På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[FF] Blod i snön, del 32

Låten i förra delen var Broken av Secondhand Serenade.

Tom
Tom klarade inte av att höra fansen kalla Sanna en massa saker. Varför hade de så svårt att acceptera att han faktiskt hade hittat någon han kunde älska? Trodde dem att han alltid skulle förbli en player som då och då tog med sig en tjej upp på rummet? Förstod dem inte att även han hade känslor och faktiskt kunde falla för någon? Därför sprang han in med henne och lät dem andra killarna ta hand om fansen. När de två var innanför dörrarna tog han av hennes luva och höll hennes huvud mellan sina händer.
– Är du okej, frågade han lite oroligt.
– Varför säger dem sådana saker om mig? De känner ju inte mig, sa Sanna.
Han kunde se att hon ville börja gråta och han förstod henne. Det var riktigt elaka saker hon hade fått höra. Han ville gå tillbaka ut och skälla ut fansen, men han kunde inte. Istället gav han Sanna en kyss och stod och höll om henne tills de andra i bandet hade hunnit in.
– Jag har aldrig varit med om något liknande, sa Gustav och såg chockad ut.
– Nej, de var ju helt galna! utbrast Georg.
Tom bara suckade och nickade. Han älskade deras fans, men ibland förstod han sig inte på dem. Skulle de inte finnas där för att stötta bandet? Längre hann han inte i sina tankar förrän en tjej kom och hämtade dem till sminket.
En halvtimme senare stod dem i kulisserna och hälsade på programledaren. Tom hängde inte alls med i vad han sa utan stod och såg på Sanna. Han visste att hon fortfarande var upprörd över det som hänt där ute och önskade att det fanns något han kunde göra för henne. Men just då blev han dragen ärmen av sin bror och det var tydligen dags att smila upp sig och vara redo för att göra entré. Snabbt gav han Sanna en puss och ett leende innan han och de andra i bandet gick in i studion och satte sig på en soffa.
Programledaren som Tom aldrig riktigt uppfattade namnet på hälsade dem välkomna och ställde några av dem vanliga frågorna. Sedan kom stunden som Tom hade fasat för, när programledaren vände sig mot honom och började ställa frågor om honom och hans kärleksliv.
– Tom, den senaste tiden har man kunnat se rätt avslöjande bilder på dig och en flicka. Går det längre att förneka att du inte är singel?
– Nja, en del av dem där bilderna har jag inte sett, men jag måste väl säga som det är. Jag har träffat en helt underbar tjej och allt är fortfarande ganska nytt men ja, hon är min flickvän. Så jag är inte singel längre.
– Tror du inte att du har krossat hjärtat på tusentals tjejer nu? sa programledaren och spände blicken i Tom.
– Jo, speciellt med tanke på vad dem sa om henne här utanför. Men våra fans måste förstå att vi har känslor som alla andra och att det är ganska orealistiskt att vi ska förbli singlar för alltid.
– Var det förresten din flickvän jag skymtade där ute innan? Den söta mörkhåriga tjejen ni kom med, sa programledaren.
– Eh, ja jo, det var det, sa Tom.
Innerst inne undrade han vad programledaren var ute efter. Vad hade han med att göra ifall Sanna var här eller inte?

Sanna
Sanna satt bak i kulisserna och såg intervjun på en monitor. Hon var tvungen att le när hon såg Toms ansikte när han pratade om henne. Nu visste alltså alla att han hade en flickvän och att hon var en underbar tjej. Konstigt nog kändes det bra. Utan att veta varför blev Sanna lite orolig när programledaren började fråga om det var henne han hade sett innan.
– Men du tror inte att hon skulle vilja göra oss sällskap här då? Så att vi alla kan få se hur hon ser ut. Hon kanske kan berätta lite om hur det är att vara tillsammans med en i Tokio Hotel, sa programledaren.
Sanna stelnade till och på skärmen såg hon att Tom också gjorde det.
– Eh, nja jag tror inte det. Hon vill nog inte vara i rampljuset.
Sanna kunde ha rusat in och kysst Tom då. Nej, hon hade verkligen inte någon lust att bli intervjuad i direktsänd tv.
– Borde hon inte ha tänkt på det innan hon blev tillsammans med dig? Ni har väl inget att skämmas för? Är det därför hon inte vill komma hit? pressade programledaren Tom.
Sanna såg hur alla fyra killarna började skruva lite oroligt på sig. Speciellt Tom såg väldigt plågad ut och hon klarade inte av att se honom så. Hon tog ett djupt andetag och tänkte på allt han hade gjort för henne. Sedan gick hon in i studion. När hon kom in insåg hon att det inte fanns någon plats ledig som hon kunde sitta på. Hon såg på Tom som såg chockad ut över att hon faktiskt dykt upp. Sedan log han mot henne och klappade på sitt knä. Sanna skyndade sig fram och satte sig i hans knä. Hon kände sig lite lugnare när hon kände Toms armar runt sig.
– Så det är du som är tjejen som fått Tom på fall, undrade programledaren.
– Ja, jo det ska väl vara jag det, sa Sanna.
Hennes tankar flög runt och hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Satt hon i live-tv och berättade om sitt kärleksliv nu?
– Jo, Sanna är den underbara flicka som har lyckats med att få mig att bli kär, sa Tom och höll henne lite hårdare.
Hur kunde han veta precis när hon behövde hans hjälp?
– Hur träffade ni varandra? frågade programledaren.
Sanna stelnade till. Vad skulle de svara på den frågan? Inte sanningen väl, för i så fall skulle alla bara hata henne mer. Hon fick en klump i magen och ångrade att hon hade gått in i studion.
– Jag var ute och gick på natten. Sen mötte jag Sanna vid en bro. Sen dess har det väl mer eller mindre varit vi två, sa Tom.
Resten av intervjun var Sanna så nervös att hon inte kunde minnas vad för frågor de fick eller vad dem svarade. Men tydligen skötte hon sig bra för Tom bara log mot henne efteråt.

Tom
Tom kunde inte fatta att Sanna hade kommit in till intervjun. Han visste att hon hade gjort det bara för hans skull och det gjorde att han älskade henne ännu mer. Under hela intervjun kunde han känna hur nervös hon var. Även om ingen såg det på tv så hade hon faktiskt skakat lite när hon satt i hans knä.
Efter intervjun kramade han om henne och kysste henne. Han förstod hur svårt det måste ha varit för henne. Förmodligen skulle den kommande tiden bli tuff för henne, men han skulle finnas där och se till att inget hände henne.
– Tack Sanna. Det där var jättesnällt gjort! Var det jättejobbigt? frågade han oroligt.
– Nej, eller jag är så chockad så jag minns inget. Det var jobbigare att vara ute bland fansen tror jag.
Han förstod henne och önskade att han kunde låta henne slippa gå ut till bilen. Men de var tvungna att korsa alla fans för att komma hem.
– Är du beredd på att gå ut igen då? Om jag håller din hand och vi springer direkt till bilen?
– Ja, jo det ska nog gå bra. Men måste inte du skriva autografer?
– Kanske, men jag struntar i det idag. Kan de inte vara glada för att jag har hittat dig så har jag ingen lust att vara snäll mot dem just nu.
Han såg på Sanna och tog ett djupt andetag, sedan sprang dem ut till den väntande bilen. Han hade lite dåligt samvete över att svika fansen, men just idag ville han bara få åka hem och glömma allt ett litet tag.

Bill
Bill suckade när han såg Sanna och Tom springa iväg. Han förstod precis varför de gjorde det, men kunde inte låta bli att tjura lite eftersom han visste att fansen skulle kräva så mycket mer av honom, Gustav och Georg. Han gjorde sig beredd att gå ut och signera lite saker. Utanför dörrarna var skriken öronbedövande, men han var van och tänkte inte så mycket på det längre. Han började på måfå signera lite saker och le snällt mot de väntande flickorna. Plötsligt mötte han en blick som han kände igen från någonstans. Hans hjärna fick jobba på högvarv innan han kom på varifrån. Det var ju Charlotte! Den söta flickan som hade bett honom om en autograf för några kvällar sedan. Det kändes som om det var evigheter sen dess. Nu i dagsljuset blänkte hennes guldgula hår och han kom på sig själv med att tänka att hon var snyggare än vad han kom ihåg. Han gick fram till henne och log.
– Hej, Charlotte! Har du något du vill att jag ska signera idag?
– Minns du mig? Eller jag menar, nej. Jag ville bara ge dig det här om jag kunde, sa hon och räckte fram ett kuvert.
Bill tog emot det och log mot henne.
– Jo, jag minns dig. Jag ska inte skriva på din arm eller något då? Du har ju ändå stått här ett tag antar jag, sa Bill.
– Jo, det har jag. Skriv på min hand då.
Bill tog hennes hand. Den var kall, men han kände ändå hur en värme spred sig från den och in i hans egen kropp. Snabbt kluddade han sin namnteckning på ovansidan av handen.
– Så! Kul att se dig igen. Ta hand om dig, sa han innan han gick in och satte sig i bilen.
Han fingrade på brevet som Charlotte hade gett honom. Skulle han öppna det nu? Nej, det var bättre att han väntade tills dem var hemma och han fick vara ifred. Hem. Bill log när han tänkte på att de snart skulle vara hemma igen.

Sanna
De hade åkt till flygplatsen och checkat in. Nu satt de på planet och väntade på att det skulle lyfta. Hon var lite orolig för att följa med Tom och Bill hem över jul. Tänk om deras mamma inte gillade henne? Sanna hade ju trots allt berättat för hela världen att hon var tillsammans med hennes son utan att de ens hade sagt det till henne. Eller hade Tom sagt något till sin mamma?
– Tom, vet Simone om att jag kommer?
Tom skruvade lite på sig.
– Eh, nej. Men hon kommer inte att ha något emot det! Du är ju min flickvän, svarade Tom.
Sanna blev helt kall inombords. Visste Simone inget?
– Oh herregud! Hon vet inte att jag kommer. Vet hon ens att jag finns? Hon kommer hata mig! Och jag som inte trodde att den här dagen kunde bli värre. Det är nog den värsta dagen i mitt liv! babblade Sanna på i ren nervositet.
I samma stund som hon uttalade den sista meningen så tystnade hon. Det här var ju inte ens i närheten av den värsta dagen i hennes liv. Den värsta dagen i hennes liv var ju när hon hade suttit med sin bästa vän i sina armar och försökt förstå att blodet som runnit ut ur honom hade tagit med sig allt liv. Hennes Mikael var död. Det högg till i henne när hon kom på att hon inte hade tänkt på honom en enda gång idag. Hon fick dåligt samvete för det sista hon ville var ju att glömma sin älskade ängel.
– Sanna, ta det lugnt. Mamma kommer att tycka om dig och hon såg förmodligen intervjun så nu vet hon att du finns. Synd att mitt arsle till bror inte har berättat om dig först bara. Jag tror att mamma kommer vara lite arg på honom för det, sa Bill och flinade.
– Ja, men jag kanske har varit upptagen med annat. Är väl inte mitt fel att jag inte har haft tid att prata med mamma, fnös Tom.
Sanna kunde inte låta bli att skratta. Det märktes så väl att dem där två var syskon och älskade varandra.

Tom
Tom var lite nervös när de närmade sig hemmet. Bills ord hade faktiskt fastnat hos honom. Klart att deras mamma skulle bli sur för att han inte hade berättat om Sanna. Ja, inte att hon kom med hem utan för att han inte hade berättat att hon fanns. Tänk om hon skulle vara jättearg? Han skakade bort tankarna och såg istället på sin flickvän. Hon var så snäll och trevlig att han aldrig kunde tro att Simone inte skulle tycka om henne. Planet gick in för landning och Tom blev ännu mer orolig. Han ville inte att hans mamma skulle vara arg på honom nu när de äntligen skulle träffas.
När de stod utanför huset tog han Sannas hand och var inte riktigt säker om det var för att göra henne mindre nervös eller för att han själv var alldeles för nervös för att klara av det här själv. Bill öppnade dörren och gick in i huset och Tom och Sanna följde sakta efter.
– Mamma, vi är hemma, ropade Bill.
De kunde höra Simones steg närma sig. Snart stod hon och kramade om Bill. Tom svalde av nervositet. Hur skulle det här gå? Hans mamma släppte Bill och såg på honom. Sedan kramade hon om även sin andra son.
– Eh, mamma. Det här är Sanna, min flickvän. Det gör väl inget att hon följde med hit va? fick Tom fram.
Simone log mot Sanna och hälsade på henne.
– Så det här är Sanna. Ja, jag har undrat vem flickan på bilderna var och nu såg jag ju intervjun idag med. Men Tom, varför har du inte ringt och berättat om henne innan? Jag har ju väntat hela veckan på att höra ifrån dig.
– Det är lite komplicerat, sa Tom och skruvade på sig.
– Jaja, men du ska i alla fall vara välkommen hit Sanna. Det är ju inte ditt fel att mina söner aldrig berättar något viktigt för mig. Är ni hungriga efter resan? pratade Simone på.
Tom pustade ut. Värre än så verkade det inte bli.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

EmelieCarlsson - 14 maj 08 - 21:46- Betyg: