Flickan |
Flickan som springer, springer av glädje, springer av hopp. Hon springer fram på
gatan snabbare och snabbare, flåsande hon håller ut i det sista, benen de rullar bara
på, hon ska vinna, hon är tillräckligt stark nu. I år hon har sparat och suttit inne, Nu
är det dags, Ett klot av ljus sprängs upp framför henne, hon springer rakt in i det,
sugs upp och försvinner till en värld som man bara kan drömma om, Hon springer
barfota på mjukt gräs, Hon springer så fort så gräset fladdrar i vinden hon
efterlämnar, Människor är överallt de skrattar, skriker och applåderar. Hennes fötter
domnar bort och hon faller, men hon rör sig fortfarande framåt i ljusets hastighet,
Som en vind osynlig hon ställer sig upp, blodig på knä och armar men hon fortsätter
långt in i en skog, Plötsligt lyfts allt från marken, i en virvel allt snurrar runt henne,
Snabbare. snabbare, Hon hör ljud som hänger i luften, hon hör röster som pratar
inne i huvudet, allt går så fort, fortare. fortare, från en skugga en gestalt sakta rör sig,
en gestalt av människan en skugga som går mot henne, Hon gråter av lycka hon
gråter av skräck hon gråter av hat, så många känslor hon har burit, Burit för länge
som bara vill ut, Hon lämnar sin kropp till ödet och hon sjunker djup in i sig själv, för
att reda ut saker och ting, Ljus som skjuts upp från hennes ansikte upp mot skyn i
oändlighet, i snabbspoling upp i rymden, Skuggan som kommit fram skriker och
faller ihop, flickan medvetslöst faller ner från den nu klarblå himmeln mot grönskan,
faller faller i evighet, Men till slut hon når den mark som fött henne den marken som
tar hennes liv, en mjuk grönbädd gjord av mossa gräs och lycka, som att falla mjukt
på en madrass för att sedan somna in, Flickan ligger i dagar med sina bleka hy i
gräset, rör sig inte alls, Allt omkring står stilla, ingen vind, ingen skugga, inget
mörker, inget regn på flera dar, Med ett leende på läpparna hon reser sig upp släpar
sig fram, svettig och smutsig, Hon går till ett träd hon letar, efter ett tag finner hon
det hon söker, Pinnen som gjorde så hon började falla, pinnen som gjorde slut på det
lyckliga, Pinnen som nu ska få det den var satt i världen för, Att döda en flicka, att
hjälpa en flicka till sin egen död, Flickan sticker pinnen rakt i hjärtat, hon hostar och
kräks, Hon faller ner på knä, hon säger sina sista ord för att sedan falla ihop och
lämna sin kropp till förruttnelse, Ingen saknade henne, ingen saknar henne, ingen vet
var hon försvann, Ingen, INGEN tar ansvar för det som flickan fick uppleva i sin
barndom. Flickan som inte blev vuxen, Hon som liten sprang runt i en lägenhet
hållandes för öronen och grät, Hon som själv tog initiativet till hennes eget öde.
|
|
|
|
