På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[FF] EN ny verklighet, del 4

Nina
Nina hade slagit sig ned i en fåtölj och visste inte riktigt var i rummet hon skulle titta. Plötsligt hörde hon tonerna av en Revolverheld låt och förstod att det måste vara hennes mobil som ringde. På displayen såg hon att det var Klara. Hon suckade och tänkte först inte svara, men sen kunde hon inte låta bli.
– Nina.
– Var fan är du någonstans? Du kan ju inte bara vara borta när vi vaknar förstår du väl!? Alla har letat och letat så vi blev tokiga! Alla dina saker är ju kvar här! skrek Klara.
– Jag är i stan, men det hände…
– I stan? Hur kom du dit? Du tänkte aldrig på att säga det till oss?
– Jo, men Markus han. Alltså jag hann inte… stammade Nina.
– Vad är det med Markus? Han vet då inte alls vart du tog vägen? Sitter du och ljuger för mig? sa Klara och hon kunde höra hur arg hon var.
– Nej. Men kan jag få prata till punkt? Det hände en sak okej.
– Vad har nu hänt? undrade Klara.
– Jag vet inte hur jag ska säga det…
– Skit i att säga det då! Eller strunta i att prata med mig på ett tag. Jag är alldeles för arg på dig just nu!
– …men Markus våldtog mig.
Klara hann aldrig höra hennes sista ord eftersom hon slängde på luren i örat på Nina. Det fick Nina att börja gråta. Aldrig mer skulle hon försöka berätta för sin bästa vän vad som verkligen hade hänt den natten.

Georg
Georg kom tillbaka till rummet precis i tid för att höra Nina säga att hon blivit våldtagen. Även om han redan hade anat det så kändes det svårt att höra det. Hon satt och grät och han ville bara krama om henne. Samtidigt vågade han inte röra henne igen. Kanske skulle hon skrika på honom och hata honom för det i så fall?
– Vill du prata? frågade Georg.
Nina skakade så våldsamt på huvudet att han förstod att det inte var någon idé att försöka pressa henne. Kanske behövde hon bara lite tid på sig så skulle hon kunna berätta allt sen. Men då skulle han nog vara långt borta och det kändes hemskt. Hon hade redan lyckats beröra något inom honom och han ville ta bort alla smärta ifrån henne.
– Jag måste nog gå hem nu, snyftade Nina.
Georg förstod henne. Det kunde inte vara lätt att ha varit med om en sådan sak för att sedan befinna sig på ett hotellrum tillsammans med en främling. Fast hon borde kanske veta vem han var? Ändå hade han inte sett ett uns av igenkännande i hennes ögon. Fanns det verkligen tjejer i Tyskland som inte visste om att han var med i Tokio Hotel?
– Okej, men ska jag följa dig hem? frågade han.
Nina såg upp på honom med tårfyllda ögon.
– Nej, det behövs inte. Du har hjälpt mig tillräckligt. Fast jag kanske kan få ditt nummer så att jag kan lämna tillbaka kläderna?
Georg höll på att säga att hon kunde få dem, men sen insåg han att han just fått en chans att träffa henne igen.
– Visst, sa han och skrev snabbt ner sitt nummer på en lapp.
Hon tog emot den och log mot honom.
– Tack för allt, viskade hon.
Han ville så gärna krama om henne innan hon gick. Istället såg han henne gå ut genom dörren och lämna honom. Något inom Georg fick honom att vilja skrika. Vem kunde ha gjort något sådant mot den underbara varelsen?

Nina
Nina hade lyckats att ta sig hem utan några problem. Hennes mamma var inte hemma och lika bra var väl det. Ännu en gång duschade hon och försökte att bli av med känslan av Markus emot hennes hud. När hon tänkte på att han hade varit inne i henne mot hennes vilja svartnade det nästan för ögonen. Hennes ben börjad skaka och hon satte sig ned med duschvattnet regnande ned över sig. Tårarna kom när Nina mindes Klaras ord i telefonen. Hennes bästa vän hade inte ens försökt ta sig tiden att låta henne få förklara. Hade hon inte hört desperationen i rösten? Den enda som verkade bry sig om henne var en fullkomligt främmande kille. Men han skulle aldrig få reda på något.
Nina reste sig och stängde av vattnet. Hon virade en handduk runt kroppen och gick för att klä på sig nya, rena kläder. Inom henne började en tanke om förändring att väckas till liv. Aldrig mer skulle en man få göra så emot henne. De skulle inte se på henne och finna henne attraktiv. Nej, hon skulle göra sig själv ful. Hon klädde på sig ett par stora byxor och en bylsig tröja. Sedan använde Nina sina sista krafter för att gå till affären och inhandla det första steget till en förändring. Resultatet blev ett nytt utseende som mötte henne i spegeln. Först nu kände hon sig nöjd nog för att kunna sova. Innan huvudet träffade kudden befann hon sig i drömmarnas värld.
Återigen befann hon sig i stugan med Markus kropp över sig. Hans andetag var snabba och upphetsade och hans andedräkt var över hela hennes ansikte. Nina försökte att knuffa undan honom, men han var för tung. Hans hand var nu innanför hennes jeans och snart kunde hon känna hans fingrar inne i sig.
– Nej, sluta, viskade hon.
På något sätt fick han av henne byxorna och trosorna. Markus hand flyttade sig uppåt och försvann in under hennes tröja. Nina ville skrika, bitas och slåss, men hennes kropp lydde inte. Istället låg hon bara där och lät honom göra vad han ville.
Hon vaknade helt kallsvettig och var nästan säker på att hon hade skrikit. Det var som om det ekade i väggarna på hennes rum. Nina behövde verkligen någon att prata med, men vem? Klara ville uppenbarligen inte lyssna på henne. Hennes blick föll på Georgs kläder som hängde över en stol. I ena byxfickan fanns hans nummer. Skulle hon verkligen våga?

Georg
Georg satt och såg på tv tillsammans med Gustav när hans mobil plötsligt ringde. Det var ett nummer han inte kände igen och därför ville han inte svara, men något sa åt honom att han borde lyfta på luren.
– Ja? frågade han.
– Är det Georg? Det är Nina, hörde han henne säga svagt i andra änden.
Han förstod att det här samtalet skulle kunna bli privat så därför flög han snabbt upp och låste in sig på toaletten. Där skulle Gustav inte kunna höra vad de sa.
– Ja, det är jag. Hur är det? frågade han.
– Han kom till mig i drömmen och jag är ensam hemma. Jag klarar inte av det, snyftade Nina.
Georg visste inte vad han skulle göra. Egentligen kände han ju inte Nina och det kändes konstigt att hon valde att ringa honom.
– Du skulle kunna komma hit om du vill? Jag kan möta dig på vägen om du inte vågar gå själv.
– Kan du möta mig vid Mariakyrkan? frågade Nina tyst.
Georg nickade ivrigt och ville göra allt för att hjälpa henne. Sedan kom han på vilket pucko han var.
– Ja, det kan jag. Ses där snart då, sa han.
– Tack, sa Nina och la på.
Georg flög upp från toalettstolen och slängde på sig en jacka och tänkte springa ut när hans blick föll på Gustav.
– Eh, jag måste typ gå. Så du kanske kan vara på ditt rum istället? fick han fram.
Gustav gav honom en frågande blick och verkade nästa lite sur.
– Jaja, jag fattar. Du vill inte leka med mig längre. Klart jag försvinner.
Georg bara suckade. Han hade viktigare saker för sig än att fjäska för en tjurig Gusti.
En kvart senare stod han och väntade utanför Mariakyrkan. Ingenstans kunde Georg se en blond tjej som liknade Nina. Hade något ändå hänt?
– Hej, sa en välbekant röst bredvid honom.
Georg vände sig om och mötte blicken från Ninas ögon. Men det var nog det enda som påminde om tjejen han träffat tidigare den dagen. Hennes blonda, långa hår var nu färgat i mörkbrunt och dessutom avklippt så att det slutade en bit ovanför axlarna. Kläderna var inte längre tighta utan pösiga.
– Hej! Jag kände inte igen dig först, sa Georg och log lite osäkert.
– Bra! Jag var alldeles för söt innan, sa Nina och verkade nöjd.
Han höll på att säga att hon fortfarande var det, men förstod att det inte var det hon ville höra just nu.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmelieCarlsson - 18 maj 08 - 20:07- Betyg: