Demolition lovers Del 2 |
Kim
Att försöka fly var inget alternativ då mina ben kunde ge vika vilken sekund som helst. Killen som nu var varken snygg eller det minsta rolig stod framför mig med sina ögon förväntansfullt fästa på mig. Nej inte på mig, på mina bröst. Utan att reflektera vidare spottade jag äcklet rätt i ansiktet. Jaha, och nu då, tänkte jag när jag stod och såg på killen som svor och torkade av sig med tröjärmen. Jag förstod att jag var tvungen och göra något nu. Jag tvingade mina ben att springa och förvånansvärt nog löd de mig.
”Va faan” hörde jag äcklet bröla efter mig. Jag vågade inte vända mig om mig då jag anade att han var strax efter mig. Jag sprang i riktning mot scenen i hopp om att det skulle finnas några scenarbetare kvar där. Jag var bara några tiotal meter ifrån den när jag kände mina ben ge upp och i precis samma ögonblick kände jag hur äcklet vräkte sig över mig. Resultatet blev
Ett hårt magplask ner på asfalten. Han drog mig i håret och vände hårdhänt på mig så han satt gränsele över min mage. Plötsligt var hans oförsiktiga händer överallt och jag började tänka på hur stjärnklart det var just ikväll medans mina tårar rann stilla. När han böjde sig fram och viskade i mitt öra ville jag bara spy.
”Erkänn att du gillar det, hora.”
Men jag spydde inte. Istället kände jag en sådan ilska att jag blev rädd för mig själv. Jag ville inte bara få bort äcklet ifrån mig, jag ville vålla honom sådan skada att han fick spendera resten av sitt liv i rullstol. Jag ville att hans mamma skulle gråta när hon såg honom. Och jag skulle personligen sterilisera honom här och nu. Med nyvunnen styrka vräkte jag äcklet av mig som i ren förvåning inte hann reagera. Jag kastade mig över honom och naglade fast honom mot marken. Nu var det ombytta roller. Min hårt knutna högerhand fick in en fullträff rakt i äcklets förvånade nylle.
Jag tror han gjorde motstånd men jag var både blind och döv. Jag slog överallt där jag kom åt tills två starka händer slängde mig åt sidan ner i det blöta gräset.
När jag kände daggdropparna mot min hud var det som att jag vaknade upp ur en dröm. En mardröm. Plötsligt var det som att världen återfick sin skärpa, allt blev på riktigt igen. Jag såg äcklet ligga en bit ifrån mig, två scenarbetare satt på huk bredvid honom. Nu passar det sig att komma tänkte jag. En av dem hjälpte honom stoppa blodet som rann ur hans näsa. Han såg inte så lemlästad ut som jag hade tänkt. Hans mamma kommer nog inte behöva fälla några tårar i alla fall, men äcklet gjorde det. Han satt och snörvlade som en femåring som blivit bestulen på sin klubba. Själv kände jag mig inte så dålig med tanke på omständigheterna. Jag reste mig lite skakigt upp och rättade till min tröja. Snabbt var en av scenarbetarna framme vid mig. Med ett hårt tag om armen drog han med mig i riktning mot en dörr vid sidan av scenen. Väl inne tryckte han ner mig i en fåtölj.
-”Du förstår väll att vi ser mycket allvarligt på detta” sa han med mörk röst.
Jag nickade och försökte att inte se alltför nöjd ut. Jag undrade vad för sorts straff de kunde tänkas dela ut här. Böter? Äcklet skulle straffas. En gång till.
-”Misshandel kan bli höga böter, vet du.”
Jag nickade igen. Bingo! Minst 3 år av sopning. Det skulle äcklet ha tänkt på innan.
-”Och du bara sitter där och nickar? Efter att halvt haft ihjäl stackars Robin!?”
Vem fan är Robin? Äcklet? Stackars Robin!? Med ens förstod jag hur det måste ha sett ut för dom som inte såg hela händelseförloppet. Äntligen återfick jag talförmågan och förklarade min version av den hela. När jag var klar var det vaktens tur att vara tyst. Utan att säga ett ord gick han ut ur rummet. Nu när jag fick tid att titta närmare på rummet jag befann mig i upptänkte jag till min glädje att detta faktiskt var backstage. Längst väggen stod en soffa och i hörnet fanns ett barskåp. Längre kom jag inte med min miljö beskrivning för nu kom mannen tillbaka tillsammans med en annan man jag aldrig sett förut. Han hade svart figursydd kostym med en blå slips till. Inte var han scenarbetare i alla fall, tänkte jag när jag såg hans välputsade skor bana sin väg fram till mig. Han sträckte fram en knubbig hand och presenterade sig som Ronny. När jag tog hans hand märkte jag att mina knogar var röda av torkat blod. Tydligen märkte även Ronny detta och drog snabbt till sig handen igen. Jag log ursäktande men han tog ingen notis utan sa:
-”Detta är ju mycket beklagerligt” jag såg på honom och han fortsatte i en något nervösare ton. ”Finns det något vi kan göra för att lägga denna bagatell bakom oss?” Han såg nästan bedjande på mig. Jag stirrade envist ner på mina händer medan jag tänkte. Det kändes bra att vara den som hade makten nu. Jag förstod att han var villig att ge mycket för att hindra mig från att blanda in polisen. Hans rykte låg i mina händer nu och det var ett tillfälle jag tänkte utnyttja. Jag tittade upp och mötte hans nervöst flackande blick.
-”skulle ni kunna ordna en träff med bandet?” Ronny hajade till och kollade på mig som jag var knäpp. Jag fortsatte: ”jag menar det skulle ju hjälpa mig att glömma denna beklagerliga bagatell” jag sa det sista med en viss antydan till ironi i rösten. Det tog skruv, jag såg hur Ronny tänkte över det jag just sagt. Små svett pärlor började tränga fram i hans panna och han såg ut att vara på väg att få ett anfall av något slag. Jag satt lugnt i fåtöljen och försökte se så världsvan ut som jag bara kunde. Inte lätt med tanke på hur otroligt nervös jag var, skulle han kunna ordna en träff? Mitt hjärta hoppade över ett slag bara jag tänkte på det. Ronny tog till orda med tillkämpat lugn röst:
-”jag ska se vad jag kan göra” Han synade mig uppifrån och ner. ”och du kanske vill titta dig i en spegel” han gav mig en sista nedlåtande blick och försvann ut genom dörren. Scenarbetaren, som stått tyst under hela tiden, nickade kort åt en dörr längst bort i rummet som jag inte sett innan.
-”spegel och handfat finns där inne, säg till om du behöver något” han log lite ursäktande och gick ut ur rummet han med.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg min spegelbild. Jag kände inte igen mig själv. Huden var om möjligt ännu blekare än vanligt och över min ena kind löpte ett rivsår. Mitt smink satt inte någonstans där det skulle och mitt svarta hår med de lila slingorna stod åt alla håll. Jag vred på kranen och lät det kalla vattnet skvätta upp i mitt ansikte. Efter en stund bestämde jag mig att det inte gick att göra så mycket mer åt hur jag såg ut. Jag hade lyckats få bort det mesta av sminket och fixat håret så gott det gick. Jag log ett prövande leende, mina ljusblå ögon såg piggare ut och jag kände knappt av smärtan i benen längre. Tänk vad lite vatten kan göra!
[fRay (Backstage)
-”Dude, where’s my glasses?” Mikey cried as he looked under the carpet. Like he would find them there, I thought, but I kept quiet. We where just on our way out.
-“Mikey! Stop raping me, I don’t have your fucking glasses!” Frank laughed as mikey tried to search through his pockets. It had been an awesome concert, we just gave the crowd all we got, and they gave us even more. It was amazing how they knew all our songs by heart, and hearing them sing our lyrics is just the best feeling. I remember when I-
My thoughts was interrupted by our manager Chris. He walked in to the room with an irritated look on his face.
-“Okay listen up guys! There’s been some kind of misunderstanding.” He sighned and continued. ”We can’t leave yet.” What? The whole band was dead tired and all we wanted was to go back to our hotel room and sleep. Mikey got of frank and looked just as confused as I felt my self.
-“You mean misunderstanding like…the cab is late?”
-“No, some crazy fan of yours wants to meet you” he rolled his eyes. “According to Ronny it was very important. He almost got on his knees…jeez”
-“Why cant this “crazy fan” just come to the signing as everybody else?” bob complained.
Don’t think we don’t care about our fans, but right now we were all just too tired to behave as the nice people we actually are. Frank seamed to think the same and said:
-“Okay, okay but I really can’t promise to be as sweet and sophisticated as usual”
-“You? Sweet and sophisticated?” bob gave up a light laugh “My as…”
-“Is fat” mikey continued the sentence.
-“Ha.ha very funny. I tell you-“ Bob was interrupted by Chris.
-“Frank may have come up with a solution”
-“Haha! I told you so suckers!” frank smiled triumphly. ”So …what’s my solution?”
-“Ronny didn’t say anything about being nice.” Chris raised his eyebrows slightly.
-“You mean we should act…rude?” I asked confused. Chris nodded shortly.
-“Man, that’s like…rude” Mikey said thoughtfully twisting his hair.
-“Hopefully, she gets the hint and leave.” He shrugged. Mikey, Gerard, bob, frank and I looked at each other.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | sofijaah - 20 nov 07 - 17:58- Betyg:  | | haha! skitbra! | glasbubblan - 19 nov 07 - 19:29- Betyg:  | | VÄLDIGT BRA!!!!!fortsättning efterlyses!!! | | xABeatifulDream - 17 nov 07 - 19:08- Betyg: | | jätte bra, :3 fortsätt så. Och precis som tjoh tycker jag du akn skriva det dom säger på engelska och resten på svenska ^^, även om det är roligare med engelska, men iaf, JÄTTE BRAiGT :) | | tjoh - 17 nov 07 - 18:58- Betyg: | jättebra :) första delen var lite rörig, man förstod inte riktigt vilka alla va roch vad de hade för roll i hovellen men det börjar klarna :D
en sak bara,.. kankse kunde du skriva delen som hör till bandet på svenska istället , eller så att de bara pratar på engelska och resten av texten är på svneksa? skulle vara bra tkr jag :D
annars är allt suupern :D:D:D:D:D |
|
|
|
