Nice try ( del 12-13 ) |
Kapitel Tolv
30/9
Vad i helvete har jag gjort? Jag drog HEMIFRÅN. Stack bara. Jag orkade inte med morsans tjat om abort längre, så jag packade två väskor och la husnyckeln på köksbordet. Jag fattar inte hur jag vågade egentligen. Jag menar, vad fan kan en 16 år gammal tjej göra för att få pengar till hyra?
Just nu är jag i stallet. Stack dit direkt, även fast jag vet att jag inte kan stanna här speciellt länge. Men jag var tvungen att få lugna ner mig lite, och vad är mer lugnande egentligen än att mocka?
Du kan inte säga emot mig, det är det mest rogivande som finns. Tråkigt som fan men rogivande. Och det blir ju faktiskt något av det.
Så nu sitter jag i Freyas box och iakttar henne medan hon äter. Magen putar ut, det var ganska länge sedan jag red Freya faktiskt. Nära en vecka, nu när jag tänker efter. Men jag har låtit Lillan och Anna rida henne, så hon har i alla fall inte fått för lite motion. För jag vill ju inte att min lilla älsklingsFreya skall tappa kondition.
Frågan är vad som kommer hända med henne egentligen. Sanningen svider, men jag har ju knappast råd med att försörja en häst också om jag skall försörja mig själv. Det känns jävligt jobbigt att tänka på.
Och ännu värre, sen när barnet kommer.
VAD HAR JAG EGENTLIGEN GJORT?!
Tobias ryckte till när det ringde på dörren. Blodet som rann nerför hans handled var mörkt och pumpades fram. Han visste tillräckligt mycket om sår nu för att veta att det inte var bra.
Han blev tvungen att öppna när han hörde vad personen ropade.
"Tobias! Det är jag! Vera!"
Han haltade ner till dörren och fick på något vis upp den. Vera blev alldeles vit i ansiktet när hon fick se hans arm, så vit att han blev rädd för att hon skulle svimma.
Men det gjorde hon inte. Han hade glömt att Vera var hästtjej, och de tålde ju blod eftersom deras kusar jämnt och ständigt sparkade sönder sig själva eller varandra. Eller människor för den delen också.
Istället så drog hon brutalt upp hans hand i luften och synade såret.
"Du har skurit av någonting. Vi får åka in med dig till sjukhuset."
Av en sjal som låg i hallen så gjorde hon ett tryckförband. Hennes händer arbetade snabbt med det som var Tobias arm. Han såg på henne så som i en dimma.
"Kommer jag att dö?" kraxade han fram innan han svimmade.
"SÅ FAN HELLER!" Skrek Vera. "HELVETE ELLER!"
Jag ringde efter ambulansen och det är ett under att dem över huvud taget förstod vad jag sa. Att dem förstod rappakaljan som jag vräkte ur mig.
Tobias hade bara svimmat, men han såg läskigt död ut. Den där säkert svindyra paschminasjalen var genomdränk med blod på bara någon minut. "Helvete" tänkte jag. "Han håller på att förblöda."
Det var så jävla läskigt allt det där. Jag grinade så in i helvete, skrek och bönade på honom att vakna. Det värkte i magen, men jag kunde inte bekymra mig för det. Det var ju för fan Tobias det gällde nu, inte den jävla ungen!
Jag hade väl tur att ungen inte tog det som en förolämpning och slurpade ut. Har hört att man kan få missfall av chock, men det blev i alla fall inget missfall idag. Barnet mår fint, håller på att sparka sönder mina inälvor. Jag fostrar en fotbollsspelare vid mitt bröst... Eller under, i alla fall.
Ambulansen kom efter kanske tre minuter. Då var det en massa blod överallt och jag trodde att Tobias var död. De lastade in honom i ambulansen med en väldig fart och sedan så körde de iväg honom till sjukhuset.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Här stod jag i hans föräldrars hus, i hans blod. Jag hade det över mig. Jag var TÄCKT med det.
Jag började städa. Jag menar, jag kunde ju knappast ha lämnat deras hall täckt med blod. Det hade faktiskt varit ganska taskigt.
Hoppas nu bara att han klarar sig, för annars vet jag inte vad jag gör...
När han kom till sans igen så var han på ett sjukhus. Hela vänsterarmen var täckt med bandage, de hade sytt i den.
Hans föräldrar var inte där. De hade enligt läkaren gått för att de trodde att han sov.
Han visste att det inte var sant. Han hade svikit de, och nu skulle han få betala för det. Han orkade inte.
Han ville bara skrika rakt ut. Det gjorde han också.
"HELVETES JÄVLA PERKELE!"
Kapitel Tretton
5/10
Anna bara stirrade dumt på mig när jag berättade. Sedan frågade hon vad som skulle hända med Freya, skulle jag sälja henne eller...?
Då blev jag så jävla förbannad. Jag menar, jag vet ju att Anna gillar Freya, speciellt nu när hennes ponny Timmy har blivit pensionerad och inte kommer tävla mera (på tiden, han är 27 år och har haft spatt i typ 10 års tid...) så man kan ju fatta att hon vill ha en ponny i full tävlingskondition. Men ändå!
Jag svarade inget utan drog bara. Hon får väl för fan tänka sig lite för.
Framför Tobias satt den kvinnliga psykologen. Hon var kanske 35 med långt nötbrunt hår och gröna ögon. Ganska snygg för att vara gammal. Rundade höfter och hela skiten.
Han avskydde henne.
Hon höll ett block i handen. Där skrev hon upp allt han sa och gjorde. Det visste han eftersom han hade tittat på blocket när hon gått för att gå på toaletten.
Slynan, som han kallade henne, höll hela tiden på och snackade om att han inte skulle känna någon skuld för att Vera var med barn och att det var storartat att han stannade hos henne.
Men gud, vad skulle han annars ha gjort då? Lämnat henne? Låtit henne klara allt själv? Tvångsabortera henne?
Det var bara patetiskt. Dessutom så försökte hon ändra på hur han klädde sig och på hur han såg ut.
Slynan förtjänade att få halsen avskuren med en häcksax. Eller en förskärare.
Det berodde lite på vilket humör Tobias var på. Eller på vilket verktyg som fanns närmast till hands.
Idag så var jag tvungen att åka hem för att snacka med parentsen. Efter att ha varit på vift i dryga en vecka så hade både pengarna och självförtroendet tagit slut. För att inte tala om kompisarnas tålamod, jag bodde ju hos de och var nog ganska irriterande. I alla fall så tog jag bussen hem från Anna, vilket var min sista anhalt innan jag gav upp.
Och så var ingen av de hemma... Det var väldigt irriterande, tro mig!
Så jag slog mig ner i en fåtölj och tja, väntade.
Han var irriterad. Bara för att han skurit av någon ven så var alla nu övertygade om att han var deprimerad och måste låsas in. Och käka mediciner.
Bara för att han klädde sig i svart och skrev svarta självmordsnoveller som alltid slutade med blod och död skulle han nu stoppa i sig någon slags antidepressiv tablett som hette Prozac var och varannan timme. Eller två gånger om dagen, beroende på hur man såg det. Men en sak var positivt.
Man kan ta livet av sig med Prozac.
Till slut kom de ju. De hade varit ute och handlat, farsan höll en konsumkasse i vardera hand och morsan hade sin päls på sig. Pälsen som hon bara har när de skall ut och köpa något eftersom hon vill glänsa. Hur patetisk får man bli? Vilja glänsa med sin rikedom. Jag hoppas att någon djurrättsaktivist häller röd färg över henne. Så att hon fattar att man inte skall gå omkring med ett jävla djur på sig.
Dessutom ser hon ut att vara minst sextio i den, hon som är knappa 44.
De började grina när de fick syn på mig. Båda två.
Men mitt hjärta hade blivit kallt som sten när det inte fick tid att mjukas upp hela tiden. Jag såg bara på de med lugn.
"Hej mamma och pappa. Jag är hemma igen"
Det hade gått några dagar. Nu slapp han i alla fall vara på det jävla sjukhuset eftersom han inte var lika "akut suicidal". Eller asmycket dödsnära, som en av de andra patienterna uttryckte det. Men fortfarande vakade hans jävla föräldrar över honom som två hökar.
Han var så trött på det, så jävla otroligt trött!
7/10
Kanske så måste jag sälja Freya. Jag gråter inombords när jag skriver den meningen, men jag vet att det är vad som kanske måste ske. Mina föräldrar lär ju knappast vilja betala en massa för en häst jag inte kan rida. Man måste ju förstå de också faktiskt. Även fast jag mår illa varje gång jag försöker.
|
| Kommentarer | | glasbubblan - 6 jan 10 - 13:49 | | bra skrivet! |
|
|
|
