Unilen Theri Del 1 Kapitel. |
Theri vandrade långsamt fram under det enorma lövverket, skogens stora träd bildade, det droppade vackra små droppar från dom stora bladen. Det lätta sommar regnet hade precis upphört. Theri var en stilig och charmerande man i tjugoårsåldern hans kropp var lång och ganska robust, hans långa svarta hår fångades upp av solen som precis tittade fram bakom molnen. Han var iklädd ett par brungrå bomullsbyxor, och en skjorta gjord i samma material. Stigen han gick på var mycket ojämn med uppstickande rötter, knytnäve stora gråstenar och massor av gyttjepölar. Men han uppmärksammad det knappt hans hjärna arbetade febrilt med något helt annat. ”Hur ska jag ordna upp det här, jag blir tvungen att fly. Men vad händer i så fall med din moder,” sa en viskande röst i hans huvud. Han hade tänkt på det här men kunde inte komma på något annat sätt att lösa det på än att låta modern bli dödad av Kungens skatteindrivare hon hade ju själv sagt att om han inte kunde skaffa fram pengarna skulle han fly och låta henne bli arresterade, eller mer sannolikt mördad. Kungens indrivare och deras vakter brydde sig inte alls när dom tog livet av oskyldiga personer många av byns invånare skvallrade om att dom till och med njöt av det. Han återfördes plötsligt till värkligenheten när han snubblade över en stor sten. Han ansikte landade i en av dom många gyttjepölarna, han svor till men reste sig upp igen. Nu var han inte bara trött han var också täck av kletig lera. ”Nu blir jag tvungen att tvätta också” sade han innan han suckade till. Han återupptog sedan sin vandring genom den stora skogen Yur. Efter ännu ett par timmar av vandring kom han fram till ett vattenhål det skimrande vatten gav ifrån sig en känsla av lugn, solen som fortfarande lyste upp gläntan ingav också någon form av stillhet. Här bestämde han sig för att slå lägger för natten. Han tog av sig sin läder väska, han började sedan leta efter kvistar och stora grenar till en brasa. När han äntligen fått ihop tillräckligt med grenar plockade han fram flinta och fnöske ur ryggsäcken det gick fort att få igång elden grenar måste ha klarat sig bra från regnet tänkte han. När brasan var igång drog han lite hårdare än beräknat ur sin ullfilt ur väskan varpå han lade den ner i det gröna, fortfarande blöta gräset en bit från elden. Han lade sig ner och kände hur han för första gången på flera dagar kunde slappna av. Han hade visserligen inte löst sitt olösliga dilemma men han var så lång ifrån problemet att han liksom inbillade sig själv att det skulle lösa sig själv. Men han var ju fortfarande förtvivlad över att hans moder skulle arresteras men det kändes som om han inte längre kunde göra något för att rädda henne. Men det var ju bara halva problemet.
”Var ska jag ta väggen” tänkte han. ”Inga släktingar skulle ta imot mig efter den vanhedern jag dragit över vårat släktnamn. Kanske kan jag börja om från börja och skaffa mig ett arbete i någon stad kanske, Ro Lor eller Ro Lithìr.” Theri fortsatte att funderade över vad han skulle ta sig till i flera timmar. Solen hade för länge sedan gått ner när han slutligen somnade. Han väcktes några timmar senare av solen redan hade gått upp. Han bestämde sig för att ta i tu med tvätten direkt. När han hade fått bort all smuts och lera hängde han kläderna över en stor grå sten. Theri lade sig sedan ner i det gröna nu torra gräset. Han njöt av den värmande solen, han hade bestämt sig för att inte tänka mer på sitt problem, modern skulle dö men han kunde inget göra. Han hade försummade sim chans att betala, han hade försummade sin chans att rädda sin moder. ”Men nu kommer nästa problem” sa han högt rakt ut i luften. ”Hur skall jag fortsätta mitt liv. Mitt kunnande inom krigets konst sträcker sig inte särskilt lång, men vad mer har jag att välja på. Jag skulle ha lyssnat på mor. Hon talade ju hela tiden om för mig att min ringa kunskap inom stridens konst inte skulle räka långt, så fort hon dött. Och nu skulle hon ju dö. Och här står jag och vet inte vad jag skall göra,” han suckade. ”Jag får väll fortsätta min vandring, Ro Lor ligger närmast, ditt skall jag resa sedan får ödet bestämma vad som komma skall.” Han reste sig upp och gick fram till stenen för att hämta sina nu rena kläder, dom var fortfarande lite blöta men det brydde han sig inte om. Han backade ihop sina tillhörigheter, varefter han återupptog sin vandring mot framtiden.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | din_mardrom - 31 jan 06 - 05:54 | | bra, men det var lite svårt att läsa.. försök dela upp texten i fler meningar och stycken så kommer det att bli jättebra! | gumsar - 30 jan 06 - 06:16- Betyg:  | | det var jättebra jag vill gjärna läsa hela boken när den är klar. | Lillegris - 30 jan 06 - 02:53- Betyg:  | | Du skriver jävligt bra :D |
|
|
|
