Nice try ( del 8-9 ) |
Kapitel åtta
"Du, följer du med och tar en fika eller något? Jag tror vi behöver snacka." Tobbe hade tagit sig själv i kragen. Han var ju tvungen att snacka med tjejen. Han kunde fan inte bli farsa vid 16 års ålder, det var ju helt jävla knäppt!
Tjejen verkade inte höra honom. Han upprepade sin fråga.
3/6
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Absolut ingen aning. Vad ville han ha för svar? Han kunde ju inte mena allvar med att han verkligen ville prata.
Hon såg på honom med tvivel i blicken.
"Allvar?"
Vad skulle jag annars ha sagt?
Han nickade stumt och började gå mot skolans utgång. Om hon ville kunde hon ju följa efter.
Jag var ju tvungen att följa med honom. Jag menar, jag bär hans jävla barn i magen. Om jag inte hade gjort det så skulle allt ha gått åt helvete. Det kommer det göra ändå, men nu har jag i alla fall försökt.
Han styrde stegen till Bengans, det närmsta caféet som inte var oskäligt dyrt. Han beställde in en kaffe åt sig och frågade vad hon ville ha. Hon valde att ta en coca cola, som han tigande betalade för.
"Hur långt gånget är det?"
"Lite mer än en månad."
Konstigt nog skämdes jag i det ögonblicket för att han skulle få veta när min mens var. Inte över att behöva snacka om vårat gemensamma barn, utan nej, om min menscykel. Ibland så förstår jag mig inte på mig själv...
Tobbe nickade sakta.
"Okej. Men, du har väl tänkt göra abort?"
Hon svalde och skakade tyst på huvudet. Tobbe kände hur det började bulta inför pannbenet, och han kände en outsäglig lust att bara drämma till henne igen. Han kvävde känslan.
Jag trodde att han skulle slå mig då! I det ögonblicket var jag svinrädd för killen som satt framför mig skulle slå mig när jag sa att jag ville behålla barnet. Han kan väl inte förstå att även fast jag inte har haft barnet länge är det en del av mig och det vore mord att göra abort.
"Men du har tänkt igenom det?" Han letade desperat efter något som kunde få henne att skärpa sig. Men hon nickade fortfarande. Tobbe svalde.
"Okej."
Hans raka "okej" var hemskt att höra. Det sa varken ja eller nej, om du fattar vad jag menar.
"Då hjälper jag dig." Det var hemskt för honom att säga, men han visste att det var det enda raka.
Lättnaden la sig som en dimma över mina axlar. Jag skulle i alla fall inte vara ensam.
De sörplade i sig resterande av respektive dryck och reste sig för att gå. Precis innan dörren hejdade Tobbe tjejen.
"Föresten, vad heter du?" Han skämdes för att behöva fråga, men hon verkade inte bli arg. Hon log bara sorgset.
"Vera. Jag heter Vera."
Han visste inte ens mitt namn.
Kapitel nio
Tobbe ökade tempot trots att det kändes som att lungorna skulle sprängas. Han var inne på den andra kilometern på den bästa tid han någonsin sprungit.
Men det var honom likgiltligt. Han var bara tvungen att springa, var tvungen att göra NÅGOT.
Det dunkade inför pannbenet och han mådde illa. Han hade inte ätit någon sedan föregående dags frukost, och klockan var väl runt halv sju på kvällen.
Men han förtjänade inte maten. Inte ett dugg. han förtjänade inte ens livet.
29/6
Vi slutade skolan för några dagar sedan, men jag har inte orkat skriva på nästan en månad. Jag börjar gråta varje gång jag ser Tobias, för han ser så ledsen ut och jag vet att det är mitt fel...
Han högg sitt älskade rakblad mot benet, om och om igen. Blodet rann, men han struntade i att torka upp det. Ner på golvet rann det, i en nästan fasansfull fart. Benet var snabbt täckt av blodet.
En tår rann nerför hans kind.
3/7
I natt så drömde jag. Jag drömde om barnet. Men det var inte någon glädje alls med i drömmen, utan bara död. Barnet grät blod. Jag vill inte veta vad det betyder.
Dani hade ringt flera gånger. Han svarade inte på något av hennes samtal. Till slut så loggade han in på msn bara för att få snäsa av henne utan att behöva tala med henne. Han la till henne och väntade. Nästan genast kom svaret.
->SötiZZ... (Daniiiellan@hotmail.com) skriver:
hej, vem e du? Ja e snygg blondin, 14 år...
->Blodet renar... (why_must_end@hotmail.com) skriver:
Ja Dani. Jag vet att du är en "snygg blondin". Enligt dig själv i alla fall.
->SötiZZ... (Daniiiellan@hotmail.com) skriver:
asså vem e du?? känner ja dig??
Han kunde inte låta bli att rysa när han såg hur hon våldtog den svenska språket. Han hade blivit känsligare för det på sista tiden.
Han orkade inte ens skälla på henne, utan loggade bara utan ett ord.
4/7
Vad är det egentligen för dag? Jag har glömt bort det. Allt som finns nu är jag och mitt barn.
Och Tobias, på ett hörn. Men det känns hårt när man vet att han helst av allt skulle vara totalt ovetande fortfarande. Att han önskar att han aldrig hade träffat mig, än mindre knullat med mig. Men ja, ja, saker är som de är. Han har sagt att han skall ta sitt ansvar, och då får man hoppas att han gör det. För om inte... Ja, då kan saker bli ganska jobbiga faktiskt.
->SötiZZ... (Daniiiellan@hotmail.com) skriver:
e de du tobbe? förlåt!!!!!!!!!!
->Blodet renar... (why_must_end@hotmail.com) skriver:
Dra åt helvete din jävla hora. Jag får spykänslor när jag tänker på dig.
->SötiZZ... (Daniiiellan@hotmail.com) skriver:
måste du vara så arg??
Föregående meddelande kunde inte skickas då ->Blodet renar... (why_must_end@hotmail.com) inte är inloggad.
6/7
Idag så var det en tävling i Uppsala. Freya var på sitt tigerhumör, hon flög över hindrena som hon gör ibland. Då är jag aldrig rädd att hon skall stanna, så som hon gör ibland när jag tränar hemma (eller på tävling för den delen med, jag tänker tillbaka på tävlingen i Bollnäs förra året, när vi vägrade ut oss på andra hindret...).
Genom ett under så vann vi faktiskt idag. Framför både Marina Ekström på Lexmark och Nina Svensson på Tolstoy 911. De båda tog guld respektive silver i Ponnyallsvenskan förra året, så jag är faktiskt riktigt stolt!
Magen känns bra, men lite svullen. Men det måste nog vara placeboeffekt, för jag har läst att det inte kommer börja synas förens i typ fjärde-femte månaden. Så jag behöver inte berätta det ännu i alla fall, det känns positivt...
Vera hade sms:at till honom. Han läste smset under tystnad. Hon undrade ifall han ville ta en fika. Han tyckte inte att han kunde säga nej... Eller egentligen kunde han väl det, men vad skulle han skylla på? Att han mådde illa när han såg henne? Det verkade inte vara riktigt det rätta nej. Inte heller att det kändes som att en alien skulle poppa upp ur hennes mage när som helst, och troligtvis äta upp honom. Eller något liknande.
Han suckade och smsade ett kort svar. Nekande.
8/7
Okej, jag borde ha fattat att han inte vill ha något med mig att göra. Men det känns lite tråkigt ändå. Nu måste jag iväg, har lovat att jag skall iväg och av någon anledning hjälpa Lillan med Cosmos igen. Man tycker ju att det borde gå lite bättre nu... Men, men, bye.
|
|
|
|
