Demolition lovers del 3 |
Kim
Jag skulle få träffa dem! Tankarna och frågorna virvlade runt i huvudet och jag visste inte var jag skulle göra av kroppen. Benen ville hoppa upp och ner samtidigt som de var nära att vika sig. Till sist var jag tvungen att sätta mig ner igen. Snart skulle alla fem killarna i bandet stå livs levande framför mig. Ray, Mikey, Bob, Frank och Greard. Jag får väll medge att Gerard var den av killarna i bandet som tilltalade mig mest. För att använda en gammal klyscha: han hade ”det”. De hasselbruna ögonen och det mörka håret … nej nu får jag sluta innan jag börjar dregla. Istället började jag tänka på hur jag andades (jag har ovanan att börja hyperventilera när jag blir nervös). In, ut, in, ut, snart ska jag träffa MCR… Ut, eller var det in? Förvirrad och nervös som jag var satte jag saliven i vrångstrupen och började hosta ljudligt precis när Ronny steg in i rummet igen. Han gav mig en blick av avsmak och sa kort:
- ”De tar emot nu” Jag nickade och följde efter honom genom en korridor med gröna väggar. Den kändes mil lång och nervositeten började övergå till panik. Min pappa lärde mig att när man är nervös ska man bara föreställa sig det värsta scenariot och ofta märker man att det inte är så farligt. Dessa kom jag fram till under de 100 åren vi gick genom den gröna korridoren.
1# Jag är inte alls säker på min engelska. Det kunde bli hur fel som helst.
2# Jag får någon konstig ide som i mitt exalterade tillstånd framstår som genialisk. (det har faktiskt hänt. Fråga Dennis hur hans hamster dog. Eller nej föresten, gör inte det.) Någonting att skratta åt om en sådär 50 år men så lagom kul när man står där och bara vill dö av skam.
3# Om jag fortsätter såhär kommer jag ha fått ett nervöst sammanbrott redan innan jag hunnit igenom denna helvetes långa, gröna (otroligt fula) korridor. Också en bra historia: jo jag skulle precis möta My Chem. Men tyvärr svimmade jag utanför dörren.
Va!? Korridoren tog slut. Nej, jag är inte beredd på det här! Men för fan Kim ta dig samman, de är vanliga människor inte några jävla gudar! Jo, nästan. Jag blev in skuffad i ett svalt rum med varmt röda väggar. I Hörnet stod en TV och flimrade och framför den, i en soffa satt fem killar.Mina nerver lugnade sig lite när jag såg att de varken var gudar eller nästan-gudar. Fem helt vanliga killar som kollade på TV. Dörren stängdes bakom mig och jag var själv med Dem. Jag visste inte riktigt vad jag förväntads göra, skulle jag bara gå fram och sätta mig med dem? De verkade inte ens ha märkt att jag kom. Det måste vart ett jävligt intressant TV program om de undgick att höra hur Ronny smällde igen dörren efter mig. Så jag stod där och kände mig dum, inte blev det bättre av att Ray gav ifrån sig en sån suck att affrot fladdrade. Vad är det med mig!? Alla jag möter säger att jag är så oblyg och social. Kan man drabbas av total personlighetsförändring bara under en kväll? Nu får det bära eller brista.
- ”hi guys” det lät inte så kaxigt som jag hade tänkt, men jag sa det!
Frank gav mig en trött blick och suckade uttråkat. Om han hade haft affro kan jag ge mig den på att det skulle ha fladdrat. De andra verkade inte ha hört, eller så sket de i det. Trots att jag inte var säker på vilket kände jag mig sårad. Men jag tänkte inte ge upp ännu. Det kan inte bli så mycket värre tänkte jag och gick tyst fram och satte mig i en fåtölj mittemot soffan.
Först nu verkade de andra lägga märke till mig. Mikey svepte med blicken över mig som om jag vore en del av den röda väggen (vilket jag till färgen antagligen såg ut att vara också.) och Ray synade mig uppifrån och ner. Jag märkte att hans blick fastnade på en liten blodfläck på byxan som jag inte lyckats få bort och la snabbt händerna i knät för att dölja den. Jag kände mig som något hunden släpat in, eller i detta fallet Ronny. Gerard gav mig en blick jag inte kunde tolka, han bara såg på mig med tom blick. Jag stirrade tillbaka tills han var tvungen att vika undan och jag kunde inte hjälpa men att känna mig lite kaxigare.
- ”You put on a great show to night” sa jag glatt och kunde inte låta bli att le när jag tänkte på konserten. ”It must be Amazing, hearing hundreds of People singin your songs.”
Jag tyckte mig se ett leende skymta på Rays läppar, men jag kan ju ha inbillat mig. Medan jag väntade på att få någon sorts respons sänkte sig en besvärad tystnad över rummet. Airconditionen surrade stilla. Först tänkte jag vänta ut dem, tystnaden måste ju besvära dem med. Men efter 3 minuters surrande stod jag inte ut längre. jag harklade mig försiktigt och sa:
- ”So Gerard, I heard that you where working on a comic book.” Jag försökte fånga hans blick men han undvek den skickligt. Jag trodde han skulle nappa på ämnet och ivrigt berätta om hur bra den skulle bli men han förblev tyst. Den här tystnaden började tära på mitt tålamod nu. Har de ingen som helst social kompetens? Hur mycket jag än gillade deras musik tänkte jag inte sitta här och fjäska. De här killarna var inte alls som jag tänkte mig.
- ”Why are you guys so quiet?” frågade jag i en smått anklagande ton.
”Why do you talk so fucking much?” Frank såg på mig med trotsiga ögon. Jag blev ställd av hans plötsliga attack men fann mig snabbt. Jag höjde på ögonbrynen och frågade:
- ”Don’t this akward silence bother you to?”
- ”Sure, but there’s one thing that bothers me even more” Bob slutade leka med tändaren och såg på mig med alvarlig min. Han väntade inte på att få frågan ”vad?” utan fortsatte syrligt:
- ” People who are embarresly naive and think they can love someone they only seen on a CD-cover. People who always gets what they want. People who talks constantly but when it comes to show emotions they cant handle it. People like you. Han gav mig ett elakt grin och alla skrattade som om han just sagt något värt att skratta åt.
Gerard hade inte alls det där fina leendet jag sett på scen och vissa bilder.
Vem fan tror han att han är!? Jag kände hur hela min kropp spändes av ilska. Han har bara gett mig en blick och redan dömt ut mig som någon bortskämd känslokall snorunge. Tanken på att jag skulle vara bortskämd är näst intill skratt retande. Mina föräldrar jobbar halvt ihjäl sig för att få ekonomin att räcka till. Jag har inte ens samvete kräva min månadspeng längre. Ju mer jag tänkte desto argare blev jag. Här kommer jag och vänder in och ut på mig själv för att säga rätt saker och vara trevlig och det enda jag får i retur är nedlåtande blickar, tystnad och elaka gliringar. Men denna kommentaren tog endå priset! Med nävarna hårt knutna reste jag mig sakta ur fåtöljen. Nej, jag hoppade inte på dem, det kändes som det varit nog med våld för mig idag. Men jag kunde fan inte sitta där och ta emot all denna skit de kastade på mig.
- ”So you want me to show emotions?” Sa jag med tillkämpat lugn röst.
- “No, we want you to go.” Ray flinade fult och de andra skrattade igen. Mikey och Ray hifivade utan att bry sig om att jag såg det. Vad var det här för människor? Vad har jag någonsin gjort dem, jag bara undrar? Men jag tänkte inte ta emot mer nu. Jag tyglade min ilska, skakade besviket på huvud och gav dem en blick som jag hoppades visade vad jag kände, avsmak. När jag gick mot dörren hörde jag frank säga hånfullt:
- ”Go and tell all your little friends that you’ve met MCR, you will get even more popular and your life will be even more closer to perfect. Now just fuck off” Jag frös mitt i steget, och vände mig sakta om.
- ”No, Fuck you. You don’t even know me, you just judge me by one look. What the hell makes you think my life is so damn perfect!? What if I tell you I never got anything I wanted for free. You showed clearly that you don’t like me, I just wonder what I ever done to you? ”
Alla killarna såg på mig med förvånade ögon och kanske lite skam. Jag naglade fast dem med blicken och fortsatte:
- ”But you know what hurts me the most?” jag kände tårarna bränna men fortsatte.”I love your music. It makes me feel like I can be anything I want, and in my case, it’s just being my self. And I know all your lyrics by heart. I have a special memory to every single one of your songs. Now, what I can’t understand is how people that make this amazing music can be such mean, insensitive, fucking idiots.” Vid det här laget rann tårar stilla ner för mina kinder. Gerard öppnade munnen för att säga något men jag orkade inte höra något mer. Jag sprang ut ur rummet och fortsatte genom den gröna korridoren som nu inte alls var särskilt lång, men fortfarande jävligt ful. Jag såg inte till varken Ronny, scenarbetarna eller, tack och lov, Robin. Jag sprang fort och stannade inte förens jag flämtande sjönk ner på den nerklottrade bänken i busskuren.
Det har vart förslag om att jag ska skriva helt på svenska i stället och det kommer jag göra så småning om.
Fram till ca del 6 är redan skrivna på nuvarande sätt, men efter det kommer antagligen allt utom dialogerna vara på svenska ;D
komentera gärna!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tjoh - 27 nov 07 - 21:38- Betyg:  | ååh så bra! :D jättebra :D vad säger du ? fram till del 6? har du de redan på datan? :O men så lägg ut dem och låt mig bli lite glad då! :D:D:D:D::D:DD:
snälla ? (A) det här är så bra att man nästan smäller av ju :P |
|
|
|
