På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Den enda för mig (del 8-9)

Del 8 - Inga fler missförstånd
"Hailie, snälla, stanna! Lyssna åtminstone på mig!"
"Aldrig i livet, jävla äckel! Ur vägen!" fräste Hailie ilsket och drog sitt svarta linne över huvudet innan hon försökte knuffa Sebbe ur vägen. Det här var inte sant. Det kunde inte ha hänt.

Hon hade vaknat upp till det underbara ljudet av fågelkvitter, och i tron om att det var David som låg vid hennes sida så hade hon gosat in huvudet under hans haka och inte alls haft något emot händerna som gled över hennes kropp, men när han sen pressade läpparna mot hennes panna och hon kände något kallt (läppiercingen) så hade hon sett upp och mött Sebbes bruna ögon. Hailie hade inte fattat ett skit först, men efter att stammande ha frågat vad som hänt och fått ur Sebbe ett antal meningar (Men Hailie uppfattade bara orden "full" och "tre gånger") så hade hon flugit upp ur sängen och snabbt dragit på sina kläder, utan att bry sig om Sebbes försök att förklara. Nu så hade han ställt sig framför dörren, och hur hon än försökte så kom hon inte förbi.
"Jag varnar dig, Seb, flytta på dig!" sa hon argt, men Sebbe skakade på huvudet. "Inte förrän du lyssnar på vad jag har att säga."
"Jag slår dig!"
"Gör det"
I nästa ögonblick så vacklade Sebbe bakåt med blodet rinnande från näsan, samtidigt som Hailie slet upp dörren och rusade ut ur hallen. Den idioten hade inte trott att hon skulle slå honom. Ännu en sak han inte visste om henne. Men när hon hade kommit fram till det hotellrum som hon och David delade, så kände hon sig plötsligt osäker. Tänk om David hade fått reda på vad hon och Sebbe hade gjort? I så fall så skulle han aldrig förlåta henne, och att skylla på att hon varit full verkade så... lamt. Nervositeten satt som en klump i halsen och hjärtat bultade, innan hon slutligen tog mod till sig, tryckte ner dörrhandtaget och gick in.

Synen som mötte henne var förfärlig. Det låg sönderrivna papper och kläder utströdda överallt, ölburkar lägrade varje ledig bordsyta och i sängen (där sängkläderna såg ut som en hund försökt bädda med dom) så låg David, med stora fläckar på tröjan och mörka ringar under ögonen. Han såg ut precis som en riktig fyllkaja, och Hailie kunde inte göra annat än att skratta åt synen innan hon gick fram, satte sig ner på sängkanten och skakade honom försiktigt. David grymtade till och sträckte sig efter en kudde att lägga över huvudet, men när han inte hittade någon så öppnade han ögonen och såg sig förvirrat omkring. "Hailie" sa han sen och försökte resa sig upp, men tappade genast balansen och rullade istället över på rygg. "Fan, vilken huvudvärk jag har."
"Du kanske inte skulle dricka så mycket" svarade Hailie och gav honom en förebrående blick samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att ignorera sitt dåliga samvete. "Ska du ha den där medicinen?" David nickade, och ett par minuter senare så räckte Hailie honom ett glas vatten och två tabletter som hon rotat fram ur hans väska. David svalde snabbt ner dom och sen slöt han ögonen. "Jag ska aldrig dricka mer" muttrade han, och fick en fnysning till svar. "Du säger jämt så". "Ja, men den här gången menar jag det!" sa David eftertryckligt och drog sen Hailie intill sig och lutade hakan mot hennes huvud.
Sen rynkade han på näsan. "Varför luktar du rakvatten?"
Hailies hjärta skenade iväg och tankarna rasslade desperat runt för att hitta en lösning, men när flera nervösa sekunder tickat förbi så hade hon fortfarande inget svar. David, som väntade, gav ifrån sig ett konstigt ljud och tog sen tag om hennes haka så att hon tvingades att se in i hans ögon. "Hailies, har Sebbe flippat ur igen?" "Flippat ur?" sa hon och kände sig förvirrad. "Ja, han gör ju alltid så konstiga saker när han är full. Som när han försökte tvinga på Johnny din kjol och när han ritade med en banan på väggen. Och nu så har han dränkt dig med rakvatten?" Lättnaden spred sig i Hailies kropp och hon andades ut innan hon nickade. "Ja, vi... Efter att du hade
försvunnit igår så... Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg, men du har säkert rätt." svarade hon och slöt ögonen när David gav henne en försiktig kyss. Sen kastade han en snabb blick på klockan. "Så, Hailie, sista föreställningen ikväll, och sen bär det av hem. Har du funderat något över det?" Hon ryckte på axlarna och suckade. Hem. Det var ett ord som hon inte gillade. För det första, så hade hon inget att komma hem till, förutom ett tomt hus med döda krukväxter. Och för det andra, så gillade hon turnélivet. Hon hatade att känna sig instängd, och det var nog det som skiljde henne mest från killarna i bandet. Visst älskade dom musik, men dom längtade alltid hem. För Hailie, så var bussen och flygen hennes hem. Hon kände sig trygg med det hon gjorde och kände sig aldrig så levande som hon gjorde på scen. Enda gången hon upplevt samma känsla av frihet var för länge sen när hon galopperat på den här hästen Isaak, men efter bilolyckan så hade hon inte ens gått i närheten av en häst. Hon ville göra det hon höll på med, och lämna allt annat bakom sig, även om det var svårt ibland.
"David, jag vet inte" sa hon tillsist. "Jag menar... Du har något att komma hem till. Du hänger ihop med killarna i bandet, har en familj som älskar dig och... Jag har ingenting. Det här är mitt liv, så jag kanske lägger det här uppehållet på hyllan och fortsätter åka runt istället."
David svarade inte med en gång, för hennes ord, som var så enkla och lättlevererade men ändå fyllda av känslor, gick rakt in i hjärtat på honom och han hatade att hon inte hade något ställe att kalla för sitt hem.
"Hailes, varför följer du inte med mig? Vi kan bo tillsammans." sa han tillsist, och väntade spänt på svaret. Ända sen han hade sett Hailie för första gången, så hade han drömt om att få ha henne hos sig jämt, och inne i hans huvud så hade han redan deras liv utstakat framför sig, med turnéer, bröllop, hus, hundar och ungar. Han ville presentera henne för sina föräldrar, fria till henne på något romantiskt ställe och höra en präst förklara dom man och hustru. Fast han hade inte sagt detta till någon, för trots allt, så betraktades han ju som en tuff punkrockskille, och rockstjärnor drömde inte om att gifta sig. "Jag vet inte" svarade Hailie tvekande och avbröt Davids tankegångar. "Missförstå mig inte. Jag tycker jättemycket om dig, David, och allt, men... Sist jag var i Canada så slutade det med en bilolycka och sju månader på sjukhus. Jag vill inte att det ska hända igen."
"Hailie, jag lovar att sånt inte upprepas. Dessutom, om du känner att du vill sticka, så är du fri att gå när helst du vill. Men ge det en chans, åtminstone. Snälla?" Hailie såg in i hans bruna, bevekande ögon, och kände hur hon smälte. Hon älskade den här killen, och när hon verkligen kände efter så ville hon inget hellre än att spendera så mycket tid som möjligt med honom. David log stort när hon nickade, och kysste henne igen innan han slöt ögonen och kände sömnen komma krypande. Dom hade gott om tid, så det gjorde inget ifall dom somnade om och sov i några timmar till.
"Du, Hailes?" sa han plötsligt och strök henne över håret. "Mhmm?"
"Du vet, det där jag sade... Det är klart att allt inte har varit på lek. Jag menar, jag..."
I nästa ögonblick så tystnade han när Hailie pressade sina läppar mot hans och sen kröp närmare intill honom.
"Jag vet, David" viskade hon och njöt av trygghetskänslan som omgav henne. "Jag vet."

Del 9 - Davids hemlighet
Hailie tog ett fastare grepp om gitarren och tog några ackord på prov innan hon började spela en ny
melodi till en låt som hon skrivit. Då och då blev det fel, och hon muttrade surt för sig själv, men
började om igen och kände snart att det lät tillräckligt bra för att hon skulle kunna matcha ihop det
med texten.

I'm no angel thats for sure
Just please tell me why are these things happening to me?
I really love you, ’cuz theres no limit to that, no way, no way
She doesn’t love you she’s using you to show you off, to her friends,
But baby thats not me.

David slog upp ögonen och såg på Hailie som satt på sängkanten och sjöng tyst för sig själv. Han kände inte igen melodin, eller sången för den delen, men tyckte att det var en jättefin låt och låg bara kvar och lyssnade. Han ville höra resten, och dessutom så var det på tok för tidigt att gå upp.

Two years from now I see the dance,
Looks like you gave our love another chance,
She’s still lookin’ at you, despise in eyes,
But now I know I'm the Angel for you

...

Sen tystnade hon, och David som antog att det var slutet på låten harklade sig lite för att låta henne veta att han var vaken. I nästa ögonblick så vände hon sig om, såg på honom med sina gröna ögon och log innan hon lade ifrån sig gitarren och satte sig mitt på sängen. "Du lyssnade när jag sjöng, eller hur?" sa Hailie leende, och när David nickade så skrattade hon och sträckte sig över honom för att ta klockan som låg på nattduksbordet. "David!" utbrast hon sen plötsligt, för han hade passat på att låta handen glida innanför hennes tröja när hon inte såg, och nu flinade han brett åt hennes förolämpade ansiktsuttryck. "Vadå, du är ju min tjej" protesterade han och drog fingrarna genom sitt antagligen rufsiga hår. "Och det betyder att jag får ta på dig hur mycket jag vill." "Ha, ha" svarade hon eftertryckligt och räckte ut tungan åt honom innan hon hoppade ner från sängen och gick bort mot dörren. "Hey, vart ska du?!" sa David och reste sig upp till hälften. "Jag ska ner i köket, och du ska duscha och ta på dig rena kläder innan du gör mig sällskap" svarade hon. "Du luktar som om du inte har varit i kontakt med vatten på en vecka." Sen försvann hon med ett retsamt skratt och David muttrade fula ord efter henne innan han släpade sig in i badrummet och slog på duschen. Han rös när det kalla vattnet träffade huden, men det blev fort varmt och han tog sig till och med tid att tvätta håret, vilket han annars var för lat för att göra om det inte var absolut nödvändigt. Ok, visst, han slarvade ibland med sin hygien, men olikt Hailie och alla andra tjejer som spenderade timmar i badrummet så såg han ingen mening med att vara så noggrann när han ändå bara var hemma. Ända sen dom hade landat i Montreal igår kväll, så hade Hailie gnällt över att han var tvungen att börja ta bättre hand om sig själv, och det var inte förrän dom somnade (Efter många om och men, då hon vägrat att ligga nära honom eftersom han, enligt henne, stank) som hon slutat. Han suckade för sig själv och började torka håret med en handduk innan han drog på sig en hyfsat ren T-shirt. Tjejer. Dom blev man aldrig kloka på.

Lite senare när David kom ner i köket så satt Hailie i skräddarställning på en av stolarna och läste i en bok med ett glas juice framför sig. David såg sig omkring, i förhoppning om att hon hade gjort frukost, men köket var så tomt på mat som det bara var möjligt. Han harklade sig lite, och när Hailie såg upp så gav han henne en undrande blick. "Jag trodde du skulle fixa frukost" sa han, och insåg i samma ögonblick som hon skrattade hur enfaldigt det lät. "Snälla David, vem tror du att jag är?" svarade hon och tänkte återgå till sin bok, men när hon insåg att han verkligen hade tagit åt sig så gick hon fram till honom och pussade honom på nosen (hon visste mycket väl att det hette näsa, men nosen lät så mycket bättre och gulligare i hennes öron). "Davey, förlåt"
sa Hailie och putade med underläppen som en ledsen femåring. "Det är klart jag kan fixa frukost ifall du vill ha. Men det är bara för att jag antar att du inte vet hur man hanterar en stekpanna." "Okej, nu räcker det" sa han, väl medveten om att hon bara jävlades med honom, och i nästa ögonblick så tog han tag i henne och slängde upp henne över axeln. "David, vad gör du!? Släpp ner mig!" tjöt hon och försökte komma ner, men David som hade ett fast tag om hennes ben bara skrattade och började gå genom hallen och uppför trappan, men i samma ögonblick så slogs hans ytterdörr upp och en kille klädd i svarta tajta jeans, svart skjorta och vit slips kom inrusande. "Heeey" tjöt han och skuttade runt som en dåre innan han sprang fram och skakade han med både Hailie och David. "Hej Sebbe" sa David. "Vad gör du här?!"
"Frukost!" ropade Sebbe och slängde sig sen om halsen på dom andra killarna i bandet som precis kommit innanför dörröppningen. David suckade för sig själv samtidigt som han tog ett fastare grepp om Hailies ben. Den grabben hade för mycket entusiasm. "Åh, jag får!" ropade han i samma ögonblick, och innan David hunnit reagera så hade Sebbe tagit Hailie ifrån honom och slängt henne över sin egen axel innan han fortsatte in i köket och öppnade kylen i sin jakt på mat. "Vi hade tänkt låsa in honom, men han upptäckte oss" sa Johnny och grinade brett åt David innan dom gick efter in i köket och slog sig ner runt det stora bordet. "Släpp ner mig!"
skrek Hailie i samma ögonblick, uppenbarligen trött på att bli omkringsläpad som en säck potatis, och Sebbe vände sig till dom andra. "Vad säger ni killar, ska jag sätta ner henne?" frågade han, och när dom andra skrattade och skakade på huvudet så daskade han till henne i baken. "Dom vill inte att jag ska sätta ner dig, så jag kommer släpa runt på dig hela dagen!" skrattade han. "Hey, David, ska du fixa något käk åt oss eller?" sa Johnny i samma ögonblick, och David nickade. "Pannkakor!" skrek Sebbe, och ett par minuter senare så hade David plockat fram allt som behövdes (eller, allt som han trodde behövdes) och stod och såg fundersamt på äggen samtidigt som Sebbe stod och hällde mängder av mjöl i bunken. "Hörrni, skalar man äggen först?" sa David osäkert, och när dom andra killarna ryckte på axlarna så vände han sig till Hailie som gett upp sina försök att komma loss. "Hailie, skalar man dom?" "Du kan inte skala ett okokt ägg, ditt spånhuvud" muttrade hon och bankade sen Sebbe så hårt i ryggen att han började hosta. "Sebbe, släpp ner mig! Nu!" "Bara om du gör pannkakorna!" svarade han, och när Hailie gav ifrån sig ett eftertryckligt "Nej" så ryckte Sebbe på sin fria axel. "Skyll dig själv då, men du hänger kvar dig tills du gör mat åt oss. Och David kommer kittla dig!" Hailie ryckte till, och såg upp på David som fått en ondskefull blick i sina ögon (han visste att hon var jättekittlig), och när han långsamt började gå fram så bestämde hon sig snabbt för att göra frukost inte var ett hälften så grymt öde som att bli kittlad. "Okey!" skrek hon, och dom andra killarna började klappa händerna samtidigt som Sebbe satte ner henne på golvet igen. Hon borstade av sina kläder, och sen stirrade hon ner i bunken som var till hälften fylld med mjöl, och ovanpå mjölet så flöt några geggiga smörklumpar omkring i äggvita. "Ni är bara hopplösa!" suckade hon sen, och pekade på en stol som David gladeligen gick och satte sig på medans Hailie tog över vid diskbänken. Snart så hade den avskyvärda sörjan bytts ut mot en riktig smet, och när bandet sen högg in på maten så tänkte hon för sig själv att dom säkert inte fick någon mat hemma, så som dom glufsade i sig nu. Själv så petade hon bara lite på pannkakorna och slog ideligen bort Sebbes hand som envisades med att glida uppför hennes ben. "Hörru, håll tassarna borta från min flickvän!" sa David skämtsamt, och Sebbe var påväg att säga något tillbaka, men i samma ögonblick så rynkade David pannan och lade ner sin gaffel samtidigt som han vinglade till på stolen. "David, vad är det? Har du käkat så mycket att du mår illa eller?" pikade Hailie, som fortfarande var sur, men när David inte gav henne ens så mycket som tillstymmelsen av ett leende så vart hon plötsligt orolig. "Hörru, hur är det?" "Jag mår fint" muttrade David till svar, men några minuter senare så var det uppenbart att han inte mådde bra. Han skakade i hela kroppen och verkade ha svårt att andas, och när han sen plötsligt brakade ihop på golvet så kände Hailie skräcken komma rullande samtidigt som hon rusade fram och satte sig ner bredvid honom. "jag ringer ambulansen" sa Sebbe som blivit likblek i ansiktet, och dom andra killarna rusade fram för att hjälpa sin kompis som knappt kunde andas och verkade vara helt borta. "David, kom igen!" sa Hailie och lade sen handen på hans bröst. Det var då hon kände att hans hjärta bultade i vansinnesfart, precis som när man hade sprungit snabbare än man klarar av, fast värre. "Han är kokhet" sa Johnny som haft handen på Davids panna, och Hailie kände hur tårarna började rinna samtidigt som hon strök honom över kinden. Hon kunde inte fatta vad det var för fel på honom, och om hon inte vetat bättre så skulle hon tro att hans bröstkorg skulle sprängas. Det kunde inte vara ett bra tecken att hjärtat slog så fort.

"Ambulansmännen är här om en halv minut" sa Sebbe och satte sig bredvid henne, samtidigt som han tog tag i sin bästa väns hand. David var knappt vid medvetande, och oron som låg i luften var så tjock att det gick att ta på den. "Kom igen, Davey" viskade Hailie och försökte stoppa tårarna som rann nerför hennes kinder. Så i fan att något skulle hända David. Så i fan heller. Om han skadade sig, så skulle hon fan ta livet av sig själv.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

edenel - 26 nov 07 - 18:26- Betyg: