Den enda för mig (del 13-14) |
Nästa del är sista!
Del 13 - Det skuggan döljer
David kunde inte sluta le där han stod i köket och knappade in telefonnumret till sin mamma. Det var helt jävla otroligt. Hailie var gravid. Han skulle få ett barn. En alldeles egen underbar liten son eller dotter att uppfostra och ta ut i världen. Han skrattade för sig själv och lyssnade till signalerna som gick fram, och i nästa ögonblick så hördes ett klick när någon lyfte luren på andra sidan. "Hallå?"
"Hey mamma" sa David och log ännu bredare när hans mamma blev helt till sig av lycka och genast började ställa miljontals frågor (Dom flesta om ifall han åt ordentligt, städade och använde sköljmedel till tvätten) och hon gick på i säkert tio minuter innan hon hämtade andan för att fråga om något särskilt hade hänt. "Joo..." sa han långsamt, plötsligt lite osäker på hur han skulle lägga fram det. Sen bestämde han sig för att bara säga rätt ut. "Mamma, du kanske kommer tro att jag hittar på nu eller något, men... Jag ska bli pappa."
Ett högt tjut hördes i andra änden, följt av en duns och snabba andetag. "Mamma?!" sa han frågande i luren, och i nästa ögonblick så fick han hålla den på armlängds avstånd ifrån örat så högt som hon skrek. Av glädje, som tur var. "Åh, älskling, det är ju underbart!" ropade hon. "När hände det? Vem är mamman? Kan vi komma och hälsa på? När ska..." David fortsatte att skratta åt sin mammas iver, och när hon en bra stund senare gick för att hämta
hans pappa så passade David på att kasta en blick ut i vardagsrummet, där Hailie satt i soffan med Knäna uppdragna mot magen och långsamt gungade fram och tillbaka. Hon såg nästan hypnotiserad ut, och det var först nu som det plötsligt slog honom att hon inte hade verkat ett dugg glad över nyheten. Hon hade inte sagt ett ord.
Hailie själv kände sig som förlamad och hade inte kunnat tänka en enda vettig tanke ända sen dom lämnade sjukhuset. Hon fortsatte bara att repetera orden "det är inte sant" för sig själv, men samtidigt så visste hon att det var en lögn. Hon var gravid. Igen. HELVETES JÄVLA SKIT. Hon lyssnade med ett halvt öra på vad David sade i telefonen till sin familj, och det gjorde henne ledsen att han var så glad. Fan, hon förtjänade inte någon som honom. Han var så lycklig över att han skulle få bli pappa, och hon ville bara skära upp sin mage och ta ut det som växte inne i henne. Hon var inte redo än. Hon var ju för fan bara lite över 20 år, och hade redan en unge som hon lämnat bort för att hon inte kunde ta hand om den. Hon var tvungen att säga till David att hon ville ta bort det.
Sen suckade Hailie och begravde huvudet i händerna, väl medveten om att hon inte kunde. David var så lycklig, och hon skulle aldrig vilja göra något sånt mot honom. Och dessutom så kunde hon inte mörda ett barn. Oavsett vad alla andra sade, så kunde hon inte göra abort. Det var mord. Barnamord. Hon kände hur tårarna började rulla nerför kinderna, och hon strök irriterat bort dom, men när dom envist fortsatte att rinna så snörvlade hon, reste sig upp från soffan, gick igenom vardagsrummet och sen ut i den enorma trädgården.
Väl ute i friska luften så började hon springa, vart visste hon inte, men hon behövde komma bort. Hon sprang det snabbaste hon kunde, ända till slutet av Davids ägor, och när staketet hindrade hennes framfart så sjönk hon gråtande ner vid kanten av en liten ankdamm och snyftade. Hon kunde inte. Fan, varför gjorde gud det här mot henne? Kunde hon inte, för en enda gångs skull, få vara lycklig utan att något skulle grumla lyckan? Tydligen inte. Efter vad som verkade vara en evighet så klingade hennes gråt av, och hon satt sen länge och bara lyssnade till ljudet av vinden som drog genom träden och plaskandet från vattnet när dammens enda ankpar dök efter mat. Hailie betraktade djuren en stund, och satte sen ner handen i gräset, men ryckte snabbt åt sig den igen när något vasst skar in i handflatan. Efter en närmare titt så såg hon att det var ett gammalt, rostigt knivblad som låg där. Varför någon hade slängt en kniv vid en ankdamm kunde hon inte klura ut, men det hindrade henne inte från att plocka upp det och dra tummen över eggen. Trots att bladet var gammalt, så var det fortfarande vasst, tillräckligt vasst för att skära igenom huden och åstadkomma några bloddroppar som droppade ner i gräset. Hailie stirrade som förhäxad på det, och såg sen på sina handleder. Hon hade aldrig skärt sig, bara tyckt att det verkat dumt att orsaka sig själv så mycket smärta, men nu verkade det plötsligt inte alls speciellt korkat längre. Någon kanske
hade placerat ut bladet här så att hon skulle hitta det? Hon höll bladet i handen, fortsatte att stryka över det. Den var faktiskt vacker. Så vacker. Men om hon skar, så skulle hon inte göra det för att döva smärtan. Nej, i så fall skulle det bli två snabba snitt i handlederna som tog henne bort från alltihop, snabbt. Och ett i halsen kanske. Hon visste inte vilket man dog snabbast av. Någonstans i bakhuvudet så började hennes dåliga samvete gnaga, och en liten röst viskade att om hon tog självmord så skulle ju barnet dö ändå. Men det var inte lika hemskt ifall hon följde med. Om hon tog sitt eget liv i gengäld, så var det inte samma sak. Hailie tvekade några ögonblick, och föreställde sig David framför sig. Hans mörkbruna hår som alltid luktade så gott av schampo, hans famn som skyddade henne mot allt ont och dom fina ord som han alltid viskade åt henne på kvällen för att få henne att känna sig lugn. Hon kunde lätt se Davids sorgsna ögon framför sig ifall hon försvann, men å andra sidan så skulle han hata henne ifall hon tog död på ungen med abort. Det var lika bra att det gick såhär.
Snabbt, innan hon hann ångra sig, så tryckte Hailie beslutsamt bladet mot handleden, kände hur den skrovliga metallen jobbade sig igenom skinnet och ner till pulsådern. Blodet började långsamt rinna fram, men såret var inte tillräckligt djupt än. Hon måste trycka hårdare.
I nästa ögonblick, så slets knivbladet ifrån henne och landade med ett plask i sjön, och när hon såg upp så stod David över henne med ett chockat ansiktsuttryck. "Hailie, vad fan håller du på med?!" spottade han ur sig, och stirrade på hennes handled där det röda blodet börjat pumpa fram och bilda fläckar i det gröna gräset. "Åh herregud" mumlade han och drog av sig sin tröja innan han rev loss en av ärmarna och gjorde en ansats att trycka den mot såret samtidigt som han drog in henne i sin famn. "Hailie, är du inte klok?!" viskade han med hes röst och kände hur tårarna började forsa fram ur hans ögon. "Älskade vän, vad sjutton håller du på med?! Du kunde ha dött Hailie!" Så fort dom orden lämnat hans mun, så for hennes knä upp och träffade honom rätt i skrevet.
Smärtan var outhärdlig, och han stönade innan han föl omkull på marken och tappade greppet han haft om henne, och så fort hon var fri så rusade hon upp och stirrade vilt på honom. "Låt mig vara!" skrek hon hysteriskt, och David som hade så ont att han knappt kunde andas, höjde bara blicken och såg på henne. Hennes gröna ögon såg helt desperata ut, blodet rann fortfarande från hennes ena handled och två sekunder senare så tog hon till flykten. "Hailie!" lyckades han kraxa fram och gjorde försök att resa sig upp, men när han till sist tog sig på fötter och stapplade fram till staketet så var hon borta. David svor för sig själv och började linka bort till sin bil, samtidigt som han försökte förstå vad som just hade hänt. Hailie hade skärt sig. Hon hade skurit upp sin handled, så djupt att såret skulle ta död på henne om blödningen inte stoppades. Han kände tårarna börja rinna igen, och när han startade bilen och körde ut på vägen så fortsatte han att ställa sig samma fråga om och om igen. "Varför?"
Del 14 - To be, or not to be
Sebbe hällde ner varmt vatten i tekoppen samtidigt som han nynnade för sig själv. Det var inte någon färdig låt eller redan existerande melodi, utan han hittade på en egen och innan han visste ordet av så började han sjunga ord som dök upp i hans huvud. Han var fascinerad. I vanliga fall kunde han sitta i studion i dagar utan att komma på något, men musikskapandets musa (Som Sebbe föredrog att kalla det) verkade vara på hans sida idag och han skrattade för sig själv innan han styrde stegen ut i vardagsrummet för att sätta på tvn.
I samma ögonblick som Sebbe sträckte sig efter fjärrkontrollen, så hördes ett högt smattrande från taket och när han kollade ut genom fönstret så såg han att regnet öste ner. Nåja, det var åtminstone kväll (Eller sen eftermiddag, då klockornas visare pekade på halv sex) och eftersom kylskåpet var fullt med mat så hade han ingen anledning att ge sig ut. När det några sekunder senare började åska också så suckade Sebbe och gick för att hämta sitt te. Nu skulle han bara sitta uppkurad i soffan, äta skräpmat och se på någon löjlig film. En perfekt fredagskväll.
Plötsligt så hördes höga knackningar, och Sebbe som stod mitt i hallen stannade upp och såg misstroget mot dörren, säker på att han måste ha inbillat sig. Men när knackningarna hördes igen, så förstod han att det stod någon utanför som ville bli insläppt. Först så blev han rädd. Tänk om det var någon farlig mördare, eller bankrånare? Han var ju trots allt med i ett band, och hur många gånger hade man inte läst om dom som gick runt och klådde upp medlemmar som dom inte gillade? Tänk om det fanns människor som hatade honom så mycket att dom tagit reda på hans adress och åkt hit för att göra mos av honom? "Nu får du skärpa dig Sebbe" sa han till sig själv. "Det är säkert bara en granne som vill låna en skruvmejsel eller något". "I det här ovädret?" viskade en annan liten röst inom honom, men Sebbe ignorerade den, gick bort till dörren, tvekade ett kort ögonblick och
öppnade den sedan.
"Hailie?" utbrast han, samtidigt som miljontals frågor började rusa runt i huvudet på honom. Vad gjorde hon här?
Sen tog han en närmare titt på henne, och det var först då han lade märke till att hon hade gråtit. Hon var vit som ett lakan i ansiktet, håret och kläderna genomblöta, hon darrade som ett asplöv och ett djupt sår som forfarande blödde löpte över ena handleden. Hailie såg på honom, verkade försöka gömma sig bakom sitt dyngsura hår, verkade inte hitta några ord. "Sebbe, jag... jag är ledsen" stammade hon. "Jag visste bara inte... Jag ska gå igen." Hon vände på sig, men innan hon hann komma någonvart så tog Sebbe tag i hennes överarm och drog in henne i hallen. Sen lyfte han upp henne i "bridalstyle" som hans kompisar skämtsamt kallade det, och bar in henne i sitt sovrum där han satte ner henne på sängen och försvann in i badrummet. När han någon minut senare kom ut
med en jättestor handduk som han svepte runt henne så sa Hailie fortfarande ingenting; Hon satt bara stilla, som hypnotiserad, och stirrade tomt framför sig medans Sebbe gnuggade handduken mot hennes rygg så att hon skulle få upp värmen.
"Hailie, vad... Har det hänt något?" frågade Sebbe tillsist, för även om han brydde sig mer om henne än om sig själv så kunde han inte förstå vad hon hade gjort ute i regnet. Hailie strök en blöt hårslinga bakom örat och mötte sen hans blick. Det såg ut som om hon skulle börja gråta igen. "Doktorn sade... Han..." Sen bröts hennes röst och tårar började återigen rinna nerför hennes kinder. Sebbe kände paniken komma rullande, och blev plötsligt rädd för vad hon skulle säga. Tänk om hon var sjuk? Tänk om hon hade leukemi eller något sånt? Tänk om hon skulle dö? Tänk om...
"Jag är med barn". Orden kom långsamt, och var knappt mer än en viskning, men Sebbe uppfattade ändå vad hon sade och kände hur en miljon känslor började storma runt inom honom. Ilska, glädje, avundsjuka, rädsla. Dom sekunderna som det tog för budskapet att sjunka in, så funderade han snabbt över vad han skulle säga, men bestämde sig sen för att vara glad för hennes skull.
"Hailies, det är ju.... hemskt" Oh shit. Det var inte alls vad han tänkt. Fy skäms, Sebbe!
Men i nästa ögonblick så började hon snyfta högljutt och slog armarna om sig själv, och Sebbe led så mycket med henne. Stackarn, hon hade redan varit igenom tillräckligt, och det sista hon behövde var det här. Han slog sina armar runt henne och strök långsamt över hennes hår ända tills hennes gråt klingade av och hon verkade ha samlat sig tillräckligt mycket för att prata. Men det var ett par saker han behövde göra först.
"Hailie, vi måste snacka du och jag. Men först så ska du ta på dig torra kläder, och sen ska vi rengöra det där såret på din arm. Protestera inte, utan gör för en gångs skull som jag säger. Ok?" Hon nickade, orkade inte ta upp någon diskussion med honom, och Sebbe började rota igenom sin ganska stökiga garderob innan han slängde åt henne en svart T-shirt med "real men wear eyeliner" tryckt över bröstet och ett par gråa mjukisbyxor som alltid varit för små för honom. Nu när han tog en närmare titt, så insåg han att byxorna var Hailies, och undrade hur dom hamnat i hans garderob, men sen så flög hans blick över till Hailie som satt och såg på honom. "Åh, sorry, jag kan vänta utanför" kläckte han snabbt ur sig och skulle till att gå, men då skakade hon på huvudet. "Gör det om du vill, men du behöver inte. Jag har känt dig i halva mitt liv, Sebbe. Och mina underkläder är
knappast pinsammare än dina svampbob-boxers." Helvete! Hur kände hon till dom? Han gav ifrån sig ett litet kvidande, aningen generad, men kunde sen inte ta ögonen från henne när hon bytte om. Fan, hon var ännu snyggare än han mindes. Men alldeles för snart så hade hon fått på sig dom torra kläderna, och han hämtade snabbt sårrengöringen innan han satte sig ner på sängen och tog hennes hand. Det medlet gjorde ont som i helvete, det visste han av egen erfarenhet, men hon fick stå ut.
"Aj!" tjöt hon i samma ögonblick som bomullstussen snuddade vid såret, och hon försökte rycka åt sig armen, men Sebbe höll fast och tvättade rent det innan han satte ett stort plåster över hennes handled och släppte henne. Det vart tyst en stund. "Så, jag antar att det är dags för det där samtalet nu, eller?" sa Sebbe, och betraktade Hailie som nickade. "Berätta, Hailes."
Och timmarna som följde därefter, så berättade hon allt, vad som hade hänt, och hur hemskt allting kändes och till och med ämnet Emily kom upp. Till sist så grät nästan båda två, och det var nog under dom timmarna som båda två insåg, att oavsett ifall dom försökte gå vidare med sina liv, så skulle dom alltid, på något sätt, vara bundna till varandra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sockervaddsmoln - 25 nov 07 - 11:43- Betyg:  | | så otroligt bra! jag älskar sättet du skriver på | | mikaelanystrom - 25 nov 07 - 11:36- Betyg: | | Gud vad bra denna är! :D så, den börjar dra mot sitt slut:( ÅH! |
|
|
|
