Demolition lovers Del 5 |
Kim
-”Nej, det hände väll inget särskilt, tog nattbussen hem som jag sa”, jag såg på Dennis, försökte se naturlig ut. Jag brukar aldrig ljuga för honom men jag hade knappt haft tid att smälta det som hänt och jag kände inte för att prata om det, inte ens med Dennis. Kanske någon annan gång, kanske aldrig. Jag kunde låtsas som att det aldrig hänt, hela historien var pinsam och jag ville bara glömma. Dennis såg fundersamt på mig under lugg, jag stirrade tillbaka utan att blinka. Han nickade och så försvann hans blick ut över folkmassan som rörde sig under oss.
Vi satt på byggställningen i köpcentret, rakt ovanför ingången till Åhléns. Jag fortsatte kolla på honom, man kunde skymta den karaktäriska profilen under den svarta luggen. Hans tunga lekte stilla med läpppiercingen och hans ögon var långt borta. Jag visste att han visste att jag ljög och att han förlät mig för det. Han förstod att om jag inte ville prata med honom om det så hade jag antagligen mina skäl. Jag älskade honom för det och jag drabbade av en plötslig lust att berätta det för honom. Som om han läst mina tankar tog han min hand i sin. Hans blick var allvarlig när den mötte min.
- ”Om jag reste iväg, skulle du sakna mig då?” Hans röst var låg men helt tydlig. Jag såg frågande på honom.
- ”Du menar om du skulle resa långt?” Han vek undan med blicken igen.
- ”aaa långt”, han dinglade lite med benen och en gubbe tittade förvånat upp på oss.
- ”Resa långt och sedan komma tillbaka?”, Jag undrade varför han frågade mig detta, han förstår väll själv att jag skulle sakna ihjäl mig. Dennis var tyst, sedan sprack han upp i ett leende.
- ”Kolla, de delar ut gratis godis där nere!” Han pekade bort mot ena utgången.
Det var först när jag kom hem sent på kvällen som jag fick tid att tänka lite extra på det där han frågat mig. Vad menade han egentligen med ”resa bort”? Han sa ju ofta att han ville komma iväg från stan vi bodde i, se världen. Men skulle han verkligen lämna mig här? Jag kände en gnagande oro växa i magen.
Klockan på väggen visade 4 på morgonen, hade jag sovit något över huvud taget? Min första tanke var att jag måste ringa Dennis, men just när jag sträckte mig efter mobilen ringde den. Skyddat nummer visade displayen. Jag klickade snabbt på den gröna luren.
- ”Hallå?”
- “uhm...hello is this…Kim Dahlgren?” Svarade en okänd mansröst.
- “jaa? Ehm…I mean yes. Who are you?”
- “Oh sorry, I’m Gordon Waltz” Jaha? Tänkte jag men han fortsatte.” I’m hired as a bodyguard for MCR.” Shit, jag tappade hakan totalt och nästan mobilen med för den delen. Vad ville han? Skulle jag bli utskälld för att jag förolämpat MCR? De förtjänade det faktiskt. Men till min förvåning fortsatte Gordon:
- “I’m calling about what happened two days ago, the guys are honestly sorry. It was actually Gerard that made me call you.” Så de trodde att det bara var att saga förlåt och sen var allt bra? Det kunde de ju glömma, varför lät de föresten deras livvakt ringa och ursäkta för någonting de gjort? Jag kände en del av den ilskan jag känt backstage bubbla upp i mig.
- “Well, if they want to apologize they can do it by them selfs.”Och med de orden klickade jag honom. Jag skakade sakta på huvudet, men var det verkligen sant att Gerard själv hade bett honom ringa mig. Nej, självklart var det bara ett simpelt trick för att få mig på fall.
Just när jag la huvudet på kudden ringde mobilen igen. Jag suckade och sträckte mig långsamt efter den.
- ”Hallå?” min röst lät mer irriterad än jag tänkt.
- “oh shit, uhmn….hi…it’s Gerard, Gerard Way. Remember?” Hans röst lät osäker och lite blyg.
- ”Yeah, unfortunally I do…” Det slog mig att detta var första gången jag hörde honom prata. Han hade suttit tyst under hela vårt möte, om man nu kunde kalla det ett möte.
- “I’m really sorry! I thought about what happened over and over again, and I know we acted like total assholes. We were tired and came up with this stupid plan that if we were rude, you would leave faster. We never thought it would go so far that we actually hurted your feelings! You know, everyone got affected by the things you said before leaving, how strongly you felt about the band and how disappointed you where. You can’t imagine how guilty I feel, and this whole thing that happened before you met us…Gosh we had no idea, I swear. I’m so fucking sorry!” Det lät faktiskt som han menade det men jag var inte säker.
- “look, if you just say that because you’re afraid I tell the press, you don’t have to worry. I’ll keep it my secret.”
- “That’s not why I said it! I understand it’s hard to believe but we’re not a bunch of insensitive monsters!” Hans röst var upprörd och jag kunde höra hur han stegade fram och tillbaka.
- ”Oh, you’re not?” frågade jag ironiskt förvånad. Jag visste inte om jag var beredd att förlåta än.
- ”No, and to prove that we’re gonna take you on a lunch to morrow.” Okej, det var jag inte beredd på. “ Only if you want, of corse.” Han lät nästan bedjande, som att han verkligen ville ha med mig. Jag tvekade, tänk om det slutade med ännu ett totalt fiasko. Fast alla förtjänar väll en andra chans och han lät verkligen ledsen för det som hänt…
- ”Okay, on one condition, that we don’t talk any more about our first meeting.” Jag ville lägga det bakom mig och på allvar försöka få en ny bild av killarna. Jag tyckte mig höra en lättad suck i andra änden.
- ”That’s a deal. See you tomorrow then!” jag log och la på för andra gången inatt. Jag han knappt lägga mig till rätta innan jag kände sömnen dra mig iväg.
Gerard
- ”You did what!?” Frank stared at me with disbelief in his eyes, his mouth wide open. “You promised someone a lunch on our holy day of?! Maan I can’t believe this…”
- “Not just someone Frank! The girl.” He looked at me, confused now.
- “You mean the girl we…”
- “Yes, I spoke to her this night.” The others sat on the sofa just looking at us.
- “how the fuck did you get her number?” bob asked. He had a *värmedyna* on his shoulder. Looked like someone had a bit too much to drink last night I thought.
- “I talked to Chris and so he talked to that Ronny guy…” The room went silent again.
- “Man, why didn’t I think about that…” Frank said while shaking his head.
- “Yeah, we all wonder why.” Mikey said ironical causing the others to laugh.
- “Are you calling me stupid?” Frank said turning to Mikey with a wide grin. The next second the where rolling around on the floor fighting each other with pillows. I laughed along with the others, I felt honestly happy for the moment.
- “Hey guys, listen up! We’re supposed to meet her at the restaurant 6 o’clock tonight. Don’t be late, we don’t want our second impression to be as bad as the first.” I said trying to sound as serious as I could. Still smiling, I went of to the bathroom to take a well needed shower.
Kim
Jag kastade en snabb blick på klockan. Bussen gick inte förens om 20 minuter och jag var redan klar. I vanliga fall brukade jag få springa med frukosten i handen för att hinna, nu när jag väl var ute i god tid visste jag inte vad jag skulle hitta på. Jag gick ut i hallen och speglade mig i den stora helfigursspegeln. Jag såg helt okej ut idag, mitt hår hade för en gångs skull lagt sig som jag ville och hängde nu långt och rakt ända ner mot midjan. Det tuperade överhåret var lagom fluffigt, det hade bara kostat mig en hel flaska hårspray. Jag hade på mig min nya Mistfits tröja och mina svarta stuprör som jag kasade ner en bit på höfterna. Till och med de röda kalsongerna matchade mina handledsvärmare. Jag rättade till frisyren lite när plötsligt telefonen ringde.
- ”Hos Dahlgren”, svarade jag uttryckslöst.
- ”Hej det är jag, Dennis. Vad gör du?” han lät glad idag.
- ”Nej, inget ska in till stan lite bara…” Jag bet mig hårt i läppen, det kändes så fel att ljuga. Men om jag berättade vart jag verkligen var på väg skulle jag bli tvungen att dra hela historien och som sagt, det hade jag ingen lust med.
- ”Själv? Jag kan följa med om du vill?” Fan, detta skulle bli svårare än jag trodde. Då såg jag klockan, 3 minuter kvar tills min buss skulle gå!
- ”Shit, Dennis jag är jätte ledsen jag måste springa till bussen nu!” Och med de orden la jag på och störtade ut genom dörren. Nu hade jag ljugit för Dennis två gånger på två dagar, men han skulle förstå. Tror jag.
När fick jag så in i helvete dålig kondition tänkte jag när jag flåsande satte mig ner på ett ledigt säte i den för övrigt fulla bussen. Nu skulle jag, för andra gången i mitt liv, träffa MCR.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tjoh - 29 nov 07 - 21:11- Betyg:  | | oh så bra ! är väl inte previs ngt fan av mrc, men gillar ändå storyn jättemkt! :D:D |
|
|
|
