[FF]Blod i snön, del 43 |
Sanna
Sanna låg i Mikaels gamla säng och såg upp i taket. Hon hade äntligen förstått att Mikael var borta på riktigt. Hela natten hade hon legat och gråtit över den vän hon hade förlorat. Tillslut hade hon accepterat det och tårarna slutade rinna. Vetskapen om att aldrig få träffa honom igen gjorde riktigt ont, men på något sätt kändes det som att hon skulle klara sig. Kanske var det för att hon redan hade gåt igenom alla de här känslorna innan? Hon önskade bara att hon kunde minnas det själv. Men just nu var hon glad att hon inte kunde komma ihåg bilden av hur hon hade hittat sin vän den där dagen.
Sanna vände på sig och såg in i väggen. Nu var det något annat som fattades henne. Och hon förstod inte alls vad. Det enda hon visste var att ho kände sig så liten och ensam. Hon ville inte behöva känna så. Hon ville finna det hon saknade och bli lycklig igen. Så lycklig som Marika påstått att hon verkat vara med Tom. Hur kunde hon ha glömt att dem varit tillsammans? Hon hade letat upp intervjun och hon hade sett hur lyckliga och kära dem hade verkat vara. Visst hade hon väl känt lite av alt det där på sjukhuset? Fast så länge hon inte mindes något kunde hon inte vara säker på att hon verkligen älskade honom. Inte heller skulle hon kräva att han höll fast vid henne. Han kunde ju så lätt få en ny tjej som mindes deras bästa stunder tillsammans, istället för henne som inte ens mindes deras första möte. Återigen föll tårarna och nu visste hon inte ens varför.
Även denna gång slutade tårarna att rinna. Hon låg och funderade på om hon kanske borde ringa Tom eller något? Be om ursäkt för allt hon sagt och gjort på sjukhuset. Tillslut kom hon fram till att det nog var bäst att låta bli. Så länge hon inte mindes något var det inte rättvist emot honom att försöka låtsas som att allt var bra.
Hon hoppades verkligen att hennes minne skulle komma tillbaka snart så att hon kunde få ordning i allt kaoset. Just nu var allt så upp och ner och skrämmande att hon ville ge upp. Men något inom henne sa henne att hon hade något att kämpa för. Under de veckor som läkarna sagt att hon måste ligga till sängs skulle hon kanske till och med kunna minnas vad.
Tom
Det hade gått tre veckor sedan olyckan och på något sätt hade han lyckats att ta sig igenom dem. Hela tiden hade han väntat på att Sanna skulle ha hört av sig, men när telefonen ringde var det aldrig hon som ville honom något. Själv ville han inte ringa henne bara för att upptäcka hur mycket hon hatade honom. Att hon inte ringde honom tydde dessutom på att hon fortfarande inte mindes vad dem hade haft tillsammans och det gjorde honom galen. För hon hade varit det viktigaste i hans liv.
Han hade verkligen försökt att bete sig normalt, men ibland var det svårt. Som till exempel när Charlotte och Bill satt och gullade med varandra. Då ville han ofta gå och slå på något eller förstöra något. Men han höll sin ilska inombords för att de andra inte skulle bli oroliga. Istället fejkade han ett leende och skojade med dem. Att han mådde dåligt var ju inte deras fel. Dessutom var de hela tiden gulliga mot honom och gjorde allt för att ha skulle må bra. Även om det fick honom att vilja spy så lät han dem hållas. De gjorde det ju bara av kärlek till honom.
Tom suckade och såg mot garderoben. Egentligen skulle han packa inför deras turné som började om två dagar. De skulle åka redan dagen därpå och ännu hade han inte ens öppnat garderoben. Han hade faktiskt bara öppnat den en enda gång de senaste veckorna och då hade han börjat gråta. Sannas kläder låg fortfarande kvar och påminde honom om vad han hade haft, men förlorat. Det gjorde så ont att han inte hade orkat gå igenom det igen. Fast snart kunde han inte längre hålla sig ifrån det. Han måste ju ha med en del av kläderna där inne. Sakta gick han ram och öppnade dörrarna. Hennes saker låg där och han försökte att inte se på dem. Kanske att hon en dag skulle komma tillbaka och hämta dem. Ännu värre vore om hon helt struntade i dem. Helst skulle han vilja att hon kom men lät dem ligga kvar.
“I found your picture in my wallet
Still got your sweater in my closet
I'll bring 'em by, maybe tonight
And people asking how I'm doing
But every question still has you in
I say I'm fine
And I never think about you
But you're always on my mind
I'm getting over you, whoa
I'm getting over you, most of the time
If I say it like I mean it
Then maybe I'll believe it
Like it's true
I'm getting over you”
Bill
Bill var riktigt orolig för Tom. Visst log han och såg glad ut, men han kände sin bror bättre än så. Han visste at han var helt förstörd och inte alls så glad som han ville ge sken av. Ibland när Tom trodde att ingen såg honom kunde Bill se hur hans blick förändrades och han såg så ledsen ut att det måste göra ont i alla som såg honom. På kvällarna när han gick förbi Toms rum kunde han dessutom höra hur hans storebror låg och grät där inne. Då ville Bill gå in och krama om honom, men han kände sin bror alldeles för bra för att kunna göra det.
Han ville ha tillbaka sin glada bror och att allt skulle vara som förut. Ja, så som det hade varit på nyårsafton. Det var orättvist att Tom och Sanna skulle få gå igenom så mycket hela tiden. Kunde dem inte bara få ha det bra så som han och Charlotte hade det? Bill ville gråta vid tanken på hur hans bror såg ut att vilja ge upp allt. Det var inte ens kul att tänka på att de skulle ut på turné dagen efter och att Charlotte skulle följa med. Nej, inget sådant spelade någon roll så länge hans andra halva inte var glad.
– Kan du inte sova, sa Charlotte och kröp närmare honom.
– Nej, jag tänker på Tom.
Det var så skönt att ha henne där bredvid sig i sängen. Även om de inte gjorde något annat än att sova, så gav hennes närhet honom en trygghet han aldrig tidigare känt.
– Tror du att han kommer att bli bra igen? frågade hon.
– Jag vet inte. Förmodligen inte så länge Sanna inte minns honom, suckade Bill.
– Nej, jag förstår inte hur livet kan vara så orätt vist mot dem två.
– Tänk om Tom inte klarar av turnén?
– Jo Bill, det tror jag nog att han gör. Du och jag får se till att han gör det helt enkelt.
– Men han har det ju redan så svårt med alla tidningar som spekulerar om varför han och Sanna inte syns tillsammans längre. Jag vill inte utsätta honom för en massa journalister som ska gräva i allt, sa Bill.
– Jag förstår det. Men du kan inte skydda honom i all evighet.
Charlotte strök honom över kinden och han gav henne en kyss. Han visste att hon försökte få honom lugn igen, men just nu gick det verkligen inte. Han kunde inte vara riktigt glad och lugn så länge Tom inte var det.
Sanna
Sanna hade äntligen fått lov att lämna sängen och hon tänkte ge sig ut på en promenad. Hon ville se alla gamla välkända platser och se om det kunde ge henne tillbaka en del minnen. När hon fått på sig en vinterjacka skyndade hon sig ut och stod rådvill ute på gatan. Vart skulle hon börja gå? Hem eller kanske till bron där hon fått reda på att hon hade hittat Mikael? Tillslut lät hon benen leda henne och hon hamnade vid bron. Vattnet såg kallt ut och det kändes ensamt att stå där. Hon kände hur vågor av sorg, lycka, rädsla och uppgivenhet sköljde över henne, men inga riktiga minnen. Hon kunde känna hur tårar av frustration brände bakom ögonlocken. Varför kunde hon inte bara få minnas allt som hänt de senaste månaderna? Det var ju så otäckt att ha ett stort hål i sitt liv. Ett hål som verkade innehålla några av de viktigaste ögonblicken i hennes liv.
Hon började gå vidare och kom tillslut till det som tidigare varit hennes och Mikaels hem. Försiktigt förde hon in nyckeln i låset och gläntade på dörren. Det luktade instängt och av något annat konstigt. Försiktigt gick hon in i hallen och såg sig om. Något drog henne in till Mikaels rum. Hans säng var nedblodad och hon förstod inte alls varför. Illamåendet sköljde över henne och hon rusade till toaletten. Där spydde hon upp allt som fanns i magen innan hon gråtandes sjönk ihop i en liten boll på golvet. Kaklet kändes kallt mot kroppen men hon orkade inte bry sig. Hon ville bara ligga där och sörja allt som hon hade förlorat. Hon kunde känna inombords att det var mer än bara hennes bästa vän, men hon förstod inte alls vad det var hon saknade.
Tillslut kämpade hon sig upp och lämnade lägenheten. Den kändes inte längre som hemma och hon förstod att hon aldrig mer skulle kunna bo där. Ute på gatan tänkte hon att hon borde gå och besöka Mikaels grav. Hon var inte riktigt säker på var den låg, men hon visste i alla fall på vilken kyrkogård. Hon letade upp en blomsteraffär och skulle just gå in och köpa blommor att lägga på graven när hennes blick föll på en affisch som fick henne att stanna till. Det var en reklamposter som berättade att Tokio Hotel skulle spela i staden om några dagar och att det fortfarande gick att köpa biljetter till spelningen. Hennes hjärta började banka fortare vid tanken på att se dem live. Hon såg på bilden av Tom och hennes hjärta tog ett skutt. Varför gjorde det så? Plötsligt kände Sanna att hon verkligen måste gå på konserten. Snabbt fick hon upp sin mobiltelefon och ringde numret som stod på affischen. Ett par minuter senare hade hon fått en ståplatsbiljett till konserten. Sedan gick hon nöjt in och köpte en ros att lägga på sin älskade väns grav.
Hennes ben verkade veta vart hon skulle gå för hon hittade direkt till graven. Hon såg på kortet av henne och Mikael som satt på graven. De såg så lyckliga ut och hon kunde inte låta bli att ta upp det. När hon höll det i handen och såg på det rullade en massa minnen från förr i tiden upp i hennes huvud. Hon mindes allt roligt hon upplevt tillsammans med Mikael. Plötsligt skymtade bilden av Tom som stod bredvid henne när hon satt vid graven till. Men han försvann lika fort igen och hon kunde inte få tillbaka minnet. Sanna reste sig upp och sprang hem till Marika och Tommy med tårarna rinnande ner för kinderna.
Tom
Det var turnéns första spelning och han ville verkligen bara att den skulle vara över. För första gången kände han ingen lycka över att stå på scen inför alla fans. Han fick för sig att de tittade konstigt på honom och tyckte synd om honom. Tom försökte verkligen att vara som vanligt på scen och han missade i alla fall inte en enda ton. Däremot kunde han se på Bills bekymrade blickar att han inte lyckades så bra med att se glad ut. Han såg ut över publikhavet. Alla där älskade bandet och han ville verkligen klara av att ge dem det dem kommit dit för att se, men hur skulle han kunna det när hela hans inre hade rasat samman och sakta höll på att dö?
När Bill började sjunga på ”Ich bin nich’ ich” ville han bara slänga av sig gitarren och springa ut från scenen. Texten var alltför träffande för att han skulle orka med att höra på den. Utan Sanna visste han inte längre vem han var och han viste inte riktigt om han skulle klara av att hitta tillbaka till den Tom han varit innan. Den Tom som faktiskt kunde le och verkligen mena det. Han som alltid hade ett roligt svar eller galna påhitt på gång. Nu fick han istället använda alla sina krafter till att stå kvar på scen och spela färdigt de få låtar som var kvar. Med tårarna brännande i ögonen lyssnade han till hur de sista tonerna av låten klingade ut och hur publikens jubel fyllde hela arenan. Ett jubel som förr hade fyllt honom med adrenalin, men nu lämnade det honom helt oberörd.
Under ”Rette mich” vågade han knappt lyssna på Bills röst som verkade spegla all smärta han själv kände. Inte kunde väl hans och Sannas drömmar om det nya året ha varit en stor lögn? Nej, de hade ju verkligen menat det. Men nu låg hans hjärta krossat och den enda som kunde rädda honom var Sanna. Hon som inte ens kunde minnas deras tid tillsammans. Tom kände hur en tår rann ner för kinden och han stängde av alla tankar för att kunna klara av resten av spelningen.
Efter konserten försökte Bill och de andra skoja med honom och locka honom till skratt. Till en början spelade han med dem, men sedan gav han upp. Vad var det för mening med att försöka låtsas? Han var ju inte glad och ville inte att de skulle tro det heller. Han skyndade sig till turnébussen och la sig i sin säng. Där pluggade han in sin iPod och började lyssna på hans nya favoritlåt Car Underwater med Armor For Sleep.
“You can’t turn back the clocks,
You can’t pull me up from here so don’t try
Make time, slower,
Give me, longer,
It’s too late, for me,
No one will know that I am down here,
And believe, your dreams,
Of me, sinking,
So far, below,
You can’t pull me up from here so don’t try.
In a car underwater with time to kill,
Thinking back I forgot to tell you this,
I didn’t care that you left and abandoned me,
What hurts more is I would still die for you”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fruktdryck - 2 jun 12 - 18:45- Betyg:  | | MYCKET BRA! | | EmelieCarlsson - 15 maj 08 - 18:20- Betyg: | | Jag blir tokig på dig, kvinna! :O | | sandruskapuska - 27 apr 08 - 15:30- Betyg: | | Åh, ja håller med alla här nere <3 | | NewMoon - 7 mar 08 - 21:30- Betyg: | | nej, så himla sorgligt numåste hon få tillbaka minnet snart. | | foreversacred - 1 mar 08 - 18:01 | | naw tkr jäklogt synd om han <33 | | Mangasagan - 8 dec 07 - 14:09- Betyg: | | ÄLSKAR den här novellen<3 | | Mp3 - 29 nov 07 - 18:04 | | Så underbart bra, denna novell är VERKLIGEn bra!! <3<3<3< | | anchii - 28 nov 07 - 17:47- Betyg: | gaah du är så jäkla bra! :D
mera (a) | | Ericautank - 28 nov 07 - 17:38- Betyg: | | Skit bra. Aah, du måste fortsätta nu! | | Moozan - 28 nov 07 - 17:32- Betyg: | | Oww, Så Jäääävla bra (L) I MEAAN IT ^^ | | ThisIsJustMe - 28 nov 07 - 17:25- Betyg: | | gaaah!! så GRYMT bra du skriver jag har sagt det förut och jag säger det igen!! du äger!!!! men hon måste ju minnas han!! det SKA ju vara dom två!!! MER nu! | | tjoh - 28 nov 07 - 17:10- Betyg: | | ooj så bra ! :) sorgligt attt hon inte minns något bara.. :/ men hoppas det löser sig snart! :D (a) ? |
|
|
|
