Den enda för mig (del 11) |
Del 11 - Get over it
Slipping down a slide
I did enjoy the ride
Don´t know what do decide
You lied to me
"Hailie!" ropade David irriterat där han stod i trappan och snurrade bilnycklarna runt ena fingret. Han kunde höra hennes röst tystna, och ett par minuter senare så kom hon långsamt gående genom hallen och ner till honom. Hon segade så mycket det bara var möjligt, och till sist så orkade han inte vänta längre utan grep tag om hennes arm och släpade henne efter sig. "Släpp mig!" protesterade hon och försökte dra sig loss från hans grepp, och David kände irritationen stiga inom sig. "Hailie, du måste till sjukhuset, vare sig du vill eller inte! Så sluta vara så förbannat tjurig och gör för en gångs skull som jag säger!" utbrast han och fortsatte släpa henne, men i samma ögonblick som han skulle öppna ytterdörren så flög den upp och Sebbe kom infarande med det svarta håret åt alla håll och ett vilt uttryck ur ansiktet. "Hailie!" sa han efter att ha irrat hit och dit med blicken, och tog tag i hennes fria arm. "Vi måste prata." Han började dra i henne, men då tog David ett fastare tag i sin flickvän och höll emot. "Sebbe, vi hinner inte nu, vi ska iväg" sa han och gjorde en ansats att gå ut, men då började Sebbe slita i henne och skaka på huvudet. "Jag måste prata med henne nu!" hävdade han bestämt, och dom två skulle
säkerligen ha fortsatt dra i henne som två hundar som slåss över ett köttben, men Hailie som hade fått nog lyckades efter en kraftansträngning slita sig ur killarnas grepp och rusade ut på trappan. "Sluta!" skrek hon argt, och sen vart det tyst i några sekunder medans Sebbe och David stirrade på henne. Hailie drog ett djupt andetag. "Sebbe, jag vet att vi behöver snacka, men jag kan faktiskt inte nu. David och jag har bråttom. Jag ringer när jag kommer hem." Och med dom orden som slutkläm, så gick hon bort till bilen med snabba steg, och efter att ha gett Sebbe en sista sur blick så följde David efter Hailie. Sebbe stod kvar i dörröppningen ända tills bilen rullat ut från parkeringen och försvunnit ur sikte, innan han med en suck skulle till att dra igen ytterdörren. "Jävla skit" muttrade han för sig själv, men plötsligt så skar en gäll signal genom luften och fick honom att hoppa till, innan han förstod att det var Davids telefon inne i huset som ringde. Han tvekade några ögonblick, med handen på dörrhandtaget, men gjorde sen en rusning in i huset och plockade upp luren. "Hallå?!" sa han och strök den svarta luggen ur ansiktet. "Hej, det är Jennie" sa en röst i andra ändan.
"Kan jag få prata med Hailie?" Sebbe skakade på huvudet, trots att han visste att flickan inte kunde se honom. "Tyvärr, men hon och David åkte just sin väg." svarade han. "Kan jag hälsa från någon?" Det hördes en djup suck, följt av ett barns röst och några hyssjanden. "Fan vilken otur" sa Jennie och tystnade tankfullt. "Jaja, det är inte mycket att göra åt. Men Emily kommer att bli så besviken."
Sebbe kände det som om han frös till is. "Emily?"
"Ja, Hailies dotter" svarade hon som tydligen hette Jennie, men lät sen plötsligt misstänksam. "Föresten, vem är det jag pratar med?"
"Jag heter Sebbe" svarade han, fortfarande oförmögen att ta in vad han just fått reda på. "Vem är du?" "Jag är Hailies syster" svarade Jennie och lät plötsligt glad. "Men då är du Emilys pappa, eller hur?" Sekunderna tickade förbi, och Sebbe harklade sig. "Ja" svarade han sen. "Nej, vad roligt! Här Emily, kom får du prata med din pappa!" I nästa ögonblick hörde han hur telefonen räcktes över, och en barnröst ersatte Jennie. "Pappa?"
Sebbes ögon fylldes av tårar när han hörde spänningen i Emilys röst, och trots att han inte ens visste hur hon såg ut, så visste han med en gång att det var sant. Det var hon. Hans dotter.
"Jag älskling, det är jag."
"Hailie Scott?" sa en sjuksyster som just kommit ut i väntrummet. Hailie som satt djupt nersjunken i en av väntstolarna, granskade henne under några ögonblick. Vita, fula skor, vit rock, uppsatt hår. Precis som alla dom andra. "Det är vi" sa David samtidigt, drog upp Hailie från stolen och släpade sin motvilliga flickvän med sig efter sjuksköterskan och in i ett undersökningsrum, där en doktor med runda glasögon och flint väntade. "Hej, jag heter Phil" sa han och skakade hand först med Hailie och sen med David, innan han pekade på en brits där Hailie kunde sätta sig. David slog sig ner i en stol som stod utplacerad längs väggen. "Så, Mrs. Scott, vad är problemet?"
Hailie svarade inte; Hon vände bara bort blicken och blängde på David. "Hon har mått dåligt på sista tiden" svarade han i hennes ställe och kollade på doktorn som granskade båda två uppmärksamt. "Hon har mått väldigt illa och knappt ätit något, under ett tag var det så långt gånget att jag trodde att hon hade en ätstörning. Sen har hon lidit av humörsvängningar och verkat mottagligare för infektioner, för hon har varit förkyld och så väldigt ofta under dom senaste månaderna."
"Hm" sa doktorn och skrev något på sin klipptavla innan han gick fram till Hailie och började lysa henne i ögonen och se ner i hennes hals. Hailie såg ut som om hon skulle vilja ta livet av doktorn, och David kunde inte låta bli att le för sig själv. Hon var för rolig.
"Ja, jag kan inte hitta något direkt fel" sa doktorn efter att ha gått över henne. "Men jag skulle vilja ta ett par prover för att försäkra mig om att allt står rätt till." Hailies ögon blev stora som tefat, och David som såg att hon planerade att rusa därifrån, gick snabbt fram och höll fast henne. "Spruträdd" förklarade han snabbt när doktorn gav honom en underlig blick. "Jaha, ja, då förstår jag" svarade han leende innan han tog fram en spruta och tog tag i Hailies arm. Därefter tvättade han med en liten bomullstuss, och sen stack han försiktigt in nålen. Hailie pep som en griskulting och försökte rycka åt sig armen, men eftersom både David och doktorn höll i den så gömde hon istället ansiktet i Davids tröja tills doktorn var färdig. "Sådär ja" sa han och fick en blick som kunnat döda till svar. "Nu ska jag bara ta det här upp till labbet, så kommer jag tillbaka om en halvtimme ungefär med provsvaren."
Han log uppmuntrande mot dom. "Oroa dig inte, Hailie, det är säkert inget allvarligt." Sen tog han sin klipptavla och gick ut ur rummet.
"Jag hatar dig" muttrade Hailie där hon satt uppkrupen på britsen med armarna i kors och benen uppdragna mot magen. "Huh?" svarade David, som suttit försjunken i tankar. Sen kastade han snabbt en blick på klockan. En halvtimme, hade doktorn sagt. Nu hade det gått fyrtio minuter.
"Jag hatar dig!" upprepade Hailie, högre den här gången, och blängde på sin pojkvän. "Jag fattar inte att du lyckades släpa hit mig, och sen höll fast mig när den där cp-störda alien stack en nål i mig, och sen så sitter du bara där och skrattar och... Vad är det som är så roligt?!" David såg leende på henne, han älskade bara looken hon fick när hon surade, innan han gick fram och kramade henne. Hon stretade emot först, men slappnade av efter några ögonblick och David fann sig snart sitta och vagga henne fram och tillbaka samtidigt som han strök henne över håret. "Ssch, det kommer bli bra" sa han och kysste hennes panna innan han viskade några väl valda ord. "Je t´aime."
Hailie höjde huvudet och stirrade på honom. "Va?" "Hailie, Je t´aime" viskade han igen, och kände lyckan bubbla upp inom honom när han såg henne le.
"Je t´aime" mumlade hon, en exakt upprepning av hans ord, och David lyfte upp hennes haka så att hon såg på honom, men just som hans läppar snuddade vid hennes, så öppnades dörren bakom dom
och doktorn kom in.
"Jag ber om ursäkt för att det tog sån tid!" sa han och såg sen på David och Hailie innan han log. "Ja, Mrs. Scott, vi har i alla fall fått provsvaren och ni är inte sjuk på något sätt..." "Tack gode gud!" utbrast David, men tystnade när han insåg att doktorn inte hade pratat färdigt. "Emellertid" fortsatte doktorn, så har vi goda nyheter som berör er båda. Kanske främst dig, Hailie. "Vad?" frågade hon med svag röst, nervositeten rev inne i henne, och hon kunde se oron lysa genom Davids ögon.
Doktorn drog ett djupt andetag. "Grattis, Hailie" sa han med ett glädjestrålande leende. "Du är gravid!"
Yeah, you gotta get over it
You gotta get over it
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 28 dec 07 - 12:23- Betyg:  | Fattade man för längesen...eller inte...XD
Suuuperbra!!!!!!!!! | | rosanaglack - 15 dec 07 - 17:23- Betyg: | haha jag e bäst.. xD jag räknade ut det i förra delen xD
skit bra skrivit :):) |
|
|
|
