Den enda för mig (del 15 - SISTA DELEN) |
Del 13 - Att säga farväl
”Hailie! Kom och bada med oss!” ropade Sebbe där han befann sig ute i det glittrande sjövattnet, i full fart med att försöka trycka ner sin bandkompis Johnny under vattenytan. Dom andra grabbarna, som hejade på Sebbe på behörigt avstånd, vrålade av skratt när Johnny till sist fick nog av sin kompis och tog ett tag i hans badbyxor för att i nästa ögonblick ha skjutsat iväg honom en meter längre ut, där han inte bottnade och fick munnen full av vatten. ”Johnny, ditt svin!” spottade Sebbe fram och simmade in igen, innan han strök sitt svarta hår ur ansiktet och fäste uppmärksamheten på Hailie igen. Hon satt fortfarande kvar på stranden, och när hon märkte att Sebbe tittade på henne så log hon bara och skakade på huvudet. Sebbe suckade besviket; Han hade hoppats att hon skulle komma ut till dom, fast å andra sidan så kanske en tjej som var gravid i nionde månaden inte fann något nöje i att simma. Han rös för sig själv vid tanken på att behöva ha en unge i magen, och var plötsligt väldigt glad över att han var kille.
”Hörrni, jag ska gå upp och hålla henne sällskap” sa David efter en stund, och dom andra killarna såg på honom när han tog sig upp ur vattnet och gick bort och satte sig bredvid sin flickvän. Dom såg så söta ut tillsammans, David med sitt mörkbruna hår och vältränade kropp, och brunblonda, slanka Hailie med intensivt gröna ögon. Det var ingen hemlighet att alla killarna i bandet tyckte att hon var snygg, men dom skulle aldrig försöka stöta på henne. Hon var redan tagen, och det fanns vissa saker som man bara inte gjorde.
Försöka få omkull sin bästa väns flickvän, var en av dom.
”Hey gumman” sa David samtidigt som han satte sig ner på filten bredvid Hailie och kramade henne. Hailie log mot honom, men som så ofta på senare tiden, så såg leendet inte äkta ut; bara vemodigt och sorgset. David kände sig plötsligt hemskt skuldmedveten, och som för att döva alla känslor inom sig, så sträckte han fram handen och lade den på hennes mage. Inte för att den var speciellt stor, om man inte visste om det så skulle man inte kunna säga med
säkerhet att hon väntade barn, men David tyckte ändå att han kunde känna hur babyn levde därinne och bara väntade på att födas.
Ett leende formades på hans läppar, men i nästa ögonblick så muttrade Hailie något och när han såg på hennes ansikte så gjorde hon en grimas och ändrade sittställning. "Hailie, är du okej?" frågade David oroligt, för hon hade plötsligt blivit väldigt blek, men när hon nickade så slappnade han av lite. "Jag mår fint" svarade hon. "Jag kände mig bara lite konstig, men det är antagligen bara hormonerna som spökar."
David nickade och plockade sen upp en handfull sand som han lät rinna mellan fingrarna samtidigt som hans tankar vandrade iväg. Det hade varit hektiskt dom senaste månaderna, både för honom, Hailie och dom andra. Det var inte bara det faktum att bandet hade fått avboka alla turnéer (David hade vägrat att åka iväg och lämna Hailie, och eftersom ingen av dom andra hade någon vidare sångröst, så hade dom fått rätta sig efter hans önskemål och hålla sig hemma) utan även vetskapen om att han var skuld till att Hailie var olycklig.
Han mindes så i detalj den morgonen då han knackat på hos Sebbe och frågat efter Hailie; det var morgonen efter att hon hade försvunnit iväg med blödande handleder, och David hade ägnat hela natten åt att köra runt och leta efter henne. Sebbes hus hade varit hans sista stopp, och när Sebbe hade visat honom Hailie som låg och sov i sängen med täcket uppdraget till hakan så hade han blivit så otroligt lättad. Men Sebbe hade inte verkat glad alls, och dom båda kamraterna hade sen spenderat över två timmar i Sebbes kök och pratat om Hailie. Först så hade David inte velat tro
på vad Sebbe sagt, men till sist hade han blivit övertygas och känt sig så fruktansvärd som utsatt henne för sån smärta bara för att bli lycklig själv. Han hade inte förnekat det; Han var jätteglad över barnet, men han önskade bara att Hailie var det med.
"David, hon vill inte ha babyn" hade Sebbe sagt och suckat. "Du måste förstå att hon fortfarande är ung, och även om ett par, tre år inte är speciellt stor åldersskillnad så har ni levt så olika liv. Faktum är att hon inte har haft något liv förrän nu, medans du har fått ut mesta möjliga av dina 24 år och kanske känner dig redo för att skaffa familj. Jag har känt henne sen hon var 16, David. Hon har verkligen haft det tufft. Hon är inte redo för det här."
David hade suttit tyst, försökt värma sina händer på tekoppen som stått framför honom och försökt
kväva alla upprörda känslor han känt.
"Så du menar att hon vill ta bort det?" hade han tillsist mumlat, och sen sett överraskat på Sebbe som hade skakat på huvudet. "Hailie skulle aldrig kunna göra det" hade svaret blivit. "Hon skulle aldrig kunna göra abort, utan hellre dö själv. Hon har accepterat situationen, Dave. Hon är inte glad över vad som har hänt, men ändå redo att ge upp allt för att kunna ge det här barnet liv. Hon är redo att ge upp sitt eget." Sebbe hade lett och sen sett sin kompis rätt i ögonen. "Det är det som gör henne så speciell."
Ett kvidande ifrån Hailie ryckte tillbaka David till verkligheten, och när han vände på huvud så såg han plötsligt att hon hade tårar i ögonen och höll sig för magen. "Hailie, vad är det? Har du ont?" frågade han och flyttade sig närmare, tillräckligt nära för att se hur snabbt hon andades och höra hennes häftiga hjärtslag.
Hailie grep nästan krampaktigt tag i hans hand, och med ens så förstod David att det var allvarligt; hon verkade faktiskt vara rädd.
"David, jag tror... Vi måste till sjukhuset" viskade hon sen, innan hon drog ihop benen under sig och kröp ihop. Tårarna rann nu nerför hennes kinder, och plötsligt så fattade David vad som höll på att hända. Helvete.
"Killar!" vrålade han samtidigt som han snabbt drog på sig sina jeans över badbyxorna. Ute i vattnet så hade dom andra stannat upp när dom hört paniken i Davids röst, och Sebbe som genast fattade började snabbt röra sig upp ur vattnet. "Men kom då era jävla fårskallar!" skrek han åt sina vänner som fortfarande stod kvar och stirrade. "Amen vad fan! Hon har värkar! Kom!" Det om något fick fart på dom, och David som redan var färdig lyfte snabbt upp Hailie och rusade bort med henne till bilen. Som tur var så hade hon inte bytt om till bikini, utan var klädd i en svart T-shirt och shorts som var avklippta precis under knäna. "Det är okej Hailes" sa David innan han satte ner
henne i framsätet och sen snabbt startade bilen. "Det kommer att bli okej." Men till hans förvåning, så skakade hon på huvudet och stirrade upp i taket samtidigt som hon drog djupa andetag. "Något är fel" sa hon sen med bruten röst och lät blicken vandra över till honom. Hon såg verkligen skräckslagen ut. "Jag känner det, David. Något är fel."
Hennes ord var så enkla, men tillräckligt mycket låg bakom dom för att han skulle förstå att hon inte inbillade sig. I nästa ögonblick så slängde dom andra killarna in sig i baksätet, och David trampade så hårt på gasen att det rök om hjulen innan bilen for iväg.
"Herregud David, ta det lugnt!" vrålade Sebbe i hans öra, och David saktade farten tillräckligt för att göra Sebbe nöjd. Han hade bara en tanke i huvudet, och det var att komma till sjukhuset så fort som möjligt. Det störde honom inte ens att Sebbe höll Hailies hand och sjöng hennes favoritsång, vilket sade en hel del, då det under vanliga omständigheter nästan gjorde honom galen. Två sekunder senare så skrek hon, och David struntade i Sebbes förmaningar och tryckte hårdare på gasen. "Snälla..." viskade Hailie tyst och grät häftigare än någonsin samtidigt som Sebbe kramade hennes hand. Det oroade honom att hon redan verkade så svag, trots att värkarbetet precis kommit igång, och när han sen såg hur en smal rännil av blod började rinna från hennes mun så blev han
livrädd. Såhär skulle det inte gå till.
Efter vad som verkade vara en evighet, men som i själva verket bara rörde sig om ett par minuter, så rusade dom alla in på sjukhuset, David med en nu nästan medvetslös Hailie i sin famn. "Hjälp!" vrålade han för full hals, och lyckades dra till sig några vitrockars uppmärksamhet. "Min flickvän ska föda!" flämtade han, och när en av doktorerna såg blodet som rann nerför hennes haka så dröjde det inte många sekunder förrän en bår var framrullad och dom fick David att lägga ner henne. Både David och Sebbe höll henne i handen medans doktorerna körde genom evighetslånga korridorer, men sen blev dom plötsligt stoppade när vitrockarna öppnade dörrarna till ett rum. "Jag är ledsen, men ni kan inte få följa med in" sa doktorna allvarligt. "Vi måste kanske göra kejsarsnitt, och då tillåts inte några andra människor i rummet." "Men jag är ju för fan barnets far!" vrålade David och vägrade släppa henne. "Min flickvän ska för helvete föda min unge! Så fan att jag tänker vänta utanför!"
"Och jag är hennes bästa vän!" sköt Sebbe in och lade armarna i kors. "Vi ska med." "Gör som han säger" viskade plötsligt någon lågt, och när Sebbe och David såg ner så upptäckte dom att Hailie ögon var öppna och hon kämpade för att sätta sig upp, men sjönk tillbaka med ett kvidande. David och Sebbe böjde sig båda fram och såg på henne, och David kysste hennes hand samtidigt som tårarna började rulla nerför hans kinder också. "Min modiga tjej" viskade han och strök hennes långa hår ur hennes panna. Hailie log svagt och såg på dom båda två. "Jag älskar er" viskade hon sen tyst, innan doktorerna snabbt försvann in med henne och David och Sebbe lämnades utanför.
Båda stod kvar på samma plats i nästan en halvtimme, innan dom satte sig ner och David begravde huvudet i händerna.
"Hur lång tid tar det för en unge att födas egentligen?" muttrade han, och Sebbe suckade och såg upp. "Jag vet inte Dave" svarade han sanningsenligt. "Men om dom gör kejsarsnitt så kan det ta väldigt lång tid, för då ska dom ju sy ihop och grejer." David gav honom en mörk blick och rös vid tanken på att någon skulle skära upp Hailies mage, men såg sen på Sebbe som reste sig upp. "Jag ska gå och hämta en dricka ur automaten utanför." sa han och sträckte på sina stela ben. "Vill du ha något?" David skakade på huvudet och när Sebbe försvunnit iväg så kastade han en blick på klockan.
Hur länge skulle han behöva vänta?
I samma ögonblick så öppnades plötsligt dörren till rummet, och David som flög upp gjorde en grimas när ett otäckt knakande hördes från knäna. Han hade suttit i samma ställning för länge och var verkligen stel.
"Är det ni som är Hailies make?" sa sjuksköterskan som kommit ut, och David nickade samtidigt som han nervöst tuggade på sin underläpp. Han hade lärt sig den ovanan av Sebbe, som alltid bet på sin läppiercing, men nu ägnade han inte ens en tanke åt det, för sjuksköterskan såg inte direkt glad ut. "Vad är det?" frågade han med gäll röst, samtidigt som han kände hur paniken kom rullande. Något hade hänt. Han bara visste det. Hailie hade ju till och med sagt att något var fel. "Är det babyn?" sa han med ännu högre röst, tog några steg framåt, ville slå till sjuksköterskan som bara stod där och inte sa något. "Hörde du inte vad jag sa?! Är det babyn?!"
Men till hans lättnad så skakade hon långsamt på huvudet. "Nej, det är inte barnet" sa hon och försökte sig på ett svagt leende. "Babyn mår bara fint. Ni har blivit pappa till en liten flicka." David stirrade på sjuksköterskan, lyckan började bubbla i honom, och han flög fram och kramade om henne innan han snurrade runt och började studsa upp och ner. Ännu fler Sebbe-fasoner.
"Yes, yes, yes!" skrek han och slog sen armarna om sig själv i pur glädje, innan han såg på sjuksköterskan igen. "Tack!" sa han med glädjetårar i ögonen. "Tack så otroligt mycket!" "Men tyvärr så tillstötte det en komplikation" fortsatte sköterskan besvärat, och David som precis gjort sig redo för att rusa iväg och hämta dom andra, stannade upp och vände långsamt på sig. "Vadå för komplikation?" frågade han oförstående, och försökte skjuta undan tvivlet som börjat gnaga på honom. Sjuksköterskan såg ut som hon skulle kräkas, innan orden lämnade hennes mun.
"Barnet låg felvänt, så det blev en svår förlossning" sa hon långsamt. "Babyn överlevde, men... Ansträngningen blev för mycket för din flickvän. Hennes hjärta orkade inte med. Jag är så otroligt ledsen, men... Hon klarade det inte."
David stirrade på henne, kände det som om världen snurrade inför hans ögon. "Va?!" lyckades han kläcka ur sig, oförmögen att ta in vad hon sagt.
"Hailie överlevde inte, David. Jag är så otroligt ledsen för er skull. Men hon klarade det inte." Och med dom orden som slutkläm så försvann sköterskan iväg och lämnade David som stod handfallen kvar i korridoren. Hans ansikte blev alldeles vitt, illamåendet stegrades inom honom och rätt som det var så lutade han sig fram och spydde. Sen kom tårarna, och han kröp snyftande ihop intill väggen samtidigt som Sebbe kom tillbaka med en colaburk i handen och såg på sin kompis.
"David, vad är det som är fel?" frågade han med orolig röst och satte sig ner på knä bredvid honom. "Hörru, vad har hänt?"
"Hon är död" viskade David och skakade på huvudet. "Hailie är död."
Epilog
Två män står på den tomma kyrkogården. Mörka moln rör sig över större delen av himlen, och solen som i vanliga fall lyser så starkt får nu kämpa för att några få strålar ska lyckas bryta igenom molntäcket. Några döda löv virvlar över det fortfarande gröna gräset och en svag vind drar genom trädkronorna och den ena mannens svarta hår. Någonstans så kraxar en kråka, men ingen av dom märket det. Dom står bara där i en tankfull tystnad och ser på graven framför dom. "Jag kan inte tro att det här händer." Tystnaden bryts plötsligt av att den svarthåriga mannen ser på sin vän med dom bruna ögonen fulla av smärta. Han är klädd i en röd skjorta med vit slips och skinnjacka, och dom vanliga svarta byxorna är försedd med en kedja som löper över ena höften. I sin ena hand håller han en mörkröd ros som han kramat så hårt att taggarna hittat väg igenom skinnet och fått några bloddroppar att sippra fram. "Inte jag heller" svarar den andra mannen vars mörkbruna och vanligtvist välordnade hår nu oborstat står åt alla håll. Han har på sig säckiga jeans och en svart T-shirt, trots att det är rätt kallt ute. Men han verkar inte känna kylan, utan stryker bara handen över sin skäggstubbiga haka och återgår sen till att stirra framför sig.
"Hon var verkligen speciell" säger hans kompis och låter som han ska börja gråta. "Hon gav oss allt." "Jag vet, Sebbe. Jag vet." svarar den brunhåriga och några tårar faller nerför hans kinder. Det blir återigen tyst.
"Jag älskade henne, Seb. Jag älskade henne av hela mitt hjärta. Det känns som om jag ska dö, för fan! Jag kan inte leva utan henne!"
Sebbe ser upp, lättar sitt grepp om rosen. "David, du får inte säga så" svarar han allvarligt. "Hon gav sitt liv för att ge dig vad du önskade. Nu får du banne mig se till att ta hand om vad hon gav dig. Vi måste fortsätta med våra liv, kompis. Det är vad hon skulle ha velat. Hon skulle ha velat att vi hade roligt, och vi måste utföra alla dom saker åt henne som hon själv aldrig hann med. Och det inkluderar att ta hand om hennes barn."
David nickar och stryker tårarna ur ögonen, och lägger sen samtidigt som Sebbe handen på den kalla stenen. "Farväl, Hailie" viskar han tyst med rösten fylld av sorg och smärta. "Jag lovar att göra dig stolt." Han pressar sina läppar mot stenen och drar några djupa andetag, innan han rätar på sig och går bort till en barnvagn som står precis innanför kyrkogårdsgrindarna, där en liten flicka med brunt hår försöker få en titt på vad som finns i vagnen.
Sebbe dröjer sig kvar vid graven, och låter fingrarna snudda vid den färska jorden innan han lägger rosen där. "Jag älskar dig också" får han fram och suckar sen sorgset. "Du kommer alltid att vara min bästa vän, Hailie. Jag kommer aldrig, någonsin att glömma dig." Han reser sig upp, kör ner händerna i fickorna och tar en sista titt på stenens ingraverade text innan han går bort till David som väntar med vagnen och den lilla flickan. Sebbe lyfter snabbt upp flickan i famnen, och efter att ha kysste henne på pannan så försvinner dom alla ut från kyrkogården.
Man hör fortfarande kråkornas kraxande och en liten sparv landar på gravstenen och pickar intresserat på inskriptionen innan den flyger iväg igen.
Hailie James Scott
1985-2007
Underbar syster
Älskad flickvän
Saknad vän
För alltid i våra minnen
Vila i frid
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 28 dec 07 - 13:10- Betyg:  | Kan knappt skriva nåt det är sååå sorgligt...
Men underbart skrivet!<333 | | xTiNGELiNG - 15 dec 07 - 18:22 | | Nu ska jag komma och vara konstig här, jag tycker inte att jag glömde skriva "mamma" på gravstenen, för okej, hon var mamma till två ungar, men hon såg sig inte som en mamma själv, och hon tog inte hand om sina ungar, hur mycket hon än ville det. Meen, det är väl bara jag som tänker konstigt :P | | rosanaglack - 15 dec 07 - 18:00- Betyg: | jätte bra novell/berättelse jag har lipat i nästan varje del xD
jag har inte ord...
hon fick inte dö jue:'( du glömde mamma men jag tycker
att det var bra endå:):) <33 älska dina noveller<33:) | | eviigheet - 6 dec 07 - 10:50 | | AWH <3 SÅ BRA | | icis_4ever - 30 nov 07 - 17:17- Betyg: | | oh gud så himla bra! | | bedorah - 30 nov 07 - 00:32 | | shiiiit kvinna.jag har nog läst si så där 50 hemska noveller men denna tar priset assåe!! ja gråter så ja vet inte vart ja ska ta vägen:O OTROLIGT JÄVLA AS UNDERBAR berättlse !!!!hoppas ud skriver många många mer sådanna här bra noveller framöver!:)<3<3 | | tjoh - 26 nov 07 - 19:55- Betyg: | meen jag sitter ju här och gråter! :O ska det vara så :O nee.. men du skrev så himla sorgligt o fint att ja inte visste vart hja skulle ta vägen..
jag älskade denna novell, från början i svertige till slutet. synd att den är slut , hoppas du skriver mera, :D kanske inte om detta men om ngt annat iaf :D wiiieee. jag längtar! <3<3<3 | | ciitronvatten__ - 25 nov 07 - 22:29- Betyg: | åh, herregud jag sitter och storbölar. det här slutet hade man aldrig räknat med.
Men fyfan, du skriver så jävla bäst. jag älskar ditt sätt att skriva på. | | xTiNGELiNG - 25 nov 07 - 18:41 | Idontloveyou - åh, såna där kommentarer älskar vi(jag låter lite schizo, ja). Tack så jättemycket, skitschysst att du tog dig tid att kommentera så bra ^^
Och tack alla andra, jättekul att ni gillade den.. ^^ | | idontloveyou - 25 nov 07 - 18:03- Betyg: | Hm, jag är verkligen dålig på att ge konstruktiv kritik, men jag ska försöka, för jag tycker att du förtjänar mer än bara bra, jättebra, osv.
Jag tycket att slutet på novellen var ganska oväntat, när hon sa att något var fel trode jag att barnet inte skulle klara sig men det blev ju inte som jag trode. Jag trode faktiskt att det skulle sluta med att Hailie tog livet av sig, men så blev det inte heller.
På något vis så skulle det inte vara lika sorgligt men jag gillar det här slutet, trots att det är väldigt sorgligt. Det är nästan så att jag började gråta!
Jag älskar hur du skriver, du beskriver allt så bra och... jag tycker att du gör det mesta bra! Eller allt faktiskt, jag har i alla fall inte kunnat komma på något dåligt. Min favoritkaraktär är nog David, för han verkar vara en otroligt omtänksam person. Jag har alltid tyckt att Sebbe var okej, tills hon våldtog Hailie. Men av någon anledning började jag tycka om honom ännu mer efter det. Jag vet inte varför, men det har nog att göra med att man verkligen fick känslan av att han ångrade sig och så. Det var lite synd att man inte fick lära känna de andra killarna i bandet så bra, det skulle ha varit kul, men den här novellen är superbra ändå. :D <3 | | Problemoja - 25 nov 07 - 17:20- Betyg: | | åååh de är klart den BÄSTA ja har läst!!! =D=D=D | | anchii - 25 nov 07 - 14:36- Betyg: | ansakjdhn omg! herremingud, de här slutet hade jag
verkligen inte räknat med.. fyfan vad hemskt :'||
men ih du skriver så sjukt jävla bra så jag vet inte vad
jag ska säga! :o
GRYMT! | | Min_flicka - 25 nov 07 - 14:00- Betyg: | fan, sitter och gråter....men håller med mikaelnystrom, du glömde mamma på gravstenen!
Men skiiit bra! | | LillaSabiina - 25 nov 07 - 13:55- Betyg: | Du skriver så j'vla bra , fan sitter och gråter "/
Det går inte att skriva i ord hur bra du är på att
skriva . Meeen kan ifall säga jääääääääääätte bra :) | | mikaelanystrom - 25 nov 07 - 12:56- Betyg: | OMG! JAG SITTER HÄR OCH BÖLAR! Fy fan vilket hemskt slut!
Föresten du glömde "Mamma" på gravstenen :o
MEn denna novellen är bara såååå bra! :) läst varenda del sen du började:) |
|
|
|
