Plastgolv |
Hon kunde se honom sitta där i skolbänken.
Fötterna dinglade en bit över golvet medens hans ögonbryn gick ihop med varandra när han rynkade pannan i koncentration. Pennan gick över papperet, bokstäverna lutade sig mot varandra på raderna och den lille killens fingrar gjorde små fuktiga fläckar i boken.
Hon reste sig upp för att ta ännu en rundtur i klassrummet. Med en sträng röst sade hon åt några småflickor i ett hörn att ha näsan i boken istället för att prata om vad de skulle leka senare på fritiset. Hon bytte ut en av killarnas färgpenna till en blyerts. Sedan, med ett litet leende, gick hon fram till den pojke som fortfarande såg ut att vara i mycket djup koncentration. Hans mun formades till ett O i ett stumt försök att bokstavera.
”Hur går det för dig, William?” Hon lade en hand försiktigt på hans axel. William såg upp på henne som om han väckts från en dröm, och log sedan tillbaka.
”Ja, det gör det”, nickade han allvarligt. En röst bakom dem fick henne att se bakåt.
”Jag är klar, fröken”, sade flickan och studerade läraren med sina blått oskyldiga ögon.
”Jobba på” blinkade läraren uppmuntrande till William och gick sedan till flickan för att rätta.
”Mycket bra, Mathilda. Inte ett enda fel.” Mathilda log stort och visade gluggarna där tänder tidigare hade suttit. ”Ännu en guldstjärna” Hon tog sig fram till sitt skrivbord, plockade ut klistermärkena, satte in ett i boken och gjorde ett stort rött R.
Sedan kastade hon ännu en blick på pojken. Hennes ögon fastnade på hans omplåstrade fingrar och på kompressen som satt på hans knotiga armbåge. Williams mamma hade uttryckt sin oro över telefon tidigare samma vecka.
”Jag vet inte Marie, han vägrar berätta för mig vad som har hänt.” Som lärare kände sig Marie för en gång skull hjälplös. Hon hade utan att tänka sig för börjat att mentalt anklaga barnen i hennes klass för att ha något att göra med Williams skador. Det fanns några få tjejer och killar som inte alltid var de mest lydiga, men hon tvivlade på att de skulle göra någon som William illa.
Samtalet med de andra lärarna hade heller inte kommit någon vart. Som rektorn hade påpekat var det för tidigt att ha misstankar om klasskamraterna. Det hände trots allt ofta att tioåringar ramlade omkull och skrapade upp sina knän helt på egen hand. Speciellt såhär på försommaren. Men innerst inne tvivlade Marie på allt det där. Att vara annorlunda var inte alltid accepterat. Och barn kunde vara mycket grymma.
”Marie, när börjar din lektion?” Kvinnan i stolen närmast fönstret ryckte till och slet blicken från de lekande barnen på skolgården utanför. Hennes ögon kröp istället upp till klockan.
”Om tjugo minuter. Det är nog bäst att jag går tillbaka.” Hon hällde ut sitt kalla kaffe i vasken, ställde undan koppen och gick upp igenom korridorerna som ledde till 3Cs klassrum.
Eftermiddagssolen letade sig in genom de stora fönstren och kastade fyrkantiga ljuspunkter på det gröna golvet. Marie slöt ögonen för ett ögonblick för att njuta av värmen och drog in ett djupt andetag. Lukten av plast, damm och papper smög sig tätt intill henne, men trots det blev hon inte ett dugg besviken.
Hon skyndade upp för trapporna och kastade gillande blickar på hennes klass teckningar av sommarlov. Det var figurer som badade, gungade och cyklade. Till och med några som drack tropiska drinkar och red på drakar. Ibland kunde fantasin ta överhand, det visste hon allt för väl. Hon gick förbi de andra klassrummen nynnandes på ”Idas Sommarvisa” och kom till slut fram till hennes eget. Hon såg till sin förvåning att dörren var stängd. Marie var säker att hon låtit den vara öppen som alltid ifall hon själv skulle lyckas glömma nycklarna någonstans. Hon var lite typisk en person som letar efter glasögonen överallt annan stans än på sin egen näsa.
Med rynkad panna drog hon fram sin nyckelknippa ur fickan medens hon kastade en blick in i klassrummet och såg William, Mathilda och tre andra killar i två årskurser högre stå där inne. När hon vred om nyckeln insåg hon förbryllat att dörren inte alls var låst – men hon kunde inte trycka ner handtaget och få upp den. Hon ryckte i det och knackade frenetiskt. När ingen svarade tog hon sig ännu en titt genom glasfönstret som visade klassrummet och såg till sin förskräckelse att en av de äldre killarna slog till William hårt i magen så att han stapplade bakåt och damp ner på golvet. Mathilda skyndade sig snabbt fram till hans sida och bredde ut armarna i en beskyddande gest.
Det var olidligt att bara agera åskådare. Att endast se på och inte kunna ingripa var något som hon aldrig riktigt lyckats acceptera i hennes liv. Marie ryckte i dörren och knackade hårt på rutan med knogarna men de där innanför tog ingen notis om henne. De hörde dock, det var hon säker på.
Nu bad mobbaren Mathilda att flytta på sig, men hon rörde inte en muskel. Killen bara flinade och Marie förstod att ingen skulle få stå emellan honom och hans offer.
”Släpp in mig!” ropade hon, rädslan sköljde över henne som en enorm tryckvåg. Hon sparkade hårt på dörren och kände smärtan i hela främre delen av foten.
Han höjde handen och Mathilda stapplade bakåt. En hård knuff och hennes lilla haka slog emot golvet. Som på given signal kastade sig William mot den äldre killen och fick in huvudet i hans mellangärde. Kippandes efter andan tog femman några steg bakåt och gick rakt in i en av hans kumpaner. Som i sin tur brakade in i bänkarna.
Den återstående killen vände sig om mot dörren och såg till sin förskräckelse att en lärare stirrade in på dem med mordiska ögon. Han såg osäker ut och innan Marie visste ordet av var dörren öppen. Hon snubblade över stolen när hon skyndade in.
”Vad i hela friden gör ni?!” Skrek Marie med tårar som stockades som en klump i halsen på henne. De två killar som var kvar skyndade förbi för att försöka undkomma hennes händer, men Marie var snabbare. Hon fick tag i luvan på den störste, han som utdelat slagen.
”Vi får se vad rektorn säger om detta, André” morrade hon. ”Hämta dina kompisar och var snäll och vänta utanför.” Hon stirrade stint på honom innan hon släppte taget och skyndade fram emot de återstående eleverna. Mathilda hade ställt sig upp men snyftade så väldigt att hela hennes kropp skälvde. Williams ihop bitna ansikte stirrade stint på en fläck på svarta tavlan. Han klappade försiktigt Mathilda på armen utan att veta vad han skulle kunna göra för att stoppa tårarna från att rinna.
Marie föll på knä och utan att fråga dem vad som hänt drog hon in dem båda i en kram.
”Vad har ni nu gjort?” mumlade hon. Mathilda snorade ner hennes axel, men Marie låtsades inte om det. Hon hörde hur William grät nu också. Läraren fortsatte att krama barnen medens hon viskade lugnande ord till dem. Hon kunde ännu inte förmå sig att ställa sig upp, kolla skador och tillkalla fler lärare. Hon kunde inte bli av med den förskräckliga känslan som än en gång svällde i bröstkorgen och sög åt sig all luft omkring henne.
Williams barnsligt söta andedräkt kändes plötsligt mot hennes öra och avbröt henne från sina hemska tankar.
”Tack” viskade han. Och Marie visste genast att hon gjort rätt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | glasbubblan - 26 dec 07 - 22:01 | | verkligen bra!! | | Baller - 22 nov 07 - 23:14 | | vilken fin :) | malis - 21 nov 07 - 19:39- Betyg:  | | superbra (y) |
|
|
|
