På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Fina Flickor (del tjugotre)

Del tjugotre. I never meant to hurt you

(Jen)

Jag kan inte få det att gå bort.
Hur mycket jag än skriker, hur många piller jag än tar finns den alltid kvar.
Den där känslan av trasighet.

Det gör så ont att jag vill gå fram till dem och skaka om dem, jag vill få dem att få lika ont som jag.
Men istället ler jag mot Phoebe och Robbie, sätter mig bredvid dem på soffan, pratar om ingenting och dricker med dem.
Hela tiden håller jag reda på deras händer, ser till att de inte snuddar vid varandra. Och dom håller sig ifrån varandra. Nästan för mycket.
Phoebe sitter en decimeter ifrån honom, håller noga reda på sina ben och armar, så att de inte råkar snudda vid Robbie.
Nästan som om de har pratar om det.
- Hur länge stannar ni? Undrar Phoebe och drar handen genom sitt axellånga spretiga hår. Hon har på sig ett par stora jeans, som visar hennes rosa trosor, och en grönsvart skjorta. Precis som när jag såg henne sist är hon osminkad.
Och jag vet att jag är så mycket vackrare än henne.
Så varför är det hon och inte jag som sitter bredvid Robbie?
- Jag vet inte, svarar Robbie och låter sin hand leka med några lösa trådar på sina svarta, tajta jeans. Vi skulle egentligen åka hem om tre dagar, men om Mari är borta så kan vi ju inte direkt åka hem.
På Phoebes blick syns det att hon har hört om Mauriel innan. Hur mycket har de två pratat egentligen?
- Hur länge har hon varit borta nu? Undrar Phoebe och tar en tugga av det röda äpplet hon har i handen.
- En vecka.
Han säger det tyst, som om han helst inte vill prata om det. Är det inte så vi alltid gör?
Struntar i det som gör ont, stryker över det.
- Men varför kontaktar ni inte polisen? Herregud! En vecka, det är hur länge som helst ju.
Jag söker efter Robbie blick, förstår att han tänker på samma sak som jag.
Vi hade pratar med Amelia om att gå till polisen igår, hon hade bestämt skakat på huvudet, rätat till sina lockar och lett svagt mot oss.
”Vi lämnar polisen utanför det här, okej?”
Phoebe låter blicken vandra från Robbie till mig.
- Men det kan ju ha hänt något! Jag ringer nu, säger hon bestämt och halar fram sin rosa mobil.
Robbie slår ut med sin arm så hårt att mobilen flyger ur Phoebes hand.
- Du ringer fan inte polisen, okej?
Phoebes gröna ögon är fyllda av rädsla, men också något annat. Besvikenhet?
- Det är din syrra, Robbie. Vill du att något ska hända henne?
Han ser ut som om han har blivit slagen. Hårt.
De gröna ögonen blir svarta, och det enda jag vill är att hålla om honom och viska att alla kommer bli bra.
Men jag sitter kvar, betraktar honom genom min lugg.
- Jag har alltid tagit hand om Mari, väser han fram. Alltid.
- Robbie… mumlar Phoebe och försöker lägga en arm på hans axel, men han skakar av sig den.
Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att han var nära på att börja gråta.
- Ta det lugnt, mumlar Phoebe.
Robbie skakar på huvudet och försvinner ut, lämnar mig och Phoebe ensamma.
- Robbie! Ropar Phoebe till hans ryggtavla.
Han svarar inte, utan låter dörren smälla igen bakom honom.
Jag reser mig upp, men Phoebe lägger en kall hand på min rygg.
- Du borde nog låta honom vara, säger hon vänligt.
Varför pratar hon som om hon känner honom, när hon träffade honom för två dagar sen? Och
hur fan kan hon tro att hon kan tala om för mig vad jag ska göra?
-Det är snarare du som ska låta honom vara, väser jag fram blänger på henne
Hennes gröna ögon blir stora, och hon tar ett steg närmare mig.
- Ey, ta det lugnt, Jennifer, säger hon och kramar om min axel med sin hand.
Jag vet inte vad det är, om det är hennes fula kläder, Robbies oro eller Sebastians konstiga och idiotiska uppförande som gör det. Men jag förlorar kontrollen.
- Håll käften! Skriker jag och slår bort hennes bleka, knubbiga arm. Rör mig inte, för i helvete.
Hennes ögon utvidgas ytterligare, och hennes ansikte blir ännu blekare än vad det redan är.
- Ta det lugnt Jennifer, du borde verkligen inte gå ut till Robbie just nu, okej?
- Sluta prata om honom som om du känner honom, vem av oss är det som har känt honom längst?
- Jennifer, sluta.
- Vem fan är det som har fått trösta honom när Mauriel stack, vem tror du det är som har umgåtts konstant med honom i en månad?
- Jennifer…
- Du vet fan ingenting om varken mig eller Robbie, så bara håll käften!
Hon tar ett steg bakåt, släpper taget om mig, och ler.
Hur fan kan hon le?
- Du behöver inte vara svartsjuk, hon säger det på ett sådant snällt och insmickrande sätt att jag bara vill kasta ut henne genom det vackra fönstret.
Jag andas, försöker lugna ner mig. Hon är inte värd det.
- Varför skulle jag vara svartsjuk på dig?
- För att du gillar Robbie, hon säger det så enkelt, som om det vore det självklaraste saken i världen.
Och när hon säger det så, flimrar en bild av hur hans läppar mot mina förbi i hjärnan.
Gillar jag Robbie? Gillar jag honom verkligen?
Och hur jag än försöker, kan jag inte hitta någon skadeglädje i varken hennes röst eller ansikte.
Men jag ser ju, att hon gillar honom.
- Det gör jag inte alls, fräser jag och backar iväg från henne som om hon vore något radioaktivt.
Jag vill inte vara nära henne, ta bort henne.
- Han berättade för mig, säger hon och lägger huvudet på sned.
- Vad? Vad berättade han? Min röst låter kväd, som om jag inte får tillräckligt med luft.
- Allt, hon låter så triumferande, som om hon ruvar på en ovärderlig skatt.
- Håll käften, mumlar jag , håll käften.
Jag snubblar till på mattkanten, förblindad av tårar.
Betydde jag så lite för honom att han berättade allt för första bästa person?
- Jennifer, du är ju hög, hennes röst låter vass, gäll och fel.
Och det är som om jag ser all i slow motion, hennes hand sträcks ut mot mig, jag tar ett steg bakåt, puttar undan, höjer min egen hand, knyter den och låter den landa i hennes ansikte.
Hennes ansikte böjs graciöst bakåt, och hon ramlar snubblande ner i soffan.
Jag kastar inte ens en blick på henne, utan skyndar mig ut.
Fina flickor slåss inte.
Men vem fan har sagt att jag är en fin flicka?

kooommentera, ska skynda mig med dom återstående 3 delarna ^^ Om det är något ni vill veta innan den tar slut, skriv det

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

sandruskapuska - 18 maj 08 - 09:05- Betyg:

gillade slutet xD <3<33

nanna_limpan - 15 feb 08 - 17:25- Betyg:

nej oj hjälp:P
jättebra!!

Mizzan007 - 4 feb 08 - 19:07

Haha, jag vet inte varför jag skrattar för denna var ju inte
direkt rolig, men så jävla bra!
Men det var bara slutet som var så himla överaskande!
HELT BÄST ASSÅ : Men vem fan har sagt att jag är en fin flicka?
KLOCKRENT :D

Therese1337 - 3 jan 08 - 00:36- Betyg:

braaa!!!!!!!!!!!!!!

aakwasweet - 19 dec 07 - 16:29- Betyg:

:) SÅÅ COOLT :D

glasbubblan - 8 dec 07 - 14:33

du skriver ju otroligt bra!!! men jag vill inte att det abar ska vara tre delar kvar nu...

AngelXMadd - 8 dec 07 - 00:07

Ooush, ttre delar kvar bara o.0 jag kommer sakna den här novellen när den är slut :P

hannasteberg - 5 dec 07 - 17:32- Betyg:

heelt otrolig novell. har läst varje del. jag vill veta hur det går med allt ;)

sockervaddsmoln - 4 dec 07 - 18:17

hm, hanna__91, hur menar du då?