1: Me and my uncle |
DEL ETT
Snön krasar under skorna. Jag går spänt och sakta. Huden har knottrat sig på armarna, för trots att jag har jacka så fryser jag. Mamma och mormor skrattar åt något idiotiskt skämt, och verkar inte alls bry sig om att det är snorkallt ute. Å andra sidan är det inte de som envisas med att ha vårjacka i december bara för att den är snyggare än vinterjackan.
- Jag tror det är den här lägenheten, säger mamma och pekar upp mot en av de stora byggnaderna.
På balkongen står en ensam, grön plaststol och en frusen klätterväxt böjer sig ut över räcket. Det är det enda, men det fyller mig ändå med en förväntansfull känsla.
Det är ovanligt, men den här gången har mamma faktiskt gissat rätt på lägenheten, och vi har inte ens frågat någon av grannarna. Johannes öppnar och kramar både mamma och mormor, sen mig. Jag spänner mig, men lyckas krama tillbaka. Johannes luktar väldigt gott, märker jag. Fräscht, men inte överdrivet rent. Perfekt, helt enkelt.
- Åh, jag kan inte begripa att jag ska bli faster! tjuter mamma när hon kramar Lena.
Lena skrattar och lägger armen runt Johannes midja. Det hugger till lite när hon gör så. Hon ser så lycklig ut, ändå verkar hon inte förstå vilken tur hon har som har Johannes. Och hon väntar hans barn, är inte det gulligt? Jag kan inte föreställa mig något sötare än en liten miniatyr av Johannes krypa runt på golvet. Min kusin!
Att Lena börjar bli lite rund om magen märker jag, ändå är det inte förrän i början av juni den lilla krabaten väntas.
Eftersom det är första gången vi är i Lena och Johannes nya lägenhet måste mamma gå på upptäcksfärd. Hon går runt och kommenterar allt. Själv tittar jag mig lite omkring, kommenterar att tavlan ovanför teven är vacker och sätter mig i soffan.
Johannes sätter sig i fåtöljen och de pladdrande hönorna, vilket menas mamma, mormor och Lena, har också slagit sig ned, ivrigt pratande om den kommande babyn. Lena har letat fram en bok ur bokhyllan som handlar om tiden fostret är i magen och mamma sitter som slukad och tittar på bilderna. Eftersom jag sitter bredvid henne kikar jag lite också, men gör inte så stor affär av allting som mamma gör. Det är ganska pinsamt faktiskt, för på en sida finns en stor bild om ”hur barn blir till” och det är väl inte så svårt att gissa vad den föreställer då. Hum, just precis. Mamma sitter med den sidan uppe länge, och vrider huvudet på sned lite. Hon mumlar något, så jag försöker stänga ute hennes röst, och hör inte alla ord, men är ganska säker på att det hon säger inte är lämpligt för en mamma att uttrycka. Snart bläddrar hon som tur är och jag kan slappna av. Lena berättar om ultraljudet och visar bilder och mamma och hon är igång med munnarna som aldrig förr. Mormor har gått ut i köket för att förbereda fika.
Johannes ler mot mig och gör en min mot de pladdrande hönsen. Jag fnissar lite. Johannes och jag är nog ganska lika. Djupa, hm, är jag djup förresten? Jag tror det i alla fall. Jag tänker mycket mer än vad jag pratar, till skillnad från mamma, och likadant är det med Johannes. Jag vet att han gärna sitter och läser en bok eller nördar sig på annat sätt, som jag. Med det menar jag inte att Johannes är töntig, (om man nu kan vara något annat om man har mamma i släkten) för han gör många andra saker också. Han går tillexempel till ett gym några dagar i veckan och är väldigt vältränad. Det är inte helt fel att se honom i bara badshorts med andra ord.
- Juste, Susanne, jag hittade ett gammalt album du måste se.
I en byrå plockar Johannes fram ett stort fotoalbum. Han klämmer sig ned bredvid mig i soffan och öppnar det. Första sidan står det bara lite otydlig text, som troligen mormor har skrivit, och Johannes förklarar att han inte ens försökt läsa det, för mormor har en otroligt vacker handstil, som är ännu mer otroligt omöjlig att läsa. Jag hör inte precis vad han säger, för jag har fullt upp med att hindra känslorna att koka över. Precis så är det jämt i närheten av en kille! Även när det är mammas bror… Men han är för snygg för att vara någons mammas bror, så vi kan ju alltid låtsas att han inte är det.
Korten som följer sedan föreställer nästan bara mig och Johannes. Vi har alltid haft en ganska speciell relation, Johannes var som min bästa vän några år. Vi lekte med bilar och byggde lego, för han älskade lego. Vi byggde en legostad på golvet i mitt rum, och det är med på ett kort. Vi ligger båda på mage och gör grimaser och låtsas att vi bor i där i våran fantasistad. På ett annat kort sitter jag i ett träd och Johannes står under, för att ta emot mig. Jag ler stort för att visa upp gluggen jag har istället för framtänderna.
- Vilken liten skit du var, retas Johannes och knuffar mig lite i sidan.
- Dudå? ger jag igen.
- Jag var inte fyra år i alla fall, fortsätter han.
- Och jag var inte tjugoett heller, fnissar jag.
- Tänk att det gått tretton år sedan det där kortet är taget. Det känns som om det inte alls var längesen du var sådär liten. Så söt du var också!
- Jag håller med, du var verkligen gullig. Så liten…
Johannes frustar till och ler lite snett. Han ler alltid lite snett när han ler. Inte mycket, ena mungipan är bara lite högre än den andra. Dessutom får han jättegulliga skrattgropar då också, precis sådana som jag försökt träna framför spegeln att få.
- Jag ska hämnas, flinar han.
Efter fikat tar vi en promenad i parken. På något sätt visar det sig vara mormor och jag som går snabbast. Vi går några meter framför mamma och Lena, som fortfarande verkar träna tungmusklerna. Johannes går sist. Egentligen är han nog inte ”segast” av oss, det är bara Lucifer som håller tillbaka honom. Han stannar var och varannan meter och kissar på en lyktstolpe.
Mormor berättar om hur hon och morfar ska göra om huset, och jag försöker verkligen att se intresserad ut, men hur lätt är det? Alla vet väl hur en pensionerad mormor kan prata? När man försöker lyssna på något meningslöst vandrar tankarna lite sin egen väg och man svarar bara lite halvt. Mormor värkar märka att jag inte lyssnar och jag får nästan lite dåligt samvete när hon saktar in och börjar prata med Lena och mamma.
- Susanne?
Johannes skyndar i kapp mig. Det bruna håret spretar lite vilt i vinden och hans kinder är lite röda. Jag ler.
- Lite längre bort i parken finns ett ställe där vi kan släppa Lucifer. Hänger du med?
Jag svarar snabbare än jag menat, och tittar generat ned i marken.
- Mamma, ni kan gå i förväg! ropar Johannes till mormor. Susanne och jag ska leka lite med Lucifer bara.
Lucifer är en rottweiler och kräver väldigt mycket motion. Han älskar att springa och är oftast hur mysig som helst, men kan faktiskt vara lite läskig ibland. Vi vänder in på en annan stig och han travar glatt på bredvid Johannes sida.
- Han vet vart vi ska, skrattar Johannes. Titta vilka steg han har!
Det är sant, Lucifer ser nästan ut att sväva. Men när Johannes tar av honom kopplet sitter han kvar på marken. Han tittar längtansfullt mot den långa gräsplätten, viftar på svansen och kvider lite.
Johannes hojtar till, eller något, och Lucifer rusar iväg. Jag tittar förvånat på Johannes.
- Vad sa du? fnissar jag. Typ hohö?
- Han vet att han får springa då, fast det förstår inte fröken blond, antar jag.
Han kittlar mig i sidan och jag tjuter till. Eftersom jag vet att Johannes är lika kittlig som jag, kittlar jag tillbaka. Johannes skrattar högt.
- Titta på Lucifer, säger jag, för att han inte ska kittla mig mer.
Jag är varm och säkert röd i ansiktet, men lite generad och måste titta på den springande hunden för att riktigt slappna av.
Kanske inte så jättebra, jag vet, men hoppas att följande delar blir bättre  kommentera gärna än då, och säg vad som kan göras bättre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 10:11- Betyg:  | | gillade delen om albumet | familjeflickan - 8 dec 07 - 16:32- Betyg:  | | DET ÄR JU SKIITBRA!! vad snackar du om? " kanske inte så jättebra" | | ellan_7 - 18 nov 07 - 10:27- Betyg: | | bra:D | | shineforme - 17 nov 07 - 19:19 | | Väntar på fortsättning :) |
|
|
|
