På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

You're my everything {Kap 8} (Th Fanfic)

(Evelina)

-Skojar du med mig?
Han kollar på mig som jag vore helt dum i huvudet. Fast det är jag väl också.
Jag hade precis berättat hur gammal jag var.
-Men alltså, jag är jätteledsen att jag inte berättade.
-Mmh, det borde du vara.
-Snälla, det borde inte spela någon roll hur gammal jag är!
-Det spelar stor roll! Du är bara femton!
Han såg på mig som om han inte kände mig, och det gjorde jävligt ont.
-Jag åker hem i övermorgon, kan du inte bara ge det en chans?
-Jag måste få fundera på det. Nu hade han lugnat ner sig lite och pratade i normal samtalston.
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, och innan han skulle hinna säga något sprang jag därifrån.
När jag kom ut hörde jag att någon kom efter mig. Jag vände mig om och såg att det var Nick.
-Gumman vad sa han? Sa hon och räckte fram en cigg.
Hon har rökt så länge jag kan minnas men jag brukar bara röka när jag blir bjuden.
-Han skulle fundera på det.
-Det var väl inte så hemskt?
-Han kollade på mig som jag var en helt annan människa!
Jag brast ut i gråt och satte mig på marken utan att bry mig om att folk kollade konstigt på mig.
-Såja, det kommer bli bra igen. Han är faktist jättekär i dig!
-Hur vet du det?
-Bill sa det. Och föressten ser men det på honom.
Hon log uppmuntrande mot mig men jag kollade bara ner i marken.
Utan att säga något drog hon upp mig från marken och vi tog en taxi till hotellet.
Resten av kvällen satt vi på balkongen och drack cider. Alldeles för mycket cider.
Men det var bara skönt att slippa tänka på Gustav. Och föressten var det skönt att umgås med Nick.
Det var ju faktist henne jag skulle vara med hela veckan men det hade ju inte precis blivit riktigt så.
Vi gick inte och lade oss förrän fem på morgonen. Och bara fem timmar senare vaknade jag av att telefonen ringde.
-Evelina.
-Hej, det är Gustav.
Man hörde på hans röst att han hade gråtit. Jag svarade inte, jag var så nervös att jag inte fick fram ett ord.
-Jo, alltså. Jag har funderat lite, och vi kanske inte borde träffas mer.
Jag trodde inte vad jag hörde! Och jag ville defenitivt inte höra mer så jag lade på luren.
Jag satt bara som fastfrusen i sängen. Jag klarade inte ens av att gråta, ingenting.
Jag ville få ut alla känslor på något sätt. Helt plötsligt började jag skrika, jag kunde inte sluta.
Nick vaknade och försöke lugna ner mig utan vidare framgång.
Till slut lugnade jag ner mig och det började istället rinna tårar för mina kinder. Helt sjukt mycket tårar, jag kunde knappt se.
Nickie försökte prata med mig men det kändes som hon var tusen mil ifrån mig.
När jag tillslut hade slutat gråta gick Nick ner till affären för att köpa "mysmat" d.v.s chips, läsk, pizza och godis.
När hon kom tillbaka såg hon medlidande på mig.
-Jag såg Gustav i affären. Han ser helt förstörd ut.
Jag sa inget utan tog istället fram skålar till godiset och chipsen.
Hon hade hyrt filmer också. Fast inga romantiska, det var det sista jag behövde.
I slutet av den tredje filmen somnade jag, och sov till tolv dagen därpå.
När jag vaknade bestämde jag mig för att börja packa med en gång.
Och när jag tog upp byxorna som jag hade haft på konserten och lappen med autograferna ramlade ur fickan.
Jag tog upp lappen från golvet och läste förvånat på den: "Evelina, jag tror att lilla Gustav har en crush i dig :) //Bill"
Under stog ett telefonnummer. Vad skulle jag med det till nu?
Jag kände hur tårarna började rinna igen, vilken mes jag var!

(Bill)

Efter ett tag kom Evelina utspringades från rummet hon och Gustav hade varit i.
Och efter henne kom Gustav, fast det märkte inte hon eftersom hon redan var ute när han kom.
Då gick Nickie också. Fast Tom hade slutat flörta med henne för länge sen och satt istället bredvid mig.
Det var skönt att känna honom nära sig. Jag älskade verkligen Tom. Som en bror såklart. (Att vissa säger annat är bara helt sjukt.)
Men när Gustav kom ut ställde jag mig upp och gick fram till honom.
-Vad sa hon?
Han suckade och drog handen över sin panna.
-Hon är femton. Sa han besviket och suckade igen.
-Är det inte värt att försöka endå?
-Jag vet inte.
-Vi ska åka nu. Avbröt Georg.
-Åk ni, jag går. Jag behöver tänka på det här.
Jag nickade och vi gick ut i bilen.
Ingen sa ett ord på hela vägen. Jag suckade och kollade ut genom fönstret.
När vi kom fram till hotellet gick jag ner till affären och köpte ett flak med cocacola och ett par öl.
Jag hade en känsla av att det skulle behövas.
Vi gick upp till vårat hotellrum och satt och drack öl och spelade kort hela kvällen.
När jag vaknade morgonen därpå hörde jag att Gustav pratade i telefon. Jag låtsades sova för att lyssna på vad han sa. (Jaja, jag vet att man inte ska tjuvlyssna!)
-Hej, det är Gustav.
Man hörde på hans röst att han hade gråtit.
-Jo, alltså. Jag har funderat lite, och vi kanske inte borde träffas mer.
Jag fick en chock! Han var ju helt galen i henne!
Han suckade högt och lade undan telefonen. Jag satte mig upp i sängen men han såg inte ut att märka det ens.
-Gjorde jag helt fel? Frågade han plötsligt.
Jag svalde, vad skulle jag svara på det?
-Eh, jag vet faktist inte. Du vet bäst själv.
Han suckade för säkert tionde gången och ställde sig upp och gick och dushade.
När han var färdig gick vi ner till affären för att köpa frukost.
Han försökte prata normalt med mig fast han lät inte speciellt glad endå.
Och han såg ärligt talat ganska förjävlig ut. Man såg fortfarande att han hade gråtit.
Jag kunde inte undgå att se Nickie vid videohyllan. Hon kollade på Gustav och hon såg verkligen ut att tycka synd om honom.
Eller så tyckte hon att det var synd att dom hade bråkat. Vad vet jag ?

Kommentaarer? :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

julia_love - 2 jan 08 - 18:52- Betyg: