AGWL4 kp.2 |
jag ber så hemskt mycket för den långa tiden jag tog på mig, jag har varit lat, ni får slå mig om ni vill. Detta kapitel är dock out of caracter väldigt mycket och snabb spolad på en del ställen. Men snälla komentera, + detta kp är på 16sidor A4.
********************************************** ***************
”Men när kom du tillbaks Ed?” frågade Havoc och tittade ned på Ed.
”Nyss, och jag måste vidare” sa Ed snabbt och började gå förbi Havoc.
”Ed, innan du går, Alphonse söker dig och sedan är det några i fängelsehålan som säger att de känner dig, du kanske borde gå dit och se efter” sa Havoc och vinkade då han gick åt det hållet Ansuta försvunnit åt och Ed tittade efter honom. ’Just fan, Al!’ Han vände på klacken och sprang mot militärens olika rum för sådana som han, sådana som inte hade andra hem. Han öppnade dörren till rummet han och Al brukar ha och tittar in, ingen där och han vänder för att gå då hans blick fastnar på hans säng, Lilla kaninisen! Han springer upp till sängen och plockar upp gossedjuret och tittar med stora ögon på det, det var nog med bevis på att Mindori var i hans värld precis som Ansuta och att hon borde må bra, men hur kom gossedjuret till hans säng?
Fai tittade på trasorna i den blanka ytan, han hade inte lyckats hitta någon spegel men en plåt som räckte för att han skulle kunna se lite av hur han såg ut i kläderna.
”Passar de bra? De är inte för små?” frågade mannen som gett honom kläderna. Fai vände sig bara mot mannen och log varmt och samtidigt med nervösa små ryckningar.
”De passar utmärkt” svarade han artigt och såg sedan bort mot tältet som Midori släpats in i.
”Var inte orolig för din syster, de kommer inte skada henne” sa mannen och log. Fai -.-’
”jag är mer oroliga för att de ska klara sig” sa Fai tyst och mannen tittade undrande på honom och sedan mot några barn som sprang och lekte.
”Ni är ett ovanligt par för att vara syskon” sa mannen och Fai skrattade lite nervöst.
”vad menar du?” frågade fai.
”Det är första gången på länge jag ser några av våran sort som ser så friska ut på länge, det är som om ni just börjat leva och att ni har ett guldfat med mat med er överallt” sade mannen och skrattade nöjt då hans röda ögon vandrade till Fai som nervöst log lite, han ville inte försöka ge mannen ett gensvar och det behövde han inte heller förrän en man i kanske 29 års åldern klev ur ett tält. Mannen tittade direkt mot killen som alla andra innan han gick dit medan Fai stod kvar, i pannan på killen var ett ärr, liknande ett stort X och sedan dennes högra hand fick Fai att rygga, något med tatueringen som löpte från axeln och ned till handen på mannen fick Fai att rysa.
”MEN SLÄPP MIG!” kom ett skrik, eller snarare ett vrål och mannen tittade mot tältet som han gjort sen första början han klivit ur sitt tält, han tittade rakt på Midori då hon sprang ut flyg förbannad med en sliten brun klänning på sig och hon gav alla en mordisk och blodröd blick.
”Vad glor ni på!?” fräste Midori argt då alla vänt sina blickar mot henne i undran, de var inte vana vid att folk gormade så högt runt dem. En kvinna kom utspringande efter Midori med en hårborste och sax.
”Midori-san, vi är inte klara än” sa hon och drog borsten försiktigt över Midoris hår vilket Midori svarade genom att vända sig om med hatisk min och med fingrarna som knivar mot kvinnans strupe.
”Vad sa du?” fräste Midori förbannat men lågt.
Stora valvgångar, stora tavlor, ekande genom korridoren, hon kände inte sig hemma här. Envy hade visat vägen till en gammal kyrka längre bort från kyrkogården hon nyss varit på och denna var under jord.
”Den här vägen” sa Envy och öppnade en dörr in till en hall, längst bort fanns en stor trappa med en röd matta längst med trappstegen och hon tittade storögt på detta.
”Vem är det där?!” Kairi han knappt reagera förrän svärdliknande fingrar pekades mot henne, som Mindoris kraft.
”Får jag äta henne?” kairi stelnade till och vände försiktigt på sig och tittade på en liten knubbig man med en näsa som en ballong och magen där efter fast i 100 gånger större format och ögon som hos en gris. Kvinnan som riktat sina fingrar mot Kairi hade en elegant svart klänning ned till sina fötter och vågigt, vackert svart hår.
”Hon är med mig” sa Envy och log djävulskt medan han slog bort kvinnans fingrar.
”Så jag får inte äta henne?”
”vad då äta?” frågade Kairi skakis och vände sig mot Envys lila ögon.
”Detta är Gluttony och Lust och de har också krafter, Gluttony kan äta vad som helst och Lust kan som du se skapa sina fingrar till svärd eller knivar” sa Envy och gestikulerade mot de båda, Kairi som gått bakom Envy tittade förbi dennes vänstra axel.
”Vad tror du Far kommer säga?” sa Lust som dragit tillbaks sina fingrar och nu gick mot Kairi och Envy.
”Inget, titta här” och då han sa så, så vända han Kairi så att Lust kunde se hennes nacke, den röda sextaggade stjärnan med ormen som slingrade sig runt och sedan kronan över detta märke, sedan några fler krumelurer runt den röda stämpel.
”En orburus?” frågade hon och tittade noga mot Kairis nacke.
”Nästan”
”hörrni, det är obehagligt att stå så här och bli flåsad i nacken” Sa Kairi med en liten rysning genom ryggraden och de andra tittade lite på henne och backade sedan undan.
”Ursäkta” sa Lust och fnös lite.
”Och vad är en Orburus?” frågade Kairi och vände sig mot de andra. Envy ställde sig och pekade på sitt vänstra ben där han hade ett liknande märke nästan vid knäet.
”Detta” sa han och log lite, Kairi tittade på det och såg sedan att Lust hade ett likadant fast på sin bröstkorg, Gluttonys kunde hon inte se men antog att han hade ett likadant.
”Men hon kan inte vara en av oss, vi skulle känt till henne då” sa Lust.
”Hur förklarar du annars märket? Plus, hon kanske kan hjälpa oss att snärja in alkemisten” den sista meningen viskade han med en djävulskt stämma i Lusts öra. Kairi märkte det inte då hennes ögon fallit på en pojke längre bort, visst, för bara några minuter sen hade hon mått skit. Men nu var hon sitt vanliga jag igen men hennes kraft skulle hon inte kunna använda än.
”Vem är det där?” kom ett fräsande och en ond stämma från pojken, han såg ut att vara mellan 10 och 12 år med den tunna och korta kroppen han hade, men håret var som om han aldrig hade klippt eller kammat det förut med lugg hängandes över vänstra ögat.
”Detta är Kairi” sa Envy mot pojken och han tittade sedan mot Kairi.
”Och detta är Wrath” sa Envy, pojken blängde bara på Kairi.
”Ehm, Hej” sa Kairi *varför är de döpta efter de sju dödssynderna?*
”Men vad Kairi är här för att göra är att träna upp sig och bli bättre, så kom så visar jag dig ett rum så startar vi direkt sen” sa Envy med ett leende och började sedan gå och Kairi gick efter.
”HAHAHA!!!!” Ed höll sig för magen medan han skrattade och han pekade hysteriskt mot Dark som satt bakom gallret, Max försökte lugna ned Dark som nu var skit förbannad.
”Men för i helvete släpp ut oss!!!!” vrålade Dark förbannat där han satt i för stora kläder och händerna knutna bakom ryggen, Max hade visat sig lugnare och inte behövt vara bunden och kunde därför använda händerna nu för att lugna ned Dark.
”Jag som trodde att den otroliga mästertjuven inte kunde fångas!” sa Ed segerrikt och med ett djävulskt leende. Dark försökte hålla sig från att explodera, detta var inte likt honom alls.
”Kan du få ut oss?” frågade Max oroligt.
”Jag vet inte riktigt vad ni gjort för fel” sa Ed och ryckte på axlarna samtidigt som ett litet skratt undslapp hans läppar.
”Vi nämnde att vi var vänner med Mindori och Fai” sa Dark och Ed spärrade upp ögonen.
”Fan, vi måste hitta dem innan militären, Ishvalider är hatade i hela landet och folk kan döda dom bara för sin ras” sa Ed allvarligt.
”så, att nämna att man var vän med två Ishvalider var ett dåligt drag?” frågade Dark lite mutter.
”ja, på ett sätt” sa Ed och vände på sig med ryggen mot de två.
”Jag måste tala med Översten om detta och försöka hitta min bror innan jag kan göra något” sa Ed och gick.
”Gör det snabbt, maten är vidrig här nere” sa Dark.
”Det kan nog ta tid” sa Max och sjönk ihop mot väggen.
Midori blängde på kvinnan med lika röda ögon som resten i området.
”Al…alkemi…Hon använde alkemi!” utbrast kvinnan förfärat och backade undan, Midori tittade lite undrande på henne innan hon kände en hand mot sin panna.
”Alkemister är inte tillåtna här och även att du är en av oss så kan vi inte godta att du använder alkemi, vila i frid” Midori vände på sig och tittade på mannen med ärret och innan hon hann reagera började hans arm lysa.
”SCAR!!” utbrast den äldre mannen och Scar hejdade sig, sänkte handen och tittade rakt in i Midoris blodröda ögon.
”hatar du alkemister så mycket? Var det för att det dödade din bror? För att vetenskapen fick honom att bli dödad, fick honom att offra sin högra arm och sitt liv för din skull? Eller tar jag helt fel nu?” frågade Midori och log djävulskt och Scar spärrade upp ögonen.
”Midori!” utbrast Fai och sprang mot henne, tog tag om hennes handled då Scars hand började lysa, hans hand mot hennes panna igen och sedan något som skulle blivit en explosion av blod men som åkte rakt igen av Fais spökkrafter.
”Du ska dö! Alla alkemister ska dö!” utbrast Scar förbannat och svingade sin hand mot Midori igen men missade då Fai fortfarande stod kvar. Med ett lätt steg klev Midori från Fais grepp och svingade sina svärdliknande fingrar mot Scar som snabbt duckade och slog sina ben mot Midoris. Midori hoppade över dem och gjorde en volt i luften, landade på Scars axlar och slog svärden mot hans rygg. Snabbt slängde Scar Midori åt sidan och lade sin högra hand mot hennes vänstra och sprängde den. Midori skrek till i smärta, men inget blod kom och lika snabbt som handen försvunnit kom en nu fram skapad av knivar. Fai som stått en bit utanför slängde sig nu mot Scars midja och fick honom bort från Midori som reste på sig.
”Midori, spring härifrån!” skrek Fai som fick ett slag av Scar då han sa det.
”Och missa det roliga? Aldrig!” skrek Midori och just när hon sa så blev hon på hoppad bakifrån och nertryckt mot marken, hennes huvud slog i marken och blod kom som små kristaller från hennes panna.
”MIDORI!!” utbrast Fai som sprang dit med sina spökkrafter så att ingen skulle kunna slå honom och när han kom fram var Midori avsvimmad, visst, tre män låg döda vid hennes sida som hon lyckats döda, men hon själv var täckt av blod. Hennes hals hade skärsår, hennes kind var uppriven, hennes händer var blodiga av djupa knivattacker och hennes ben lika så.
”Hon var en av er!!! Varför gjorde ni såhär!!? Hon kan ju dö!!” utbrast Fai och slog undan massa folk.
”Hon är inte en av oss, hon gav sig på flera av oss och hon använde den förbjudna täckniken alkemi” sa den äldre mannen som kom fram till Fai och Midori, Midori började röra på sig igen och hon försökte sätta sig upp men blev nedsparkad igen.
”SLUTA!!!” skrek Fai och slog till mannen som sparkat henne och utan att märka det blev han slagen i huvudet och allt blev svart.
”Släng dem i vattnet” sa en man.
FF:
Klankande ljud, som från något ihåligt ekade genom gatorna, män och kvinnor, även barn som tittade på denne person som kom gåendes där. Rustningen tittade sig omkring där han gick, ingen katt än i sikte och inte hans bror heller för den delen, brodern som varit spårlöst borta i över ett år, det var en chans på tusen att han skulle finna den guldögde pojken gå omkring i stan. Med uttråkade steg följde han floden, tittade upp på himlen, ned över broarna, inte en ända själ i närheten förrän där, helt plötsligt kunde han se personen. Han stannade upp, tittade på kroppen som låg där orörlig vid kanten, upp spolad på land och marken runt denne var blöt av både vatten och blod. En ilning och rädslan drog genom rustningen och han sprang dit, rädd för att finna en död människa vid floden, drunknat? Självmord? Mördad?
”Hej, lever du? Hallå?!” han lyfte upp kroppen försiktigt, klänningen var det inte mycket kvar av, visst, fortfarande en klänningen men med massa revor och hål i, blodstänk lite överallt och sedan personen som bar den. Han hade sin vänstra hand på flickans rygg och sin högra över hennes mage. Hennes huvud föll bakåt lite och hon låg livlöst i hans famn tills hon hostade till, öppnade försiktigt ögonen och tittade på rustningen.
”Åh tack och lov att du lever” sa han med sin barnröst och en pojkes också vilket fick flickan att titta undrande på honom, in i hans lysande ögon av vitt och rött, han tittade in i hennes röda och kom sedan på det, hon var en ischavlid, en person som tillhörde folkslaget vilket alla ville döda, utrota från jordens yta efter kriget.
”Vart är jag?” frågade flickan och lade sin vänstra hand på sin panna, över de blöta hårslingorna av rött och senapsblont och hon tittade ut över floden.
”Ehm, en bit utanför Centrel” sa Al och reste på sig och lät flickan stötta sig vid honom. Visst, han kunde hitta en flicka vid en flod upp spolad och blodig o dan, men inte sin bror som nu varit borta i ett år drygt.
”Jag måste verkligen hitta min bror” sa flickan och försökte ta några steg vilket inte gick då hon nästan föll igen, men rustningen fångade henne.
”Vi borde få dig till ett sjukhus först” sa rustningen och lyfte upp flickan.
”Men min…bror” hon höll på att somna där hon bars av honom.
”Han klarar sig nog” sa rustningen och började gå.
”tack” viskade flickan då han fortsatte gå mot sjukhuset.
Ed tittade på Dark och Max där de stod, de hade fått kommit fria då Ed berättat hur det mesta låg till, förutom om han och Mindori, men det var han nu tvungen att göra annars skulle hans vänner kastas i fängelse ytterligare en gång.
”Får man fråga hur du bar dig åt?” frågade Dark där han satt i soffan i Eds och hans brors rum. Max satt på Eds säng med Lilla kaninisen i knäet, tittandes på gossedjuret med ledsen blick.
”Jag jobbar här, en hund för militären” sa Ed med en äcklad min, han hatade det. Dark log lite djävulskt och lade armarna i kors över bröstet.
”Så, man kan göra vad man vill om man jobbar här?” Ed svarade inte ens på frågan utan blängde på Dark.
”Vill du hamna bakom galler igen?” frågade Ed surt.
”Tror du de kan få tag på mig om jag flyger?”
”De skulle bara tro att du var en kimär”
”En vad?”
”en varelse som är blandad med ett djur” sa Ed och flinade.
”Och de skulle tro att jag var en sådan då!? Vad fan är det här för värld?!”
”världen jag föddes i” sa Ed lite dystert. Max tittade på Ed och sedan på Dark med en dyster min han själv.
”Jag är orolig för Mindori och Fai” sa Max och hoppade ur sängen och kramade kaninen.
”Jag börjar också bli orolig” sa Dark och blåste bort vad de pratat om innan.
”Vi kan inget göra mer än att hoppas att vi hittar dom före någon annan gör det” sa Ed och knöt sina nävar.
”Du kan inte mena allvar” sa Kairi flåsande, hon hade lyckats att förvandla sig till sex olika personer, men det var jobbigt och hon andades tungt, hon kunde som högst förvandla sig till 5 olika personer, så nu hade hon överträffat sig själv samtidigt som hon hade försökt parera Envys slag.
”Jo, kom igen, en till” sa Envy och skrattade lite, han gillade detta och gillade att pressa folk på detta vis. Kairi andades tungt och kände hur hjärtat skälvde av ansträngningen, men hon ville bli bättre och hon försökte byta till en ny person, denna gång till Max och hon kände direkt smärtan genom kroppen och hon föll ned på sina knän. Hon började hosta och Envy gick fram till henne och när hon tittade upp på honom hade hon de där ormögonen, de lila ögonen som blängde upp på Envy och han tittade undrande på henne.
”Nu orkar jag inte mer” flåsade Kairi fram förbannat. Envy slutade inte titta på hennes ögon förrän de blev normala igen.
”Vad brukar hända när du överanstränger dig?”
”Olika, ibland kan jag inte gå på ett tag, som nu så hjälp mig lite” -.-’
”Okej…” Envy hjälpte Kairi upp och lyfte henne sedan brudligt och började gå, Kairi rodnade snabbt och tittade bort.
”Jag kan gå själv, bara lite hjälp…”
”Är det inte bättre att du vilar tills benen blir bra? Om du vilar dom nu så blir de läkta snabbare” Sa Envy retligt och det fick Kairi att tänka på Dark, vilket även gjorde att hon undrade vart han befann sig.
”Om…Om jag kan få hjälp med två saker…” började hon och tittade bort från Envys ansikte.
”Vad?” frågade Envy och stannade.
”Med att bli bättre och att finna mina vänner, jag är säker på att jag blev skickad hit tillsammans med dem” sa hon och Envy blev lite sur, han ville inte lämna över Kairi nu när han började få henne att lita på honom, men han lade på ett litet leende.
”Vi fixar det här och sedan hjälper jag dig till stan” sa han.
”Tack”
Hon vaknade av något klankande ljud, någon ihålig röst som talade till en äldre man och hon tittade upp där hon låg i sjukhussängen.
”Ah, du är vaken!” utbrast rustningen lättat med armarna utåt, han slog nästan i taget med sin två meter höga kropp då han reste sig så hastigt. Hon sa inget och läkaren gick runt rustningen och satte sig på en stol bredvid sängen.
”Jag hörde från din vän här vart han hittade dig och vi tänker inte fråga hur du hamnade där med alla dessa skador och vi ska inte avslöja för någon att du är här” sa läkaren och tog fram lite grejer.
”Detta är lite saker som han kunde hitta där han fann dig och vi använde de färgade kontaktlinserna för att dölja dina röda ögon, så nu har du blåa, så nu bör du inte vara i någon större fara” sa mannen och log.
”Tack så mycket” sa hon lugnt och log vakt.
”Ehm, jag fick inte ditt namn, jag heter Alphonse” sa Rustningen och tog fram sin högra hand, hon tittade på den och log varmt och glatt.
”Mindori Shintenshi” sa Mindori och hon såg en snabb glimt på doktorn som lämnade rummet.
”Hur mår du nu Mindori-san?” frågade han med den barnsliga pojkrösten igen.
”Jag är orolig för min bror” sa hon dystert och tittade ned på täcket. Hennes händer var inlindade i bandage, hennes ena kind hade plåster över sig och runt hals och mage bar hon bandage också, hade hon fått så mycket sår?
”Jag såg honom inte någonstans när jag letade”
”Han kanske är kvar i lägret” sa Mindori och försökte låta positiv utan resultat, hon hade några få minnen av vad Midori gjort i lägret och även vad som hänt henne själv.
”Ja, vi får hoppas det, men läkaren sa att du skulle stanna här och att vi inte kunde söka upp dina föräldrar för att det kunde uppstå faror då och…”
”Mina föräldrar finns inte i den här världen” sa Mindori lågt.
”åh, jag menade inte, förlåt…Men jag kommer tillbaks senare, jag måste nog tillbaks nu, vi syns senare Mindori-san”
”Tack Alphonse-kun”
”Kalla mig Al!” sa rustningen glatt och gick, Mindori rodnade lite men log sedan.
De var inte så jätte pigga, Ed hade fått uppdraget att hålla koll på Dark och Max tills militären litade mer på dem, och nu var de ute i stan och tittade runt, Ed försökte lära de två att hitta om de kom vilse, UTAN att använde sina krafter.
”Gud så stor stad” sa Max förundrat där han gick.
”Tänk, finns det något intressant att stjäla här?” frågade Dark retligt.
”du skulle bara våga” sa Ed
”Militären får fast dig snabbare än vad du kan blinka” fortsatte Ed retligt.
”Ska vi slå vad?” utmanade Dark.
”FAI!!” Skrek Max och sprang iväg mot floden längre bort.
”VAD?!” utbrast Ed och Dark o sprang efter. Max drog upp Fai ur vattnet då Ed och Dark kom fram. Den mörkhyade pojken var blå slagen och blodig då Max drog honom mot sig, Fai såg halvt om halvt död ut och Dark drog åt sig Fai och lyfte upp denne på sin rygg.
”Vi kan inte ta honom till sjukhuset, vi får ta honom till ditt rum Ed”
”Jag vet, skynda er, Max-kun”
”Jag kommer!” utbrast Max och började springa med rädda och tåriga ögon.
När de kom dit lade de Fai i eds säng, ingen hade sätt dom komma, mer än Ansuta som nu också kom springande genom dörren med förstahjälpen lådan i högsta hugg.
”Vart hittade ni honom?! Och om de här också är här, då måste ju Kairi och Mindori också vara det” sa Ansuta då hon började ta fram lite grejer, Max satt vid sidan av sängen och Dark hjälpte Ansuta med Fai.
”Max hittade honom i floden, vi tror att Mindori och Kairi också är här, men vi har inte sett dom.” sa Ed där han stod bakom Max. Ansuta nickade bara och började tvätta såren som fanns på Fais kropp.
”Men gud, har ni dragit in Fai-kun nu också, stackaren, och nu ser hans underbara kropp ut såhär!” alla i rummet -.-’
”Vi har inte gjort det där om du tror det” sa Ed.
”Precis, varför skulle vi göra illa en yngre person som även är bror till en av våra vänner?” frågade Dark som tog av Fais tröja så att Ansuta kunde ta bandage runt bröstkorgen och magen som var såriga.
”Man vet aldrig med sådana som er” fnös Ansuta.
”Vad ska det betyda?” frågade Dark surt.
”Varför skulle jag ödsla min tid på att svara på något så självklart?” frågade Ansuta med näsan i vädret.
”Nej nu” sa Dark argt och lyfte handen för att slå till Ansuta lite då Fai lyfte upp handen och höll Dark från att göra det.
”FAI!” utropade alla.
”Vart är hon?”
”Vem?” frågade Ed men han kunde redan gissa på svaret.
”Midori” Ansuta stelnade till och backade undan.
”M…Midori?! Är hon här!?” frågade Ansuta där hon satt nu på skakande knän.
”Ja…” sa Fai och tittade mot Max.
”men, Mindori då?” frågade Max oroligt.
”Jag vet inte, det sista jag hörde var att de skulle slänga oss i floden, Midori var avsvimmad då…”
”Så du menar att Mindori kanske flyter omkring i floden?!” utbrast Ed förtvivlat.
”Nej, jag tror inte det, jag tror hon flöt upp på land längre upp med floden, jag tror jag såg hur hon kravlade sig upp med klorna, helt säker” sa Fai och hostade till.
”ta det lugnt Fai-kun” sa Max och drog täcket över denne.
”tack” sa Fai och log lite vakt, han lade huvudet till rätta och somnade direkt.
”Hur kan han bara somna sådär?” frågade Dark.
”Vet inte, men nu vet vi att Midori är här, alltså finns Mindori här, då måste även Kairi vara i närheten” sa Ed och började gå mot dörren då den öppnades och in kom Al.
”AL!?”
”ED!?” Al kramar ed hårt och glatt.
”Åh bror, jag var så orolig, vart har du varit!?”
”Får…ingen…luft…Al” stammade Ed fram och Al släppte honom.
”Det kan vi svara på, det är en lång historia” sa Dark och flinade.
”Jag har tid” sa Al som inte lagt märke till Fai än. Ansuta tittade upp på Alphonse, reste sedan på sig och började gå mot dörren.
”Håll koll på sjuklingen, jag måste göra mitt jobb” sa hon och gick.
”Hej då Ansuta-san” sa Al och vinkade lite.
”Kom så ska jag berätta” sa Ed och pekade mot soffan.
FF Nästa dag:
Hon gnuggade sina ögon lätt, under nätterna hade hon i alla fall fått ta bort kontaktlinserna, men hon var ovan att ta dem på sig. Hon tittade ut över rummet, visst sved det bara av att vända på huvudet eller att hosta till, nysa eller lyfta armen, men hon var så gott som van. Hon hade bara varit där en natt, men hon skulle stanna i alla fall en nätter till och hon var redan lite uttråkad.
”Mindori-san” Hon vände på huvudet för att möte Als vinkningar och hon log lätt.
”Du kan bara säga Mindori” sa hon och såg sedan hur han räckte fram en korg med frukt.
”Okej, Varsågod Mindori, jag tänkte att du kanske ville ha lite frukt” sa han och även att det inte gick att se så kunde hon känna hur han log.
”Tack Al” sa hon och tog emot korgen med ett leende. Al hade fått hört hela historien, men inget om hor Mindori de talade om såg ut och så som den Mindori framstod så var hon tvärtemot hur denna Mindori var enligt hans ögon. Hon var lugnare och mer mogen, verkade förstå bättre när man talade till henne och hon var snäll, visst hade den andre Mindori också varit det, men de var olika personer.
”Hur mår du idag?” frågade han och Mindori började vänja sig lätt vid pojkens ihåliga röst.
”Bättre, kontaktlinserna är lite obehagliga nu i början, men det blir nog bättre sen” sa hon lugnt och log lite lätt.
”Så bra” sa han.
”Mjao” Al stelnade till och Mindori tittade mot hans mage.
”Var det din mage?” frågade hon och skrattade lite lätt.
”Ja, alltså, jo…”
”Mjao”
”Ua! Ursäkta mig Mindori, jag måste gå, jag kommer senare!” Mindori såg på rustningen som rusade ut och lade huvudet fundersamt på sned.
”Okej” sa hon efter honom och log.
Hon tittade tröttsamt på honom, han kunde inte mena allvar, skulle hon förvandla sig, igen?! Nu på morgonen…
”Jobbig” viskade hon surt och tittade bort från honom, de hade börjat komma bra överens de där två, Envy var som Dark, lika retlig och lika snygg, enligt Kairi som inte kunde fatta att hon använde de orden.
”Jag hörde dig allt” sa Envy som kom upp bakom henne som Ed. Kairi förvandlade sig till Ed hon med och ställde sig med svärdet mot Envys hals.
”Woa, börjar du lära dig nu?”
”Jag har en bra lärare” sa kairi och log retligt.
”Så bra, för nu är jag inte din lärare längre, jag ska ta dig till stan” sa Envy och log lite då han blev sig själv, Kairi blev sig själv hon med och log.
”Äntligen” sa hon, dock kunde hon inte förstå känslorna hon kände, hon hade varit på det här stället i en dag och en natt, och hon började redan gilla Envy, det var något med honom som hon fattat tycke för, något som Dark inte hade men hon kunde inte sätta fingret på vad det var.
”Kom, det sista vi ska göra innan du lämnar oss är att äta lunch” sa Envy och visade med handen mot ett annat rum. Hon tittade på honom lätt, rodnade lika så och log smått.
”Okej” sa hon och följde efter honom.
Ed tittade ut genom fönstret, Dark slappade i soffan och Max satt vid Fais sida, vakade över denne person som var så viktig för honom.
”Hur är hans feber?” frågade Ed utan att titta mot pojkens håll.
”Den har sjunkit lite” sa Max.
”Ed, går det för sig att man tar en dusch?” frågade Dark och reste på sig.
”Mitt under dan?” frågade Ed och lyfte på ett ögonbryn.
”Varför inte?” frågade Dark och öppnade dörren till badrummet.
”Gör som du vill” sa Ed och precis då slog dörren igen och ett klick hördes då dörren låstes.
”Han hade nog tänkt att duscha även om du sagt nej” sa Max då han kramade lilla kaninisen igen, han var visst orolig för Mindori.
”Jo, men att han bara kan göra sådär, han har inte nämnt Kairi på ett tag, jag undrar vart hon är” sa Ed och suckade lite. Han vände på sig och gick mot dörren.
”Vart ska du?” frågade Max.
”Ut och leta efter Kairi och Mindori” sa Ed, öppnade dörren, klev ut och stängde den efter sig.
”VART SKULLE HAN SA HAN!?” utbrast Dark som slängde upp badrumsdörren iklädd bara handduk runt midjan och håret dyngblött, han halkade nästan.
”Ut och leta efter Kairi och Mindori” sa Max och rodnade lätt då Dark kom utspringande.
”Det var det jag trodde, fan, jag skulle också med” Han slängde igen dörren till badrummet och kom ut någon sekund senare, helt ombytt och klar, håret torrt och han hade redan hunnit duschat hela kroppen. Han dundrade ut genom dörren och Max tittade med stora ögon mot dörren väldigt länge.
”Jaha, och nu da?” frågade han och tittade mot Fai igen.
Dark hann inte långt innan han sprang på Ed och även Ansuta, som visste skulle med och leta efter sina vänner.
”Där är du ju, vart var du?” frågade Ansuta.
”Duschade” sa Dark och pustade ut lite.
”Jaha, så, ska vi ge oss av, Roy Mustang bad mig följa med er” när hon nämnde Roys namn log hon stort och ögonen glittrade glatt, Ed lipade äcklat åt tanken av Ansutas smak på killar som föll för någon som Roy.
”Ja, kom igen nu Ed” sa Dark och slog Ed i ryggen för att få honom att vakna, vilket Ed gjorde och han blängde argt mot Dark.
”DU BEHÖVER INTE SLÅ MIG!!!!” skrek han argt mot Dark.
”Han klappade bara till dig lite lätt” sa Ansuta.
”Gud så barnsliga ni är” sa hon och fnös medan hon började gå igen.
”VA!?” utbrast både den blondhårige och den lilahårige.
”Vad var det vi åt egentligen?” frågade Kairi och tittade undrande på Envy där de gick.
”Nja, inget speciellt, köttgryta och potatis, det såg du ju”
”Ja, men vad var det i det?” frågade Kairi och rynkade näsan, visst gillade hon maten, men det var någon ingrediens hon aldrig smakat på förut i och hon gillade inte konsistensen av ingrediensen.
”Hemligt” sa Envy retligt och Kairi blängde på honom.
”haha, varför gör du så där hela tiden?” skrattade han fram.
”Vad?” frågade Kairi lite fundersamt.
”Blänger på mig som om du ville döda mig”
”Ibland när man inte får som man vill blir man arg” sa kairi och flinade.
”Skojar du?” frågade han vetande.
”Varför skulle jag?” frågade Kairi och lyfte ett ögonbryn medan hon flinade lite, hon kände samhörighet med honom och hon kunde inte undvika att le glatt inombords.
Som han lovat visade han henne vägen in mot staden, de pratade, skrattade ibland och Kairi hade det allmänt trevligt, men hon började känna sig konstig, började känna en underlig känsla för Envy, som hon gjorde för Dark, de var lika tunga båda känslorna. Var hon kär? Efter bara någon timme var de inne vid staden och Envy pekade i riktningen rakt fram.
”Här, om du följer den här gatan och går sedan in mot torget så finner du säkert någon som kan hjälpa dig, jag kan inte gå längre än hit nämligen” sa Envy och ryckte på axlarna och skrattade nervöst. Kairi tittade på honom, följde fingret och såg ned längst med gatan och sedan tittade hon mot honom igen och log.
”Tack för allt” hon bet sig lätt i underläppen, väntade en stund innan hon gick fram till honom och gav honom en kram. Förvånat tittade han ned på henne men inombords visste han att han lyckats få Kairi att lita på honom, allt enligt hans planer. Med lätta och starka armar lade han dem runt Kairi och gav henne kramen tillbaks och log lite.
”Vi syns säkert igen” sa han och släppte taget om henne. Något han inte sätt var dock den lätta rodnaden som spred sig på Kairis kinder.
”Det gör vi” sa hon och började gå längst gatan, hon ville redan träffa honom igen, men även träffa Dark, hennes känslor var spridda, vad skulle hon göra?
Dark och Ed blängde lite grinigt mot Ansuta där hon gick framför dem, näsan i vädret och nästan vaggandes som en anka vid närmare eftertanke. De hade gått i minst två timmar, letandes efter Mindori och Kairi, men dock hade de inte kommit långt då Ansuta även tagit tillfället i akt för att fönster shoppa. Något i Darks ögonvrå fick honom att stanna upp, titta åt hållet precis då han fick syn på en kvinna som gick runt hörnet, en kvinna han lätt kände igen, eller snarare en tjej, Kairi. Han tog tag i Eds axel och fick honom att stanna.
”Vad är det?” frågade Ed och suckade irriterat, på dåligt humör från start, men Dark struntade i tonläget.
”Ansuta, stanna!” Ansuta stannade tvärt och tittade irriterat på honom.
”Vad?” en översittande röst och divigt, hon visade snabbt sin egentliga rang i samhället.
”Jag såg just Kairi där borta” sa Dark, viftade lätt med sin högra arm innan han började springa åt det hållet, Ed precis vid sidan och Ansuta muttrande något medan hon sprang efter dom.
Det röda äpplet passade mycket bättre i magen än vad maten hon fått i sjukhuset hade varit, visst, det var gott, men de hade glömt frukten över huvudtaget och hon log lite för sig själv. Korgen fylld av frukt stod på nattduksbordet och de nu blåa ögonen föll mot dess håll och hon andades lugnt ut, tackade för att inget hemskt egentligen hade hänt då Midori varit framme, men brodern var hon fortfarande orolig för. Så öppnades dörren och hon tittade ditåt, log varmt mot sjuksköterskan som klev in och hon visste med en gång att byte av bandage skulle ske.
”God dag Mindori” sa hon, det blonda håret var uppsatt i en knut, ett leende spred sig på kvinnans läppar och de ljusbruna ögonen slöts i en glädjande gest.
”God dag” svarade Mindori.
”Vi ska byta dina bandage och se till dina sår” sa kvinnan och rullade in en vagn framför sig, fylld av bandage och annat nödvändigt för att rensa och byta ut det gamla. Mindori knäppte upp sin skjorta som tidigare och kvinnan började försiktigt ta bort bandaget.
”Tillbaks!” kom en pojkes röst och Mindoris och Kvinnans ögon föll mot rustningen som klivit in i rummet. Det blev snabbt tyst i rummet och Mindori rodnade lätt där hon satt, nästan blottad för omvärlden och på något vis kunde hon se rustningen rodna.
”FÖRLÅT!!” en smäll hördes då dörren gick igen och klankande steg som ekade utanför då rustningen sprang iväg.
”ehm” båda Mindori o Kvinnan såg på varandra med undrande ögon, men Mindori visade mer att hon var generad än förvånad.
”Jag låser dörren så kan vi fortsätta med att plåstra om dig” sa kvinnan och gick från sängen och låste dörren till rummet innan hon gick tillbaks för att fortsätta.
”Tack”
”Ingen orsak, jag skulle ha låst dörren från första början” skrattade hon nervöst och började tvätta de farligaste såren.
Kairi såg sig omkring, suckade uttråkat där hon gick, händerna i byxfickorna och blicken ned i backen, det var verkligen tråkigt att gå utan någon att prata med. Hon hade säkerligen gått i någon timme genom staden, passerat torget och inte fått en ända som kände igen signalementen av hennes vänner eller Dark.
”KAIRI!” hon stannade tvärt, vände på sig med en förvånad min då någon slängde armarna om henne, ett lätt men högt skrik hördes och hon knuffade snabbt undan den som kramat henne, såg sedan ned på killen som landat på marken.
”Dark?”
”Tack för den där” sa han och reste på sig.
”Du skrämde mig ju!” utbrast Kairi lite grinigt och såg sedan runt Dark och spärrade upp ögonen.
”Ansuta!” utbrast hon, en glad stämma och hon gick fram och kramade sin vän lätt, det var ju länge sen.
”Hej på dig” sa Ansuta och gav en kram tillbaks.
”Jag då?” frågade Dark surt. Ed stod lite i utkanten och suckade.
”Men herre gud, vad har hänt med ditt hår? Det ser ut som ett fågelbo” sa Ansuta och tog tag i Kairis axlar, Kairi -.-’
”Och se på dina kläder!” utbrast hon sedan.
”Det är kul att se dig också Ansuta” sa Kairi.
”Hallå!” utbrast Dark lite grinigt.
”Ja?” frågade Kairi och tittade på honom med ett retligt leende. Dark suckade ut.
”Jaha” Kairi kramade honom varmt men hon gav honom ingen kyss, inte hennes stil och hon var inte heller säker över sina känslor.
”Det borde vara självklart egentligen” sa Dark och kramade tillbaks, lutade sig ned lite för att kyssa henne men hon backade undan lite lätt.
”inte öppet” viskade Kairi.
”Vänta här nu, har ni två blivit ihop nu?” frågade Ansuta och pekade förvånat på dem båda.
”ja” sa Dark, tonläget som om hon egentligen borde veta det vid det här laget.
”Ni passar ju inte alls tillsammans!” utbrast hon.
”Lägg dig inte i” sa Ed surt och kairi tittade på honom förvånat.
”Var du också här, jag såg dig inte” sa Kairi.
”VEM KALLAR DU LITEN!!!?” Skrek Ed.
”En sak har då inte förändrats” skrattade Kairi.
”Absolut inte” sa Ansuta ”Lika barnslig som vanligt” suckade hon.
”VA!?” röt Ed mot Ansuta.
”Du hörde mig”
”Okej, nu lugnar vi oss, vart är de andra tre?” frågade Kairi.
”Fai och Max är på mitt och Als rum, Mindori är borta” sa Dark.
”Så, ni letar efter henne?” frågade Kairi.
”Och vi letade efter dig med” sa Ansuta.
”Ska vi fortsätta leta efter henne då?” frågade Kairi och började gå.
”Det vättigaste som kommit ur din mun, men vart har du varit?” frågade Dark.
”Jag har tränat i skogen” sa kairi, det var ju till en viss del sant i alla fall.
”Den här tiden?” frågade Ansuta. ”inte undra på att ditt hår ser ut så där”
”tackar då” blänger lite grinigt mot Ansuta.
”Kan vi komma iväg någon gång?!” frågade Ed och de andra började nu lugna sig, men fortfarande pratandes medan de fortsatte sitt sökande efter Mindori.
Hon tittade ut genom fönstret uttråkat, tänkte på alla andra, på Ed, Kairi, Dark, Fai, ja alla egentligen. Maten som stod på sängen åt hon lugnt, kyckling och sallad, lite potatis, hon var trots allt vegetarian men med de saker att hon kunde äta vitt kött, alltså fågel och fisk. Vattnet stod lite ensamt på nattduksbordet, men sällskap ändock av fruktkorgen. Ett litet gnisslande och knarrande ljud hördes då dörren öppnades försiktigt och hon tittade ditåt och log lite medan hon lade ned gaffeln.
”Hej Al” sa hon, som om hon glömt den tidigare incidenten med bytandet av bandage.
”Hej, ehm, förlåt för tidigare” sa han, stammande och nervöst och han kliade sig i bakhuvudet.
”Åh, det gör inget” sa Mindori, en lätt rodnad och hon tittade undan lite.
”Jo, ehm, jag undrar om jag kan ta med bror hit imorgon?”
”Varför inte? Jag lämnar ju sjukhuset imorgon lunch” sa hon och log lite.
”Tack så mycket, men vart ska du gå?”
”Jag vet inte, jag kommer nog på något” sa hon och skrattade lätt. Al tittade oroligt på henne och satte sig sedan på sängkanten, lutade sig fram och kramade henne. Hon tittade förvånat på honom men kramade tillbaks, och att krama en rustning var inte det lättaste.
”Hur är det?” frågade hon undrande.
”Vi kanske inte kommer ses igen efter imorgon” sa Al sorgset, han hade börjat gilla Mindori, dels för hennes utseende, dels för hennes personlighet.
”vi träffas nog någon gång, ingen fara” sa Mindori och klappade honom lätt på rustningen, klang från ihålighet hördes från denna rustning och desto mer ekande då hennes ringar slog mot metallen.
”Säker på det?” frågade Al.
”Ja då” sa hon och log. Struntade i det ekande ljudet och hon släppte honom lite och han satte sig upprätt.
”Ska vi glömma det dystra ämnet?” frågade Mindori och lade huvudet på sned med ett varmt leende. Al rodnade lätt, började verkligen gilla henne och han nickade bara som svar.
FF kväll:
Ed slängde sig ned på soffan, raklång och andades ut uttråkat, Kairi slog sig ned i en av fåtöljerna medan hon tittade sig runt i rummet. Dark lade sig ned på en av sängarna och tittade mot Fai och Max.
”Hur mår han?” frågade Dark.
”Han var vaken för en timme sen och åt lite” sa Max trött.
”Ja, vad har han varit med om?” frågade Kairi.
”Vi hittade honom i floden” sa Ed.
”I floden!” utbrast Kairi och rusade upp på fötter och gick fram till Fai och tittade på honom.
”Ja, men han mår bra nu” sa Max.
”Var inte Mindori med honom då?”
”Nej” sa Max sorgset. Så öppnades dörren och in klev Al och tittade på det nedstämda gänget med undrande blick.
”Vad har hänt?” frågade han undrande.
”Inget” sa Ed ”det är det bästa man kan säga, för vi har inte kommit någon vart” fortsatte han.
”Tack för den!” sa kairi.
”Jo, vi hittade en av våra vänner, Kairi, detta är min bror Alphonse” sa Ed.
”Trevligt att träffas” sa Al och räckte fram sin högra hand och Kairi fattade den.
”De samma” sa hon och skakade den lätt. Så föll tystanden åter igen i rummet tills Ed lutade sig över soffkanten och tittade mot sin bror med en undrande blick.
”Vart har du varit föresten?”
”Hos en vän på sjukhuset” sa Al.
”På sjukhuset? Hur mår personen?”
”Hon mår bra. . .bror, får jag prata med dig i en rum?” frågade Al nervöst och Ed tittade undrande på honom, lyfte ena ögonbrynet och reste sig från soffan.
”Visst, vi kommer tillbaks snart” sa Ed och lämnade rummet med sin bror precis då Fai öppnade ögonen och plågat satte sig upp.
”Fai” sa Max och kramade denne glatt.
”God morgon” han tittade sig runt och log lite smått med en ^^’ ”eller god kväll kanske det blir” skrattade han lite och kramade om Max.
”Så du vaknade till slut” sa Dark och gick bort till sängen.
”Mår du bättre?” frågade Kairi som slagit sig ned på sängkanten.
”Hej Kairi, ja, lite” sa han, Kairi var fortfarande lite nervös i Fais närhet då han blivit arg på henne en annan gång och visat att han verkligen kan bli förbannad.
”Så bra” sa hon lite nervöst och log lika så.
Ed och Al satt i allrum längre ned för deras korridor, ingen var där runt den här tiden och Ed tittade oroligt på sin bror.
”Har det hänt något?” frågade han.
”Jo, ehm, jag gillar hon som ligger på sjukhuset, men jag vet inte hur jag ska säga det till henne och hon får lämna sjukhuset i morgon” han pausade en stund ”Och jag vill att du träffar henne” sa Al och Ed tittade undrande på honom.
”Kan du inte bara säga att du gillar henne? Annars kommer det aldrig fram”
”Nu är jag inte så bra på sådant här själv men, jag är med dig i morgon till sjukhuset och blir det fel kan jag försöka hjälpa dig” sa Ed och log smått.
”Tack bror, jag är säker på att du också kommer gilla henne, hon är så snäll!” sa Al och verkligen glittrade då han tänkte på henne.
”Eh, lugn dig nu” sa Ed ^^’
”Lova att du blir med!”
”Jag lovar, är det okej för henne då?” frågade Ed.
”Ja, hon hade inga problem med det”
FF nästa dag:
Fai lämnade sängen och gick in i duschen, mådde mycket bättre och han hade hört Ed och de andra prata om sjukhuset och att de skulle leta efter Mindori efter det, vilket betydde arr han skulle med o avsätt vad de sa. Max sträckte gäspande på sig och tittade sig trött runt i rummet, visst hade de fått in gästsängar så att de kunde sova allihopa i samma rum, dock sov Kairi i Ansutas rum längre bort. Ed steg ur sängen och gick mot sina kläder för att göra sig redo, Dark var ombytt och klar på 3sekunder, bokstavligen och han gick mot dörren.
”kan ni skynda er, jag vill ha mat” sa Dark, Fai klev ut från badrummet i sina kläder och i nytvättat hår som han dragit handduken igenom och borstat med snabba dra.
”Jag är också hungrig”
”Jag kommer!” utbrast Max och flög på fötter för att byta om.
”Jaja, stressa inte, jag är också hungrig” sa Ed och drog till slut på sig kappan och tittade efter Al.
”vart är Al?”
”Han gick på en promenad tidigt i morse” sa Dark och öppnade dörren och klev ut.
”Det var på tiden!” sa Kairi och Ansuta i kör då killarna klev ut från rummet.
”Ni kunde ha gått till matsalen i förväg” sa Ed.
”Vi har redan ätit, vi vill ut och leta efter Mindori” sa kairi och suckade irriterat.
”Och kolla kläder” påpekade Ansuta med ett leende, ett finger upp i luften och en hand mot sin midja i en vetande position och Kairi suckade, det var för likt Ansuta för att vara sant, och hon ville bort från denne en stund, att behöva dela rum med en sådan som hon var som en mardröm.
”Så ni ska inte med till sjukhuset?” frågade Ed undrande medan han låste dörren efter de andra.
”Nej” sa Kairi och vände på sig och började gå.
”Vi syns sen” Vinkade hon tillbaks och Dark tittade undrande på henne, något var fel, men vad?
Matsalen var inte så fylld som man kunde ha trott, de flesta som var där var de som vaknade sist under deras lediga dagar, där ibland satt några få personer Ed kände till och som han också försökte undvika lite, något som förvånade honom var mannen som aldrig brukade äta frukost i militärens matsal, Armstrong. Den muskulösa mannen på närmare två meter såg mot honom och hans vänner, sken av lycka och reste på sig.
”Edward Elric! Så länge sen!” utbrast mannen, grät av lycka och kramade Ed hårt och länge, Dark tittade storögt på de båda och backade lite, allt hade gått så fort.
”Ja, hej Armstrong” sa han till mannen, mustaschen dolde munnen och det ända som prydde det skalliga huvudet var en liten blond hårtest som mer liknande en bebis första små hår knorrar om man kunde kalla dem så.
I Eds blick kom det en mer frågan eller utrop som, rädda mig! Till slut hamnade han på fötterna igen och tog ett stort andetag då han nästan tappat andan.
”Och detta är dina vänner?!” han bredde ut armarna för att omfamna även dom och Dark skrek till tyst och ställde sig bakom Fai, han ville då inte krama en stor man, vad skulle folk tro om honom. Så stannade Armstrong och tittade ned på Fai, tittade noga och länge och Fai tittade tillbaks, som om han inte brydde sig, men han svalde nervöst ändå.
”Hm, och vem är detta?” frågade han, som tur var hade Fai fått på sig ett par bruna kontaktlinser som dolde hans röda ögon, men han hatade denna känslan.
”Ehm, detta är Fai, en vän till mig” sa Ed nervöst, Armstrong tittade strängt på pojken och lade sedan sin stora hand på Fais huvud och rufsade till hans hår. Fai gjorde en sådan min -.-’
”så ung och stark, hur många år är denna gosse då?”
”14” sa Fai och tittade upp på Armstrong med en uttråkad blick.
”Du får ursäkta, vi har lite att göra” sa Ed och tog tag i Max och Fais handleder och drog iväg med dem irriterat och Dark följde efter uttråkat, han tyckte mannen verkade för snäll och jobbig.
Bandagen hade en än gång bytts och såren var så gott som läkta vid det här laget. Händerna låg i hennes knä då hon satt och tittade ut genom fönstret igen, fruktkorgen var bortplockad då en del frukt började bli för mjuka, dels var det så få kvar. Al hade varit inne tidigare under dagen och hälsat på, och hade sedan sagt att han skulle möta upp sin bror och några av hans vänner. Mindori andades ut, tittade mot kläderna som läkaren fixat åt henne så att hon skulle slippa trasorna, äntligen skulle hon komma ut därifrån, hon mindes så väl då hon fått luggigt på sjukhuset efter bilolyckan, då Midori försvann och de båda började dela kropp. Hon rös till lite, lade händerna mot sitt bröst och log ledsamt, hon ville ha sin egna kropp, låta Midori leva för sig själv, eller som andra ville, få bort Midori från jordens yta.
”Mindori, de är här!”
Hon vände sin blick mot dörren som gick upp, såg på Al då han kom in.
”Åh, redan?” frågade hon och följde honom med blicken då han ställde sig bakom hennes säng.
”Mindori?” en förvånad röst, lite viskande och Mindori spärrade upp ögonen, såg mot dörren, var det han?
”Ed?” frågade hon förvånat. Så såg hon personen bakom honom och ögonen blev lite större.
”Fai!” utbrast hon, brodern sprang fram till henne och kramade om henne.
”Syster” viskade han och Mindori kramade honom tillbaks och såg sedan in i hans ögon.
”Kontaktlinser du med?”
”Ja, du passar inte i blåa ögon” sa han och log vakt, Mindori skrattade lite lätt. Så såg hon mot Ed, rodnade lite lätt och log sedan.
”Det var länge sen” sa hon, Ed gick försiktigt fram till henne och lade armarna om henne, gav henne en kram.
”Vad har du varit med om?” frågade han, Mindori gav även honom en kram, en hård och varm sådan.
”Jag minns inte så väl”
”Vänta här nu, känner ni varandra?” frågade Al lite chokat, pekade mot Ed och Mindori. Mindori tittad på Ed, väntade på vad han skulle säga och log förväntansfullt och hans bara rodnade.
”Ho. .Hon ä. .är. .Hon. . .Hon gillar böcker!” sa Ed och Mindoris blick sjönk dystert ned mot täcket.
”Böcker? Vad har det med saken att göra?” Ed hade varit för feg för att säga det till sin bror, men han kunde inte fatta att detta var personen som hans bror blivit kär i.
”Gå ut. ..” rösten var mörk, förbannad och låg. Ed vände sig mot Mindori med en undrande blick och hon blängde på honom.
”Gå ut sa jag” hon nästan väste, blicken var dödlig, man skulle kunna tro att det var Midori som kommit fram. Fai stelnade till och gick försiktigt mot dörren, nästan smög dit, Max och Dark stod i dörr öppningen och tittade undrande på alla.
”Mindori, hur är det?” frågade Ed, knivar flög mot honom, lade sig på hans axlar, som en sax och Mindori blängde på honom arg.
”Jag säger det bara en gång till, gå ut!” tårar rann ned för hennes kinder, hon såg riktigt sårad ut. Al backade ut från rummet efter Fai och Fai stack nervöst in huvudet och såg på en förvånad och rädd Ed.
”Ed, kom nu”
”Mindori?” Frågade Ed, såg oroligt på henne men blev utsläpad från rummet, väl där ute fick han ett kraftigt slag på kinden av Fai som blängde på honom.
”Det där var ju just snyggt!” fräste han argt.
”Vad gjorde jag då?!” frågade Ed och lade en hand på den ömmande kinden.
”Du gjorde henne arg!” alla som stod där, Dark, Max, Ed, Al, Spärrade upp ögonen, tittade på varandra allihopa, utom Ed som hade blicken fäst på Fais arga ögon.
”Kan hon bli arg?!” utbrast dom alla och Fai suckade bara ut.
”som om, hon kan vara lika läskig som Midori när det händer” sa Fai och försökte lugna sig.
”jo tack, jag märkte det” sa Ed och lade sin vänstra hand om sin hals, tittade in genom glasfönstret, blicken blev lite sorgsen då han såg Mindori titta ned i täcket, tårarna som rann, vad hade han gjort? Vad hade han sagt? Då slog det honom, kanske kunde det vara för att han inte sa något om att de var ihop. Al tittade besviket på Ed, på de andra, kände sig lite övergiven och sviken, men varför visste han inte.
”Bra gjort räkan” sa Dark och suckade, Ed reagerade inte ens, istället öppnade han dörren till rummet igen, Fai försökte hindra honom, men Ed gick in ändå, satte sig på sängkanten och tittade på Mindori. Kontaktlinserna hade hon tagit ur medan hon grät, hon tittade inte ens på honom.
”Mindori” viskade han, lade armarna om henne, ”förlåt” viskade han, Mindori lade armarna om honom och kramade tillbaks. Så kysste han henne sedan på munnen, då föll allt för Al, han blev chokad, började tillslut fatta, Dark och Max höll tillbaks Fai från att dundra in och slänga bort Ed. Mindori log lite smått.
”Vi är ett par, eller hur?” frågade hon, lade huvudet undrande på sned, Ed rodnade smått, såg på sin bror, blundade och tittade sedan på Mindori igen.
”Ja” sa han och log smått, Mindori log varmt och kramade honom.
”jag blev orolig där för ett tag” sa hon, lät som sitt sanna jag igen.
”Förlåt”
Då kom läkaren in, bläddrade genom pappren och log sedan mot Mindori.
”Så, då kan du få lämna sjukhuset fröken Shintenshi” sa mannen och Mindori tackade för sig.
FF:
När kvällen kom befann sig alla på brödernas rum, utom Ansuta och Kairi som fortfarande inte kommit tillbaks. Mindori tog en dusch, Fai muttrade några få ord för sig själv, Max tittade på Fai undrande, Dark latade sig på soffan, Ed läste och Al funderade i sitt egna lilla hörn.
”Tillbaks!” utbrast Ansuta glatt då dörren for upp, bakom henne stod en trött och arg Kairi och ytterligare bakom henne stod Roy Mustang, den svart håriga mannen som också var Eds chef i andra ord.
”Hittade ni henne?” frågade Kairi och ställde ned kassarna med kläder, precis då öppnades dörren till badrummet och ut kom Mindori med de nya kläderna på sig, de som läkaren fixat. Hon tittade mot Ansuta och kairi som tittade tillbaks.
”Mindori!” utbrast Ansuta och kramade om Mindori, Kairi vinkade bara lätt.
”Vart har du varit?! Hur kan du lämna mig sådär?! Ingen har kunnat hämta sakerna jag bett dom om eller burit något åt mig!” utbrast hon och Mindori tittade på henne med lugna ögon.
”lugn, du är inte handikappad Ansuta, du kan klara dig själv” sa Mindori och gick bort från Ansutas kram, tittade på henne med de blåa kontaktlinserna och sedan vände hon bort blicken från en förvånad Ansuta och tittade mot Roy.
”Och vem är han?” frågade Mindori lugnt och log, rösten var trevlig i alla fall, vilket fick Ansuta att tappa hakan.
”HUR KAN DU!?” utbrast hon, Mindori tittade över sin axel, ryckte på axlarna och tittade sedan mot Roy igen. Ansuta blev galet arg och dundrade ut från rummet, lämnade alla med stora ögon, Mindori var annorlunda!
”ehm, fullmetal, vilka är detta?” frågade Roy -.-’
”ehm, detta är Max, Fai, Dark, Kairi och Mindori” sa han och pekade på var och en medan han nämnde deras namn. Roy tittade på Mindori och sträckte fram sin hand.
”Så det var dig han skrek efter i drömmen” sa han, Mindori tittade undrat på honom och log sedan.
”antagligen” sa hon och tog tag i hans hand och skakade den. Så tittade han sedan på Kairi, log vänligt och sträckte ut sin hand mot henne.
”Roy Mustang, flammornas alkemist”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SvartBallong - 12 jan 08 - 00:08- Betyg:  | Svinbra! Bättre än vanligt!
Man vill liksom inte sluta läsa xD
Först tyckte jag att 16 A4 lät mkt men det gick till min
besvikelse jätte fort att läsa xD .
Vill ha meeer (A) <3 |
|
|
|
