Nice try ( del 10-11 ) |
Kapitel Tio
10/8
Jag är trött och kan inte sova. Skolan börjar om 12 dagar och jag är gravid i typ tredje månaden. Tror jag. Det är lite svårt med tanke på att man skall räkna från sista mensen, men jag vet ju när knullet var. Men typ tredje månaden. Tre månader har jag burit omkring på krabaten i min mage. I tre månader så har jag haft den i min kropp, vi har delat allt. Motgångar och framgångar. Krabaten är ju med mig när jag tävlar, så kanske det blir en hästälskare!
Jag är lite nervös, jag kan inte påstå annat. Jag menar, jag har hört att det är det smärtsammaste som finns för kvinnor att föda barn. Och jag menar, jag kan inte säga emot. Kan själv tänka mig hur det kommer kännas att pressa ut en fyrakilossäck potatis. UTAN BEDÖVNING.
Tobbe suckade och rev sig själv på ena armbågen. Det tjänade inget till att grubbla, att beskylla sig själv eller Vera för det som hänt. Hon ville ha barnet och han var tvungen att ta sitt ansvar ifall det så skulle bli hans död.
Visst, han hade kunnat göra som de flesta killar i hans ålder och stuckit. Men Tobbe var inte som de.
16/8
Ibland så undrar jag vad folk tänker med. Idag när jag var ute och red stötte jag på några helt idiotiska killar på moppe. Självfallet skulle de försöka skrämma Freya. De kunde ju inte veta att Freya inte är trafikrädd (idioter). Okej, jag medger. Jag blev SVINRÄDD. Tänk om jag hade trillat av??
Han plockade upp mobilen och ringde till Vera.
"Hej, hur är det?"
Hon lät trött när hon svarade.
"Så jävla trött bara. Har inte kunnat sova ordenligt på flera veckor.
Han kände sig skuldmedveten. Det var hans fel, återigen var det hans fel. Därför lät han kanske lite mer entusiastisk än vad som var meningen.
"Stackare! Men du, du frågade ju för ett tag sedan om vi skulle fika. Har du fortfarande lust?"
Ett skratt hördes i andra luren. Sedan sa hon ja.
De träffades på Bengans. Tobbe la armen om henne när de träffades. Det kändes inte helt och hållet fel. Sanningen att säga var det riktigt trevligt. Hon var snygg och visst hade hon bröst, även om de verkade ganska tillplattade av en sportbh eller liknande. Han kysste henne mjukt på kinden.
"Är det jobbigt eller?"
"Med vad?" Undrade hon lite förvånat. "Jag har väl aldrig sagt att det är jobbigt?"
"Joo?" Sa han lite konfunderat. "I telefon, minns du inte det?"
"Nej. Jag har väl inte talat med dig i telefon eller?"
22/8
Idag så skulle jag ha börjat på gymnasiet. Det gjorde jag inte. Jag låg hemma i min säng och låtsades ha influensa. Tror inte att morsan trodde mig, men hon försökte inte tvinga iväg mig till skolan. Jag låg i min säng hela dagen och grät. Förut grät jag aldrig.
Han var ovanligt blek. Om det berodde på hans näst intill obefintliga måltider eller på att han skar sig jämt och ständigt visste han inte. Men huden hade antagit en blek, nästan vit ton. Han såg ut som en vampyr.
Han brydde sig inte. Varför bry sig när han ändå skulle dö? Varför bry sig när allt ändå var skit? Och inget hopp till bättring fanns det heller. INGET JÄVLA HOPP.
25/8
Jag har inte gått till skolan på hela veckan, jag orkar inte och dessutom då är det ändå ingen mening. Jag ringde till BRIS igår eftermiddag eftersom jag behövde prata av mig. De nämnde abort tre gånger under tio minuter.
HUR SVÅRT ÄR DET ATT FATTA, JAG VILL INTE GÖRA ABORT FOR FUCK SAKE!
Tobbe hade blivit Tobias. Tobbe hade varit den ytliga, han som enbart tänkte på sig själv. Tobias var annorlunda.
Han bytte ut sina märkeströjor mot en svart skinnrock, de exklusiva skorna mot militärkängor som gick till knäet och den eviga kepsen han hade haft på huvudet (Förevigt hade den suttit där, kändes det som) hade bytts ut mot en hög cylinderhatt. Han såg ut som en vampyr, ett freak, en jävla goth och så vidare i en halv evinnerlighet enligt de som varit hans kompisar.
Han kunde nästan ha brytt sig.
27/8
Jag gick till skolan idag. Jag tror att det är tisdag. Men jag vet inte.
Med vana händer drog han kajalpennan längs ögonkanterna. Han skulle ut, träffa Vera och någon av hennes kompisar från stallet. Det var de han umgicks med nu för tiden. De var i alla fall raka.
Han skämdes för sitt tidigare jag. Skämdes för hur han betett sig och för hur saker och ting blivit. Skämdes för att han över huvud taget tittat åt Dani, skämdes för att han skrattat åt Mackans dumma skämt och skämdes till och med litet för att ha varit stolt över att ha burit den senaste JL-tröjan.
Mycket hade hänt sedan dess. Han hade ärr och sår som knappast skulle läka. Vissa av de var flera veckor gamla, sår som han hällt salt i och struntat i att tvätta. De var fulla med var.
Han bar huvudet högt och struntade i vad de andra än sa.
28/8
Idag var jag ute med Tobias och Anna. Vi åt på Burger King och sedan så hyrde vi en film (Tjenare Kungen) som vi såg hemma hos Tobias. Den var bra, typ den enda bra svenska film jag någonsin sett.
Jag tror att Anna misstänker något. Hon fattar väl själv att jag och Tobias knappast är något tippat par, speciellt som han nu är värsta typ deprimerad och har blivit någon slags goth. Men han är gullig och jag har för det mesta ganska lätt att umgås med honom. Han verkar ha accepterat ungen i alla fall, det är ju ett framsteg.
"Hej gumman!" Han hälsade henne och hennes kompis med varsinn kram. De hade stämt träff inne i stan vid bion, skulle se skräckfilmen "Saw 2". Han kunde inte dölja att han faktiskt tyckte att den var ganska läskig. Vera la märke till det, och la sin hand över hans. Han kramade den lätt.
Det hade kunnat vara så mycket värre.
Kapitel Elva
Han låg flämtande ovanpå henne. Det var inte något sexuellt, utan det berodde på att barnet hade sparkat för första gången. Han hade båda händerna på hennes mage, och då hände miraklet igen.
Vera hade tårar i ögonen och såg fascinerad ut. Han log och kunde nästan, nästan, känna sig helt lycklig över barnet.
"Fan, det är verkligen någon där!"
24/9
Jag är typ i femte månaden. Det är inte annat än att det faktiskt syns lite. Jag är inte direkt hyperfet, men visst har jag gått upp. Jag måste snart tala om det för mina föräldrar, men det är svårt att veta vad jag skall säga. Skall jag berätta allt, att det var en fyllegrej? Eller skall jag säga att jag och Tobias varit ihop och nu känner för att stadga oss? Att det var planerat men att jag inte ville säga något fören jag visste säkert.
Men nej, det vore taskigt. Tobias har dessutom lovat att han kan vara med mig, om jag vill det. Han är så otroligt gullig ibland, inte alls som han var på högstadiet.
Men han skär sig. Han mår jättedåligt och för några dagar sedan när jag kom hem till honom blödde han så mycket att jag trodde att han skurit av en ven eller något. Blodet bara rann och rann. Men sedan kom jag ihåg att det bara är farligt om blodet pumpas fram. Inte om det bara rinner.
Tobias var nervös. Han skulle vara med Vera när hon skulle berätta för sina föräldrar om barnet, och det var inte utan en hel del tvivel som han knackade på dörren till deras tvåvåningshus. Vera öppnade dörren.
"Hej!" Sa hon glatt och kramade hårt om honom. "Är du redo för att...?"
Han nickade stumt och rufsade om i hennes hår. En våg av ömhet vällde upp för denna lilla ljushåriga flickan. Men liten och liten, hon var kanske tio centimeter kortare än honom. Håret var blont och ögonen bruna. Hon var smal, även nu när hon var inne i femte månaden av graviditeten. Magen putade ut lite under den löst sittande gröna toppen. Han smekte henne lätt över magen och kysste henne på kinden.
"Skall vi gå in då?"
"Mmm, visst. Mamma och pappa väntar där inne i köket."
Hon tog hans hand och ledde in honom i deras gammalmodiga kök med en diskbänk i porslin och en AGA-spis. Hennes föräldrar satt vid det stora otympliga ekbordet. Han log försiktigt mot de.
Vera drog ett djupt andetag.
"Jag måste berätta en sak. Jag är gravid."
26/9
Innan har jag inte riktigt förstått uttrycket med att ögonen nästan ploppar ur skallen av förvåning. Det gör jag nu. Du skulle ha sett morsans min när jag sa att jag var gravid. Hon stelnade till, spärrade upp ögonen och svalde.
"VA?" fullkomligt vrålade hon sedan. "DU ÄR VAD?!"
"Gravid." Sa Vera lugnt. "I femte månaden. Tobias är fadern och jag tänker behålla det."
Det blev tyst efter att hon sagt det. Inte tyst som att i att ingen sa något, utan tyst som i något som man nästan kunde ta på. Veras föräldrar var ovanligt tysta.
Sedan så svimmade hennes mamma.
Då blev det för mycket för mig. Jag var bara tvungen att sticka liksom, för jag menar, hur kul är det när ens egen morsa svimmar? Jag reste mig upp och gick. Tobias följde efter mig, som den gulliga unge han är. Han tröstade mig när jag grät, trots att jag vet att han själv har det så in i helvete jobbigt också. Men det kändes skönt att få luta sig mot någon, någon som sa att allt skulle bli bra...
Hon grät och hulkade mot hans axel i nära en timme. Tobias hade inte en tanke på att ta bort henne därifrån. På något vis älskade han denna tjej, oavsett vad som föranlett henne.
När han sa det till henne så var det som att solen sken igenom molnen på hennes himmel.
|
| Kommentarer | | Joo - 27 nov 07 - 11:38 | | Asså jag är helt förälskad i den här! Verkligen superbra! | | tjoh - 26 nov 07 - 22:35 | | jättefint skrivet, men ändå så otroligt hemskt. . </3 undrar hur det slutar :O ^^ |
|
|
|
