Den enda för mig (del 12) |
Den här novellen börjar lida mot sitt slut nu, det är 3 delar kvar nu ^^
Del 12 - Bara min
Det var ett helt vanligt hus. 2 plan, vitt med svart tak och blomkrukor utanför dörren. En grusad, välkrattad trädgårdsgång som ledde fram till trappan och en sparkcykel som stod lutad mot väggen. Trädgården täcktes av grönt gräs och stora träd, och man kunde skymta poolens blåa vatten. Det var här hon bodde. Emily.
Sebbe kastade en blick på den skrynkliga papperslappen han höll i sin hand innan han för hundraelfte gången idag drog djupt efter andan och försökte lugna nerverna, men det var inte så lätt. Han skulle ju trots allt träffa sin dotter för första gången, och trots att Jennie varit jätteglad över att han skulle komma så var han nervös. Så nervös att han övervägde att sätta sig i bilen igen och köra iväg. Men han kunde inte fega ur. Inte nu.
Snabbt drog han handen genom sitt svarta hår och checkade sig själv i bilens backspegel. Som vanligt så hade han på sig svarta jeans, en skjorta i någon skarp färg (Röd, dagen till ära) och en vit slips. Han hade ringar i alla hålen i öronen, i näs och läppiercingen och det svarta håret var rufsigt tack vare den kraftiga vinden som blåste. Han strök snabbt luggen ur ögonen och undrade för sig själv ifall han kanske skulle ha skippat eyelinern idag, men bestämde sig sen för att det var lika bra att låta den sitta kvar. Han skulle inte låtsas vara någon annan än sig själv. Och det här var han. Två minuter senare så knackade Sebbe på dörren innan han körde ner händerna i fickorna och började väga från den ena foten till den andra. Det kändes som om han skulle kräkas av nervositet.
I samma ögonblick så öppnades ytterdörren, och en ung tjej klädd i en vit T-shirt och avklippta jeans uppenbarade sig framför honom. Hon hade midjelångt svart hår, ett grönt och ett brunt öga och lilamålade naglar. Sebbe stirrade på flickan som log stort och drog in honom i en kram. "Sebbe!" utbrast hon leende och ledde in honom i hallen. "Vad roligt att se dig igen!" Han var förvirrad, visste inte vad som pågick, undrade i sitt stilla sinne om han hade gått till fel hus, men hur kunde den här tjejen i så fall känna till hans namn? Tydligen så såg flickan hans blick, för hon skrattade igen och satte händerna i sidorna.
"Sebbe, känner du inte igen mig?" sa hon, och när han långsamt skakade på huvudet så boxade hon honom lekfullt på armen. "Hur kan du glömma bort din tjejs lillasyster?"
"Jennie?" svarade han samtidigt som det gick upp ett ljus för honom, och när hon nickade så flinade han brett. "Herregud unge, du har ju förändrats jättemycket!" sa han och tog en titt på henne igen. Sist han såg Jennie så hade hon haft blont hår och varit lite småknubbig, men nu så var ingenting hos henne likt, förutom ögonfärgen. Jennie log igen. "Det är kul att se dig Sebbe" sa hon och tog hans hand innan hon började leda honom genom huset. "Jag är bara förvånad över att du inte har kommit för att träffa Emily tidigare. Hon fyller ju trots allt sex år snart."
"Ehum, jag.. Jag visste inte om henne" svarade han, och så fort orden lämnat hans mun så ångrade han sig. Men då var det för sent. Jennie vände sig om och såg på honom med stora ögon. "Berättade inte Hailie för dig?" sa hon och såg plötsligt oroad ut. Sebbe ryckte på axlarna och började tugga på sin läppring, som han alltid gjorde när han var nervös. "Jag och Hailie är ju inte tillsammans längre, och enda gången hon någonsin pratat om Emily var under en fylla, och då trodde jag att det var alkoholen som spökade." Han tystnade och såg ut genom ett fönster i vardagsrummet, funderade över om han skulle berätta om lappen hon lämnat när hon stack, men bestämde sig för att låta bli. "Jag fick faktiskt inte veta förrän du ringde" sa han sen med låg röst innan han kollade på Jennie som hade ett chockat uttryck i ansiktet.
"Så du menar att... Under dom här sex åren... Så har du inte ens känt till Emilys existens?". Orden kom långsamt, stötvis, ur hennes mun, och när Sebbe nickade så suckade hon och drog fingrarna genom håret. "Typiskt mig att förstöra" muttrade hon för sig själv innan hon såg på honom. "Men varken jag eller Hailie har någon rätt att hålla dig ifrån Emily, Seb. Jag förstår inte varför du inte har fått veta något, men Hailes har ju i och för sig alltid flytt från sina problem." Jennie tystnade och gick sen bort till några glasdörrar som hon öppnade innan hon vinkade till Sebbe att komma. Han gick långsamt fram till henne. Jennie pekade ut i trädgården med ett leende på läpparna.
"Hon är därute. Nu är det din tur" sa hon lågt och puttade ut honom i solskenet innan hon gick sin väg.
Sebbes blick gled över trädgården, och först så såg han inte något tecken på att en annan människa fanns därute; Men sen fångade en rörelse hans uppmärksamhet, och i samma ögonblick så fick han syn på en flicka som satt vid poolkanten och plaskade med händerna i vattnet. Hon skrattade varje gång några droppar stänkte upp i hennes ansikte, men sen verkade hon plötsligt bli medveten om att någon betraktade henne och tittade upp.
Det första Sebbe såg var Hailies gröna ögon, och han stod som förstenad under den tid som Emily hade sin blick fäst på honom. Det var som att tiden stod stilla, innan tystnaden plötsligt bröts av hennes skratt och hon pekade på honom med ett knubbigt finger. "Du ser rolig ut" sa hon, och Sebbe höjde på ena ögonbrynet. "Rolig?" svarade han och började gå fram till henne, och efter vad som verkade vara en evighet så kunde han sätta sig ner bredvid. Emily nickade. "Du har en rolig flips" sa hon och drog i hans vita slips och skrattade, innan hon plötsligt såg allvarlig ut och kollade ner i vattnet. Sebbe hörde att hon suckade, och han petade försiktigt till henne på axeln. "Hörru, lillan, varför ser du ut som om någon har dött?" Hennes huvud for genast upp. "Vem har dött?!" sa hon, och Sebbe insåg att ordspråk inte var något som en sexåring förstod sig på.
"Ingen har dött" sa han lugnande och log mot Emily. "Jag undrar bara varför du är ledsen." Emily sköt ut underläppen, precis på samma sätt som Hailie brukade göra, och suckade igen. "Moster Jennie sa att min pappa skulle komma idag, men hon ljög." muttrade hon. "Hon lovade att pappa skulle komma och vara med mig, men han har inte kommit. Varför?!" Hon stirrade på honom, och Sebbe såg tillbaka på henne. Hon var faktiskt lite lik honom också. Hon hade fått hans bruna hår (han var brunhårig egentligen) och roliga näsa, men annars så var Emily en kopia av Hailie. "Emily, din pappa har visst kommit" sa Sebbe med ett roat leende. "Du har faktiskt redan träffat honom." Emily stirrade på honom, förvirrat, och såg sig sen omkring. "Vart är han då?" frågade hon, och när Sebbe skrattade så blev hon arg och slog till honom på armen. "Sluta skratta! Du dum!" sa Emily med gäll röst, och Sebbe tystnade och såg på henne. "Emily, han sitter ju här." svarade han, och hennes ögon blev stora som tefat. "Är DU min pappa?" frågade hon misstroget, och när Sebbe nickade så verkade hon inte riktigt veta vad hon skulle göra. "Hey, vad är det?" frågade han och rörde vid hennes arm, men Emily drog undan den. "Du har inte hälsat på" mumlade hon och gav honom en arg blick. "Jag har väntat och väntat, men du har inte kommit." Sebbe gav henne en blick och tog sen Emilys händer i sina. "Gumman, dom ville inte låta mig träffa dig" sa hon och såg in i hennes ögon. "Jag svär, ifall jag hade fått, så skulle jag ha varit med dig hela tiden. Jag älskar dig, Emily." Sexåringens ögon fylldes med tårar, och sen lade hon snabbt sina armar runt sin pappas hals och klängde sig fast, andades in doften av hans rakvatten och ville aldrig släppa taget.
Sebbe kramade Emily tillbaka, strök henne över håret och höll henne i sin famn, kunde inte förstå att han inte letat reda på henne tidigare. Långsamt så började han nynna på en sång, han kom inte ihåg när han hade lärt sig den eller vem som gjort den, men han mindes att när han var liten så hade den alltid lugnat honom när han var ledsen eller rädd. Emily i sin tur, lyssnade till sin pappas röst, och trots att detta var första gången hon träffade honom så mindes hon ändå att just den sången hade någon sjungit när hon var mycket liten. Hon hade varit insvept i mörker, hört sin mammas hjärtslag, och varje natt vaggats till söms av just dom orden.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 28 dec 07 - 12:34- Betyg:  | | Håller med tjoh heeelt! | | tjoh - 26 nov 07 - 19:29- Betyg: | | alltså herregud jag smäller av :O det där var så otroligt vackert skrivet så jag vet inte vart jag ska ta vägen :O du har banne mig övergträffat dig själv, hur du nu lyckades med det ! :) |
|
|
|
