ingen bra titeln, snälla läs ändå! berör på djupet |
Kvinnan stryker med en frusen hand över de blonda stråna på flickans hjässa. De är tunna som silke och rosorna på barnets kinder lika svaga som moderns förhoppningar om framtiden. Kylan biter tag i den lillas hud och färgar den blå. Kvinnan virar sin blekvita halsduk om flickans kropp, trycker henne tätt intill sig och ber en tyst bön med blicken mot månen. Hon ägnar inte en sekund åt de miljontals stjärnor som omringar den enda himlakropp i skyn som frambringar hopp. Kvinnan sluter ögonen och hennes skälvande läppar snuddar vid barnets kalla panna.
Skogen är tyst och öde. Snön har bildat ett täcke på marken och färgar världen vit. I en liten glänta sitter en moder med barnet i sin famn. Hon tänker på alla fönster med levande ljus, alla andra mödrar som håller om sina barn i detta nu. Alla lågor som brinner för de små och deras framtid. Hennes egen brandgula låga, som brinner för hennes lilla dotter. Som kommer brinna och sprida värme i skogen i natt. Som kommer vara nära att slockna varje gång flickan tar ett försiktigt andetag och den råkalla vinterluften fyller hennes lungor. Ett ljus för ett litet barn, ett barn som vilar i sin moders trygga armar. Ett barn som snart inte har något liv kvar att leva. För att det enda ljus som någonsin brunnit för henne slocknat. Och för att tårarna på hennes kinder frusit till is.
Kvinnan kikar försiktigt in genom fönstret och måste hålla tillbaka tårarna, när hennes ögon skådar bilden av paradis vid den öppna spisen på andra sidan glaset. Det är en annan värld, inte deras. Hon och hennes dotter lever i en egen värld, ett eget liv. Och där gäller det att överleva. Där gäller det att hålla lågan vid liv. Att kämpa. Och att älska.
Flickan bubblar av skratt och hennes violer till ögon fördjupar sig i moderns blick. Modern stryker den lilla över kinden och deras inre möts. Lågan brinner på djupet. Modern tar fram en stor sagobok, den ser ny ut. Hon slår upp första sidan och börjar läsa, högt och tydligt för att framkalla flickans uppmärksamhet. Den lilla har svårt att slita blicken från kärleken hon ser djupt inne i det där kastanjebruna. Men rätt som det är blir hennes ögon stora som tefat och hon tittar fascinerat på bilderna i den stora boken. Det märks tydligt att hon tycker att det är roligt. Hon skrattar med hela ansiktet, hon har glömt bort verkligheten nu. Modern gör detsamma, även hon har glömt bort varför gud sände henne en dotter. Varför lågan tändes och att det är hennes uppgift att hålla den vid liv, i evighet. Modern och dottern slår sina huvuden tätt ihop och tillsammans faller de in i ett liv som inte existerar.
Flickan drar ett djupt andetag och modern får kämpa för att inse att hennes dotter om några få timmar kommer vara död. Att hennes osynliga vingar kommer blötas ner av tusentals tårar som kommer från en själ som saknar. En moder som saknar den del av henne som var liten och sårbar. Den del av henne som hon förlorat, men som hon återvunnit med guds hjälp. Och som hon kanske kommer förlora igen.
Ljuset slocknade i natt, den natten då skogen stod som vitast. Då de snötäckta granarna var som vackrast och tårarna på en moders kinder var som rikast på känslor. Modern tar med stelfrusna händer fram något ur en trasig plastkasse. En bok. Med trötta rörelser bläddrar hon fram till en alldeles speciell bild. Den föreställer en moder och hennes dotter. De sitter med armarna slingrade om varandra och ser in i varandras outforskade själar, försöker finna svar på varför de är här.
Modern känner en lätt smekning mot kinden, ett vingslag. Och varm utandningsluft i hennes vänstra öra får det öde och det iskalla att verka lite mer avlägset. Innan hon lägger sig ner och dör. Innan gud förenar henne med det enda hon behöver för att orka andas.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sockervaddsmoln - 28 nov 07 - 19:02- Betyg:  | | jättefint skrivet |
|
|
|
