för några månader sedan, och ingen har sett henne, tills nu! Det var en fotvandrare, trollkarl, som hittade henne bland bergen. Han hade larmat ministeriet, som direkt hade farit ut dit. Vi får inte ge ut fotvandrarens namn, men vi kan säga att han är väldigt modig som vågar sig en intevju.
Hur hittade ni Kalencias kropp?
"Jag bara var ute och vandrade, och jag kom in i en dunge, där jag såg två klippblock. Jag klättrade upp på det högra, för att ha utsikt över marken där nedanför, och jag så hur henn..."
Resten hade rivits ur, som om artickeln inte skulle få vara kvar, eller att något i den varit för betydelsefullt för att andra skulle få veta.
'Sirius? Jag måste berätta en sak för dig' Jag vände mig om, och där stod Jessie.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mp3 - 6 dec 07 - 17:20- Betyg:  | | jätte jätte bra. älska dina noveller!!! <3<3<3<3<3<3<3<3<3<& lt;3<3<3 | | Mangasagan - 5 dec 07 - 19:57- Betyg: | Shiiiut!!! Fy va BÄST!! Jag ÄLSKAR dina noveller:D
Du ÄGER:) | | chulia - 3 dec 07 - 22:47- Betyg: | Iiiiiiiiiiiiiik MAUDI i mitt systraskap! Sov när du är trött, även om det är på en mattelektion! Det ska jag allt göra i morgon! MOhahahaha! men inte nu för nu är jag speedad. Speedad. Speeeeeeeeeeeeeeeeedad! :D (märks de?)
GAaaaaaaaaaaah! Så Galet bra din lilla galna prickigkorvmacka (hihi, precis som Lora!) varför har du inte... Hjääääääälp! ÄLSKA ÄLSKA ÄLSKA!! jag svamlar men va fasiken, de spelar väl ingen roll? x) Du ville ju ha en lång kommentar :D
Vet ni en sak mina medmänniskor på planeten dikta.se? Det var faktiskt jag som kom på Zorec ! xD MAudi, varför tog du de namnet som jag kom på? det var ju inget bra ens en gång! hahaha xD Du är tokig du fia lotta! Men det gör inget, för du är min syster, (till och med tvälläääng) och i'll never let you go! Wiie, lite musik. (shiet, jag ÄR verkligen Jamie! xD) Flumm flumm flumm, men det är mkt roligare än matte! :D
Se så, skriv mer nu innan jag dör av nyfikenhet:D mohaha Kramar Jamie <3 | | ThisIsJustMe - 3 dec 07 - 22:16- Betyg: | | Gaah!! så GRYMT bra asså!!! hejsa hoppsan storebror xD haha jag ska kanske läsa del.20 oxå?? haha ska kanske göra det nu om jag ids xD JAG VAR FÖRST!!! OM INGEN ANNAN LUTEN BARN KOMENTERARA NÅGRA MINUTER FÖRE MEJ NU!!! BÄÄÄST MER NUNUNUNU!!! |
|
|
|
