4: Me and my uncle |
Jag sätter mig försiktigt i det skinnklädda passagerarsätet. Jag är van med mammas skramliga volvo som hon haft sedan i slutet på 80-talet och visar alltid en omedveten respekt för Johannes BMW. Ska jag vara ärlig är BMW en av de få bilsorterna jag känner till, förutom limousin då.
Jag spänner fast bältet, rättar till den lösa tröjan som hamnat på sned och sätter mig tillrätta. Johannes startar motorn och snart rullar bilen ut från parkeringen.
Johannes lättar på kragen till kostymen och ler mot mig.
- Så, hur var det idag? frågar han.
- Det var… jag vet inte, jag fick ju inte göra nåt! säger jag sanningsenligt.
Johannes skrattar. Först lågt och sen högt. Han ser annorlunda ut, men jag kan inte sätta fingret på varför.
- Erkänn, flabbar han. Det var riktigt kul att lyssna på Svanslös tjatter, eller hur?
Jag stirrar på honom.
- Sv… anslös? upprepar jag.
- Pelle alltså. Det finns ingen som riktigt gillar honom.
Nu är det min tur att skratta. Jag slår handen för munnen för att Johannes inte ska höra hur mitt skratt låter idag - det är olika från dag till dag. Idag är det högt och rakt ut, igår var det fånigt och fnissigt. Ändå föredrar jag det fåniga och fnissiga.
- Pelle…, säger jag och torkar fukten ur ögonen. …Svanslös!
- Var det så jävla kul eller? säger Johannes med låtsad stränghet.
Det är ovant att höra Johannes svära, men jag inser att det är så här han är i vanliga fall, när inte Lena är med. Avslappnad, rolig och allmänt sexig. Ledsen för erkännandet, men han är det.
Bilturerna till och från Johannes jobb blir stunderna på dagen jag längtar mest till. Då är det bara Johannes och jag. Ingen Lena, ingen Svanslös och inga kollegor. Alltid skrattar vi och jag bryr mig inte längre om att han hör mitt växlande och hemska skratt.
Praon blir också roligare, men mest på grund av Johannes. Jag får som uppgift att städa ett stort förråd där ett flertal lådor ligger. Och allt i dem ska sorteras. Viktiga papper, skräp och frågeteckenhögen. Johannes smiter ofta in för att se hur det går och har han inget att göra hjälper han mig. På rasterna sitter han på en låda och dricker kaffe.
Han är vacker då. Utmattad och skör. Drar alltid med handen genom det rufsiga håret, flinar lite och lutar huvudet mot pelaren bakom honom. Han smuttar på kaffet och ser ut att njuta.
Jag måste säga att jag förstår varför Lena föll för honom.
När vi är under lägenhetens tak pratar vi bara om allmänna saker. När vi är ensamma i förrådet berättar Johannes om alla sina tankar. Och han tänker mycket, så det är mer än en gång han får bråttom tillbaka till arbetet.
När han säger något för personligt, blir han lite generad. Sen hoppar han ned från lådan, skrattar lite och försvinner ut genom dörren. Men nästa rast är han tillbaka i alla fall och lika iögonfallande snygg.
Men veckan går alldeles för fort. På torsdagskvällen sitter jag i bäddsoffan och läser. Boken är spännande och jag har svårt att släppa den. Därför har jag inte bytt om till nattkläder än, trots att klockan snart är tolv. Jag har bara ett kapitel kvar och bestämmer mig för att läsa klart det innan jag går och lägger mig.
Jag både älskar och hatar olyckliga slut. När hjälten inte hinner till hjältinnan innan det är för sent slår jag ilsket ihop boken. Häftigt tar jag av mig kläderna, utan att höra sovrumsdörren öppnas och stängas.
När jag knäppt upp behån och precis dragit på pyjamaströjan blir jag medveten om att jag inte är ensam i rummet. Jag snor runt och ser att Johannes står i dörröppningen.
Jag känner mig utlämnad där jag står i trosor och en stor tröja. Dessutom har jag en känsla av att han sett mer än det.
Han stirrar på mig och jag på honom.
Uttrycket i hans ansikte är inte som det brukar. De ljusgrå ögonen ser nästan svarta ut och jag känner hur jag krymper ihop där jag står.
Då verkar han inse att hans blick granskat mig uppifrån och ned, och snabbt skyndar han därifrån.
Jag kryper ned i sängen, hör honom spola i toaletten, att han försiktigt stänger sovrumsdörren efter sig. Jag föreställer mig att han kryper ner bredvid Lena i sängen och kysser henne lätt på pannan. Kanske somnar hon med huvudet vilat mot hans bröst och kanske vaknar dem med fingrarna hopflätade.
Och kanske inbillade jag mig bara blicken han gett mig.
Blubb, kommentera kriiitiskt, så jag vet vad som kan göras bättre :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 10:29- Betyg:  | | bättre | LittleHoney - 26 nov 07 - 17:34- Betyg:  | | meer :D <3 | | shineforme - 25 nov 07 - 22:02 | Wiiii, bravo :D Vet inte vad som kan göras bättre - längre delar?
Hm, något slarvfel kanske, men det är sånt som händer alla - och det är inte något man tänker på.
:D |
|
|
|
