You're my everything {Kap 14} (Th Fanfic) |
(Bill)
Jag öppnade långsamt ögonen men ångrade nästan med en gång att jag gjorde det.
Vad skulle hända nu? Skulle jag få ställa in turnen? Det skulle inte funka!
Jag kände paniken smyga sig på. "Nej! Jag är frisk nu, jag ska på turne med min bror och mina två bästa kompisar."
Jag var rädd. Men när jag kände Toms hans i min lungade jag ner mig en aning. (Fråga inte hur jag visste att det var Tom, jag visste bara det.)
-Hej. Sa jag när han märkte att jag hade vaknat.
-Hej. Han böjde sig ner och kramade mig. Jag hörde att han grät.
-Gråt inte, jag är här. Viskade jag försiktigt.
-Tänk om du inte hade varit det, tänk om vi hade kommit hem fem minuter senare?
-Jag har redan skuldkänslor. Om du bara ska göra det värre behöver du inte prata alls.
-Du skrämde mig.
-Förlåt. Jag ville inte skada dig.
-Det gjorde du.
-Jag ska aldrig lämna dig.
-Du tänke ju göra det.
-Jag ska inte det. Aldrig.
Han släppte mig och såg mig i ögonen, han märkte nog att jag menade det eftersom han inte grät längre.
Gustav och Georg kom in i rummet och bara glodde på mig.
-Kolla inte på mig som jag vore en utomjording med kalsonger på huvudet. Jag mår bra nu.
Jag log och dom kollade tveksamt på mig och verkade inte riktigt tro på det.
-Vill du ha något från cafeet? Frågade Gutstav och log tveksamt.
-Cocacola?
Han nickade och gick ut för att köpa en Cocacola till mig.
-Eran mamma är på väg hit. Hon ville ställa in turnen, men jag sa att du förmodligen inte ville det.
Jag nickade och fickännu mer skuldkänslor när jag tänkte på henne, tänk att förlora sitt barn.
-Men hon tycker att du ska ha med dig någon att prata med..
-En psykolog? Jag behöver ingen psykolog.
-För mammas skull? Hon är redan tillräckligt orolig över att du ska fortsätta bara sådär.
-Okej. Men bara för hennes skull.
Han nickade och släppte mig hand för att ta upp sin mobil ur fickan.
-Hej mamma. Jag han mår bra, han har vaknat. Okej, vänta lite.
Han höll handen för luren räckte fram mobilen till mig.
-Vill du prata med henne? Jag tvekade men tog emot den.
-Hej.
-Hej. Hur mår du?
-Bra.
-Jag är på väg dit nu, kommer om ungefär tjugo minuter.
-Okej.
-Vi pratar mer om det här sen. Jag ville bara höra att du mådde bra.
-Okej, vi ses snart.
-Hejdå, pusspuss.
Hon lade på och jag gav Tom mobilen.
-Hon kommer om tjugo minuter. Informerade jag dem om.
Dom bara nickade och Gustav kom tillbaka med min cola.
Fast jag kunde inte dricka speciellt mycket eftersom jag bara mådde illa då.
Efter ungefär en halvtimma kom mamma och dom andra lämnade oss ensamma och hon började tjata på att jag inte borde fortsätta turnen.
Men det spelade inten roll vad hon sa, jag skulle fortsätta och ha en psykolog för att hon ville det.
Läkaren tvingade mig att sova där en natt till, vilket betydde att vi skulle få skynda för att inte missa konserten imorgon kväll.
(Evelina)
Jag vaknade av en duns från nedervåningen och gick ner för att kolla vad som hände.
När jag kom ut i hallen hörde jag att mamma och pappa bråkade,
så jag gick ner för halva trappan och satte mig tyst ner för att dom inte skulle märka mig.
Ja upfattade aldrig riktigt vad dom bråkade om, allt jag kunde tänka på var att mammas kind var helt röd.
Som någon hade slagit henne, men pappa skulle aldrig göra så. Trodde jag.
-JAG VILL SKILJAS! JAG TÄNKER FAN INTE BO MED DIG! Skrek mamma.
Då gjorde han det. Han slog henne! Min pappa, som aldrig skulle vilja skada någon slog min mamma!
Jag sprang in på mitt rum och lyssnade på min mp3.
Men jag klarade inte av att vara inne så jag slängde på mig skorna och gick ut.
Det duggregnade ute, men det såg ut som det skulle bli värre.
Jag sprang ner till stranden och satte mig på bryggan och skulle skicka sms till Gustav.
Inte för att tynga ner honom med mina problem utan bara för att få prata, och veta att han finns där.
Men jag kom på att jag hade glömt min mobil.
-Smart gjort. Mumlade jag för mig själv och hoppade förskräckt till. Men det var bara åska.
Jag tog upp mina fötter ur vattnet och ställde mig upp för att gå någonstans. Men då gick det upp för mig.
Jag hade ingenstans att gå. Jag började gråta, tror jag iallafall men jag visste inte säkert eftersom det regnade så mycket.
Jag började gå endå. Jag gick nog flera kilometer, men till slut var jag tvungen att gå hem.
-Var fan har du varit?! Pappa luktade alkohol, ovanligt.
Jag såg inte ens på honom utan gick bara upp på mitt rum och låste dörren.
Eftersom jag och Nickie hade en dörr mellan våra rum gick jag in i hennes rum och låste den dörren också.
Nickie skulle sova hos en kompis så jag hade ingen att prata med.
Jag satte mig på min säng och klottrade lite på mitt anteckningsblock och lyssnade på mp3.
Och av någon andledning började jag skriva ner det Bill sjöng.
"The whole world can just go to hell
For what I care tonight
I can feel the end is near
And all thats come is we have fear."
Kommentarer? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | julia_love - 3 jan 08 - 11:39- Betyg:  | | ÅÅÅÅHdu skriver för bra;P | | eddra - 31 dec 07 - 17:19- Betyg: | | osså var det näxta del :) | | M-424 - 30 nov 07 - 10:38- Betyg: | | Jättebraaa:) Längtar till nästaa del <33 | | Mp3 - 29 nov 07 - 22:12- Betyg: | | Bra , riktigtbra menar jag :) <3<3 fortsätt ! (Y) <3<3 | | mikaelanystrom - 29 nov 07 - 22:02- Betyg: | Åh vad braaa!!:))))) den äger!^_^
det var två otydliga meningar, t.ex. att hon gick in på sitt rum och låste dörren och helt plötsligt låste dörren till hennes dörr? fattade inte riktigt.
ANNARS. SKIT BRA:D |
|
|
|
