om en kille jag en gång kände. |
Jag har aldrig känt så innan. Du var det vackraste i mitt liv,
men inte föralltid, inte nu. Du var som mitt sommarlov,
vackert men för kort. Jag känner dina tårar fortfarande,
dem rinner än idag. Du grät aldrig ensam. Vi valde att dela
på glädje och smärta. Jag blödde och du följde strax på strax
efter. Jag drömmer aldrig om dig mer, jag vet inte varför.
Du har kanske fått mig trött på att leva i drömmar,
jag hoppas på verkligheten.
Jag såg dig idag, mina ben vek sig, jag fann inga ord
som var korta nog för att du skulle vilja ge med dig,
inget verkade bra nog. Du var mer än månader,
men det räcker inte, ge mig lite mer,
jag lovar jag älskar dig. Jag lovar inte att jag
slutar vara arg, men jag tröttnar aldrig.
Ge mig inte hela ditt liv, jag orkar inte bära det igen,
men ge mig din hand, så får du min.
Blyg men tuff. Jag gjorde om dig, berätta det inte igen,
du har sagt ditt, jag vet. Jag gjorde dig till något jag
på senare dagar ansåg fult. Men du var inte ful, det var
jag som blev osäker. Tvärtom, jag gjorde dig vacker,
jag måste ha vatt rädd.
Är du lycklig nu, har du funnit Glädje?
säg ja så har vi något gemensamt, säg nej så räddar jag dig.
Jag gråter aldrig mer. Jag brukar le när jag tänker på dig.
Men jag har gått vidare nu. Du är som en bok som jag läst,
som jag kan utan och innan. Därför har jag lagt dig på
hyllan, för att kanske en dag plocka fram den igen för
att bli påmind om vad riktig kärlek är, och vad den för mig
en gång var.
|
|
|
|
