Jag är ärrad för livet. |
Hur tror ni jag kände mig, när jag gick ut från de där dörrarna? Glad? Ledsen? Arg?
Nej. Jag kände ingenting faktiskt. Och det var värst av allt. För hur kan man låta bli att känna något?
Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag heter Olivia, och jag är nitton år. Har nästan precis gått ut gymnasiet. Till synes en helt vanlig tjej.
Jag hittade min dagbok i förrgår. Och jag höll nästan på att dö när jag läste den tjugoförste augusti 2006. Jag kände minnena strömma tillbaka från den dagen. Då när jag började nian och var femton år.
Jag var väldigt förväntansfull, minns jag trots att det var fyra år sen. Jag satt där i klassrummet och blickade ut över alla mina klasskamrater.
Också Niklas såklart. Den snyggaste killen i universum. Jag hade väldigt många dagbokssidor om honom, ska ni veta!
Men så... öppnades klassrumsdörrarna, och en tjej med mörkbrunt långt hår kom in.
"Hej Natalie," sa vår klassföreståndarinna. "Välkommen till klass 9G."
"Tack," sa hon.
"Du kan sitta bredvid Olivia."
Natalie behövde inte fråga var jag satt. Jag hade den enda lediga platsen, eftersom jag avskydde att sitta tillsammans med någon annan. Hur skulle man då kunna arbeta?
Idag började jag nian. Nian! Kan du fatta det dagbok? Niklas tittade faktiskt mot mig idag. Och log. Och sen sa han hej till mig! TILL MIG!!!!!!!
Men det var också en annan viktig sak som hände. En ny tjej i klassen. Hon heter Natalie och är väldigt söt. Vi umgicks det mesta av dagen tillsammans med mina andra kompisar. Hon är väldigt trevlig!
Ja Natalie och jag vi hade det väldigt roligt tillsammans. Vi var de bästa kompisarna någon kunde ha varit. Vi gjorde alltid saker tillsammans.
Jag berättade för henne att jag gillade Niklas och jag minns att hon såg besviken ut.
Jag berättade idag för Natalie min hemliga kärlek till Niklas. Och vet du vad, dagbok??? HON SÅG BESVIKEN UT! Vad nu? Gillade hon också honom?
Fan. Hur ska vi göra då?
Jag vill inte bli ovän med henne!
Jag minns att Niklas började följa mig hem, men Natalie fick aldrig reda på det, eftersom hon bodde åt andra hållet, och när jag och hon skulle va, sa jag alltid till Niklas att idag kunde han inte följa mig hem.
Jag kysste honom!! Jag vet inte varför men jag kysste honom! Vi stod och snackade utanför min dörr innan han skulle gå vidare, och sen helt plötsligt lutade jag mig framåt och kysste honom.
Jag är inte klok. Undrar hur han reagerar imorgon i skolan!! Och undrar hur Natalie kommer att reagera!!
Niklas hade väntat utanför skolan på mig, och när jag kom dit såg jag honom vinka till mig. Jag kan fortfarande minnas hur fjärilarna i magen kändes när han log mot mig.
"Hej," sa han och tog mig i handen.
"Hej," sa jag och rodnade.
Vi sa inget mer utan gick bara hand i hand in i skolbyggnaden.
Natalie var inte i skolan idag. Hon ringde mig sen när jag kom hem och sa att hon var sjuk, men att hon säkerligen skulle komma tillbaka om mindre än två dagar.
Bra, sa jag. Jag vet inte riktigt om jag menade det eller inte.
Niklas och jag hånglade dagen därpå efter skolan. Vilken underbar känsla det var! Vem brydde sig om ifall Natalie också gillade honom? Jag hade ju gillat honom först.
"Hej," sa jag när Natalie ringde mig.
"Hej! Hänt något nytt?"
Jag tvekade, skulle jag berätta för henne eller inte? Men sen så bestämde jag mig. Hon skulle ju ändå få reda på det.
"Ja, jag och Niklas har blivit ihop."
Det blev tyst i andra änden av luren.
"Förlåt!" sa jag. "Jag vet att du också gillar honom, men... jag kan ju inte hjälpa att jag också gillar honom?"
"Jag gillar inte Niklas på det sättet," sa Natalie kort.
"Åh." Varför hade hon då sett så besviken ut?
"Ska vi va imorgon?" frågade hon mig.
"Javisst," sa jag lättad. Jag hade faktiskt saknat henne.
Jag och Natalie var idag. Hon hade inte kommit till skolan, och enligt henne orkade hon bara inte.
Jag vet inte varför, men när hon kom hem till mig hade hon värsta sexiga kläderna på sig! Vem går ut i sånt? Ett vitt urringat linne, och en riktigt kort jeanskjol. Än en gång, vem går ut i sånt?
Natalie var oftast irriterad den tiden. Varenda gång jag tog Niklas i handen, eller gav honom en puss på kinden, kändes det som om hon skulle flyga i luften. Jag kunde i va med henne längre. Och jag visste inte varför.
Så skulle Niklas åka iväg på semester hela höstlovet. Natalie blev plötsligt glad och öppen, mindes jag. Hon ville att vi skulle sova över.
"Varför?" hade jag sagt. "Du har ju bara undvikit mig hela tiden."
"Jag har precis haft mens, så jag är bara lite grinig" sa hon snabbt. Jag trodde inte på henne.
"Jaså?" sa jag.
"Javisst. Skulle vi va?"
Jag sa ja. Men jag borde antagligen inte gjort det.
Vi hade köpt godis och hyrt film och vi låg tätt tillsammans i min säng. Det var riktigt mysigt. Hon hade inte haft ett spår av den gamla grinigheten, utan hon var på väldigt gott humör.
Men... det var inte det jag egentligen ville skriva.
Vet inte ens om jag KAN skriva det.
Eller jo.
Hon låg där, bredvid mig. Och jag kände mig alldeles varm och lycklig.
"Du Olivia," började hon.
"Mm?" sa jag, helt inne i filmen.
"Du är min bästa kompis, eller hur?"
"Javisst. Och du min."
"Du skulle väl förlåta mig för vad som helst?"
Jag vände mig mot henne, så vi tittade varandra i ögonen. "Det beror på vad du har gjort."
"Jag... Äh glöm det. Det var inget viktigt."
"Natalie! Vad har du gjort?" sa jag med hård röst.
Hon skruvade på sig. Jag spände blicken i henne.
"Jag har haft sex med Niklas."
Det kändes som om något hade gått sönder inuti mig. "Sex... med Niklas?" viskade jag.
Hon nickade.
Men det stämde väl inte? Var inte vi lite för unga för att hålla på med sex?
Jag trodde hon skämtade.
"Men lägg av Natalie. Det är klart ni inte hade sex, herregud vi är bara femton år!" Jag log.
"Jo. Vi har haft sex," sa hon med övertygelse i rösten.
Min röst var bara en viskning. "Hur länge då?"
"Sen nian började ungefär."
"Så du... han... ni har haft sex, medan jag och han varit ihop?"
Hon nickade.
Min förlamning släppte.
"UT! UT MED DIG DIN JÄVLA SLAMPA!" skrek jag. "TA DINA JÄVLA SAKER MED DIG OCH UT! JAG VILL ALDRIG NÅGONSIN SE DIG SÅ LÄNGE JAG LEVER!"
Natalie hade snabbt rest sig och gått ut.
Jag gråter, dagbok! Hela min värld har rasat samman och jag vill bara dö!
"Hej," sa Niklas när jag kom fram till honom i skolan.
"Prata inte med mig," väste jag till honom.
Han tittade förvånat på mig. "Varför inte?"
"För du är en otrogen skitstövel och jag vill aldrig någonsin se dig mer."
Han stirrade chockat på mig. "Varför säger du så?"
"För att Natalie har berättat allting!"
"Berättat vadå?"
"Att ni har haft sex!" tjöt jag.
"Vadå vi har haft sex? Vad fan jag är ihop med dig! Hon ljuger."
Jag tvekade. Niklas verkade tala sanning. Han såg inte ut som om han ljög.
"Är du säker?" viskade jag tvekande.
"Helt säkert. Jag skulle vetat om jag gått i säng med någon."
Vi kramade varandra. "Förlåt för att jag kallade dig för en otrogen skitstövel."
"Det är lugnt. Jag hade reagerat exakt likadant."
Vi kysstes, och sen var jag tvungen att gå och torka mina kinder så jag gick in på toaletten.
När jag kom ut såg jag Niklas och Natalie kyssas.
De kysstes.
Med tom blick gick jag fram till dom.
"Hej Olivia. Haha okej jag bara skojade med dig där innan. Jag gillar Natalie," sa Niklas nonchalant, och som för att betona sina ord, kysste han henne på kinden. Natalie fnissade.
Jag sa inget. Jag gjorde inget. Jag skällde inte ut dom som jag borde ha gjort. Jag bara vände om, och gick iväg. Ut genom skoldörrarna. Ut i friheten.
Ja sen tog dagboken slut. Jag skrev inget mer efter det, och min mamma lät mig byta skola.
Jag har inte träffat någon av dom sen dess.
Nu när jag har skrivit allt detta och läst igenom allt, kan jag inte förstå varför jag varit så dum. Natalies reaktion hela tiden. Det var ju klart hon blev arg om Niklas kysste mig offentligt, och hade sex med henne, när ingen såg. Hon ville väl ha ett officiellt förhållande, och Niklas hade till slut gett med sig.
Han hade säkerligen frågat henne varför hon hade berättat för mig, och sen hade de kommit överens om att vara ett riktigt par.
Jag har glömt den tiden faktiskt. Det finns en kille på skolan, Jonas, som är väldigt trevlig och söt, men jag vågar inte försöka med honom.
Jag är ärrad för livet.
|
| Kommentarer | | Pindourella - 11 nov 08 - 17:38 | | bra bra! | | dez - 18 nov 07 - 23:42 | | känner igen mig. sjukt att någon/några kan gör något sånt där. :( |
|
|
|
