Demolition lovers |
Detta är min första Fanfic och handlar mestadels MCR men förhoppningsvis tycker även ni som inte gillar MCR (wierdokids O.o) vilja följa den endå ^^
Den är skriven ur de olika karaktärernas perspektiv och för att det ska bli mer verklighets troget är ungefär hälften på engelska.
Det kändes lite konstigt att låtsas som att alla i bandet plötsligt kunde flytande svenska ^^,
Anyways, jag är inte så bra på engelska så ni kommer nog inte ha några problem med att förstå handlingen.
Den kommer bli rätt lång men jag ska försöka uppdatera så ofta jag kan.
Här kommer första delen, komentera om ni vill ha mer!
“Long ago, just like the hearse you die to get in again. We are, the very hurt you sold,
And what’s the worst you take, from every heart you break, and like the blade you stain well I’ve been holding on tonight…”
Näst intill allt syre var slut och ljudnivån var öronbedövande. Min hals var torr och öm efter allt skrikande. Basen dunkade i takt med hjärtslagen och fick det att gå som stötar genom hela kroppen. Runt omkring mig knuffades och trängdes ungdomar om den lilla plats som fans. Armbågar skavde och ofta trampade man på någons fötter. Mina ben var bortdomnade efter alla timmar av väntan och rörelse, jag var genomblöt av min egen och andras svett. Inget av detta kände jag. Allt som betydde något var vad som hände där på scenen framför mig, och att basen fortsatte dunka.
-"Goodnight motherfuckers!" Gerards röst genom micken dränktes av jublet från publiken bakom mig. Från min plats längst fram såg jag dem lämna scenen en efter en. Frank, Mikey, Gerard, Ray och Bob. Så det var det. I tre hela månader hade jag längtat, planerat, fantiserat om dessa en och en halv timme. Med känslan av ”hela mitt liv har lett fram till det här” hade jag ömsom trängt ömsom fjäskat min väg fram genom folkmassan tills jag kände kravallstaketet trycka mot bröstet. Därifrån hade jag följt varenda rörelse killarna på scenen tog och sjungit med i varenda låt. Känslan av magi låg i den ljumma kvällsluften så när Gerard böjde sig fram mot micken och viskade ”You gonna Live forever” tvekade jag inte en sekund.
När trycket av människorna bakom mig avtog hann smärtorna i kroppen ikapp. Ryggen värkte och benen vägrade lyda, jag klamrade mig fast vid staketet och försökte samla krafter. En vakt sneglade misstänksamt på mig. Jag förstod vad han tänkte och försökte så stadigt som möjligt gå därifrån. Det sista jag behövde nu var att bli gripen för olaga alkohol innehav. Som om jag skulle vara så dum? Det skulle bli skönt att komma hem till ett tomt hus. Tro inte att jag är någon enstöring nu, men jag behöver tid att tänka ibland och det gör jag bäst när jag är ensam. Mamma var i Skåne hos en väninna, så det var lugnt, hon skulle inte komma hem förens om några dagar. Jag tog upp mobilen och ringde Malin.
- ”Hallå?”
- ”hej det är jag var är ni?”
- ”(meh… schhh) Ehh, asså jag och Bea är redan på bussen, ja du tog ju sån tid. Vi trodde du skulle åka med Jointe och Dennis.”
Jasså det trodde dom? Ja ja hellre det antar jag. Jag stirrade en stund på en tjej, inte äldre än tretton, som just tappade sin mobil i en vattenpöl. Jag sa ett kort hejdå och slog istället Dennis nummer.
- ”Moshpit Inc. Hur kan vi hjälpa dig?”
What’a fuck!?
- ”ha…?”
- ”Skämta. Det är Dennis.”
- ”Jaha” sa jag och kände mig dum. ”Vart är ni?”
Jag hörde Jointe sjunga högt i bakgrunden något som kan ha varit en tondöv version av ”I don’t love you”.
- ” (Jointe, håll käften då!) vi är på väg hem. Vart är ni då?”
Men great. Verkligen. Lämnad här ensam med en massa förvirrade trettonåringar. Jag hade ingen större lust att trängas med massa illaluktande fyllon på nattbussen heller.
- ”Det är bara jag. De andra har också åkt hem.”
Jag hörde själv hur ynklig jag lät och förbannade min bristande självständighet. Detta hörde tydligen Dennis med för han svarade snabbt:
- ”men jag kan åka tillbaka sen och åka hem igen med dig. Om du vill.”
Det lilla egot i mig skrek ”jaa! jaa!” så det ekade mellan revbenen. Men jag insåg att det var mer än jag kunde kräva av Dennis utan att känna mig dum.
- ”Nejnej, jag tar nattbussen hem, det är lugnt.säkert.”
Wow, det där var så övertygande att jag nästan trodde på det själv!
- ”okej men då ses vi INTE på måndag då för då är det…”
Jag visste vad som skulle komma och höll mobilen på armlängds avstånd.
- ”…LOOOOOV!!”
- ”haha, pusshej”
Jag skrattade lite för mig själv och stoppade ner mobilen i fickan igen. Konsertområdet var näst intill folktomt nu. Två kvarglömda tjejer gick sakta mot utgången. De hade i alla fall varandra tänkte jag, jag är kvarglömd ensam.
Robin
Jävla skit jobb asså. Jag menar, sopa upp efter konserter är väll inte direkt vad jag tänkte mig när jag flyttade ner till Göteborg efter studenten. Största anledningen till att jag flyttade var endå farsan. Han förstörde allt med sitt förbaskade supande. Jag hatade vad spriten gjorde med honom. Han blev aldrig våldsam bara känslosam och ångerfull. Han som lärt mig att tårar är för mesar och bögar, inte för män som han och jag, satt nu och grät helt öppet inför mig. Vek är vad han är. Trots detta har jag inget emot själva spriten. Den är ett sätt att komma bort en stund, och klara detta jävla sopande.
Området var tomt nu. Nej, en bit ifrån mig stod en ensam tjej och pratade i mobil. Hon hade svarta stuprörs jeans och en T-shirt. På fötterna hade hon såna där converse dojjor och håret hängde långt ner över ryggen. Varför dröjde hon kvar? Varför var hon själv? Hon är som jag, tänkte jag och tog en klunk till ur farsans fickplunta.
Kim
- ”öh, tjejen, gillar du My Chemical Romance?” en hes röst hördes och jag kollade mig förvirrat omkring. Min blick stannade vid en man en bit bort, han hade en kvast i handen och jobbade antagligen här. Han vinkade glatt åt mig att komma närmare. När jag var några meter ifrån frågade han igen.
- ”gillar du My Chemical Romance?” jag såg nu att han var yngre än vad jag trodde. Rätt snygg också. Han gav mig ett snett leende.
- ”Nej jag tycker bara det är kul att trängas, få hörselskador, bli trampad på och sedan kvarglömd.” Jag lät argare än jag egentligen var men han verkade inte bry sig.
- ”kvarglömd huh?” Han log ännu bredare ”Men du vet jag jobbar här” han lutade sig aningen för mycket på kvasten, den gled iväg och han vacklade till mot mig.
- ”jo jag ser det” sa jag medan jag försökte hålla inne ett skratt. Den här killen var kul. Han såg på mig och plötsligt märkte jag hur nära han var. Hans ögon var kallt blåa och hans andedräkt luktade starkt, jag backade lite. Han gick efter och böjde sig fram och viskade (onödigt med tanke på att vi var ensamma.):
- ”Jag menar att jag jobbar här och att jag antagligen kan fixa in dig backstage”
Trots att han viskade hörde jag vartenda ord och plötsligt tyckte jag inte det spelade någon roll hur nära mig han stod. Vad gjorde det om hans andedräkt stank när han kunde fixa in mig BACKSTAGE! Utan att tänka mig för skrek jag ett högt, gällt skrik samtidigt som jag hoppade upp och ner på stället (Tänk parodi på äkta fjortislycka). Det ekade över hela det tomma området, jag skämdes lite och slutade hoppa. Killen såg lättad ut men han hade ett allvar i ögonen som jag inte kunde minnas fanns där innan.
- ”Ta av dig tröjan” sa han och nickade mot min svart/röda MCR T-shirt. Det hade kunnat vara ett dåligt skämt men sättet han sa det på avslöjade att det inte var ett skämt överhuvudtaget.
Jag skrattade oförstående och gav honom en frågande blick.
- ”Men ta av dig tröjan för fan” sa han otåligt och tog ännu ett steg fram mot mig.
Okej det var inget skämt insåg jag. Han fortsatte:
- ”du tror väll inte att jag låter dig komma backstage bara sådär” han hånlog mot mig. Jag är inte dum, jag fattade vad han ville men jag vägrade envist förstå och fortsatte se frågande på honom. Hans ögon svartnade och käkarna spändes. Hans tålamod var slut nu.
- ”Visa brösten och jag fixar så du får träffa MCR” väste han sammanbitet. Trots att jag egentligen förstått för länge sen kom hans ord som en chock. Vilket jävla äckel! Min första tanke var att springa därifrån det fortaste jag kunde. Jag var dock osäker på hur fort det fortaste jag kunde var med mina värkande ben. Jag var förvirrad, dessutom ville jag ju verkligen träffa MCR…
Men han är ett as!
Ett as med backstagepass!
Är du säker på det då?
Han sa ju det, och han jobbar ju faktiskt här.
Du är ju naivare än jag trodde. Han är städare! varför skulle han ha fri tillgång till B.s pass?
Du är ute på djupt vatten nu, det är bara ni två här, inga vittnen, han är bra mycket starkare än dig också. Jag hoppas du kan simma.
Jag kände paniken stiga inom mig när jag insåg att jag var fångad.
Sorry första delen blev rätt crappy men jag lovar det blir bättre!
glöm inte att komentera! :*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | glasbubblan - 19 nov 07 - 19:34 | | brabrabra!!! | sofijaah - 17 nov 07 - 15:52- Betyg:  | | jag gillade den! speciellt första biten när du beskrev stämningnen på konserten, har varit på en mcr konsert och kan riktigt komma ihåg känslan. |
|
|
|
