När jag blundar. |
Torget var öde, parken lika tom, lägenheten tömd på liv. Jag stänger ytterdörren och står sedan stilla och lyssnar. Tystnaden låter, det är inget ljud som går att förklara. Det är inget man hör med öronen, det sitter längre in. Den känns också, det känns som man pressas inåt sig själv. Tystnaden luktar diskret, en sån där doft man bara känner när man kommer riktigt nära. Den luktar ensamhet.
Jag sjunger lite, bara för att trotsa tystnaden. Gillar att höra hur tystnaden för några sekunder rivs mitt itu och sedan lappar ihop sig själv och åter igen blir kompakt. Jag är inte rädd för tystnaden det är ensamheten jag inte gillar.
Jag är på stan med mina kompisar men ändå är jag som i en såpbubbla. Jag ser hur mina vänners läppar rör sig men hör inte vad de säger. Om jag bryr mig? Nej, jag behöver inte höra för att veta vad de pratar om. Jag ser på Ellens uppspärrade, maskara tunga ögon att hon berättar om vem som strulat med vem på festen. Ser att Karin febrilt försöker komma på något bräckande att säga om historien. Något som kan få henne i centrum och rikta allas blickar åt henne, men för tillfället verkar allas ögon vara som klistrade vid Ellen. Fast beslutna att inte missa ett enda ord av det hon säger. Men rätt som det är kan min bubbla spricka. Jag ser hur alla kollar på mig och Karin säger något med triumferande min.
- Va?
– Vad tycker du Ebba? Asså jag fattar inte hur Simon kunde…Hon väntar inte på svar, nu har hon allas uppmärksamhet och det är inget hon har lust att slösa bort på mig och mina åsikter.
Men allvarligt talat är jag glad för det. Om jag tvingades svara skulle det bli ett svar som alla ville höra. Det som jag förväntades att säga, typ: Åh men Gud va taskigt!
Sen skulle de låta mig vara. De skulle inte ens märka om jag gick.
Det är inte så att jag inte är populär. Jag har ofta chansen att stå i centrum det är bara det att för mig är det inte lika viktigt. Kolla på Karin och Ellen. De beter sig som att den enda stunden de faktiskt existerar är när de får vara i blickfånget för allas intresserade ögon. De tar till alla medel, ljuga, snacka skit, bara för att få existera om så bara i några minuter.
Jag har en annan filosofi, en tanke som slår mig ibland. Jag kan inte få den ur huvudet. Tänk om, det kanske låter själviskt, men tänk om jag är den enda som verkligen existerar. Allt annat finns bara när jag ser det, när jag hör det, när jag känner det. Marken intar fast form för att jag går på den. Sängen tar form när jag sätter mig på den. Toner uppstår när jag hör dem. Min familj och mina vänner existerar bara när jag ser på dem, deras röster finns bara när jag lyssnar på dem. Bakom min rygg finns ingenting. När jag blundar finns bara jag.
Jag finns för jag kan känna mitt hjärta slå 78 slag per minut, höra mina andetag 24 timmar om dygnet, känna mina muskler spännas när jag rör mig och hur de vilar när jag är stilla. Jag känner smärtan om jag skadar mig och jag kan se blodet som pumpats rund i mina ådror men som då istället rinner ner och färgar en smal röd strimma på min hud. När det blåser kan jag känna håret som smeker över axlarna och kylan som tränger sig på utanför jackan. Den vill in och stänka kyla på min hud, få mig att darra. Eller? Vill den bara existera.
Jag hör mina tankar så tydligt som om någon satt bredvid mig och berättade dem, som när man var liten och mamma läste. Själv hade man nästan redan sjunkit in i sömnen. Där. Mellan verklighet och sömn, var det meningen med livet? Trygghet och en varm säng. Varför inte?
Men så kommer tankarna igen. Sömnen skulle dra mig bort, få mina ögonlock att falla och i samma stund som de gjorde det skulle mamma sluta existera där bredvid mig. Med mamma skulle tryggheten förångas till ingenting precis som sängen. Bara känslan av den skulle finnas kvar mot min rygg. Kvar blir jag och mina drömmar. I drömmarna skulle jag inte behöva vara ensam. Där skulle ensamheten bannlysas till en annan värld, inte min. Där skulle alla vara lika levande som jag. Vår musik skulle bestå av taktfasta melodier av tusentals pumpande hjärtan. Men drömmar varar inte för evigt och just när man ska ta ett avgörande steg vaknar man med ett ryck. Dras ur drömmen och det enda hjärta som pumpar är plötsligt mitt eget.
Hur jag än tänker slutar allt med en sak. Mig.
Tillbaka till verkligheten. Tiden hade lika gärna kunnat stå stilla. Ellen och Karin tävlar fortfarande om de andras uppmärksamhet. Visste de att de kanske bara existerade när jag såg på dem? Skulle de anstränga sig så hårt då? Skulle meningen med deras liv bli att få mig att lägga märke till dem? Få mig att se dem, höra dem, bara en liten stund så de kunde få finnas just i det ögonblicket. Skulle det vara värt det? Förr eller senare skulle jag glömma bort dem, som en strumpa under sängen. Jag skulle leva vidare, mitt hjärta skulle hinna slå många gånger mer innan jag kanske en dag skulle kolla under sängen och se den gamla, dammiga strumpan. Under tiden skulle de få sväva tyngdlöst i det tomma, tysta ingenting. Deras existens låg i mina händer. Det kändes bra.
Jag reste mig från den slitna caféstolen och gick, bort från bordet vi satt vid, bort från mina vänner. Bakom min rygg slukades allt av tomheten, framför mina ögon tog världen form. Om jag vänder mig tillräckligt snabbt skulle jag hinna se den gapande tomheten då? Och hur skulle den se ut? Utan att stanna vänder jag mig halvt om. Jag ser bara mina vänner, tomma skal, hör tomt prat. Vänder mig om igen. Hinner inte se bilen som tar form framför mig. Den byggs upp ur tomheten på mindre än en sekund. Motorhuven, plåt, metall, allt på en gång. I mina öron växer ljudet av skrikande bromsar mot asfalten.
Står som förstelnad. Om jag blundar försvinner den då? Ögonlocken faller tungt. Men nej, den löstes inte upp i tomma intet. Jag såg den inte längre, men jag kände den plötsliga smärtan när min kropp slängdes mot asfalten.
Överallt omkring mig står människor med rädda chockade utryck i sina ansikten. Så levande de alla är just i denna stund. Den för mig okände mannen som just nu ringer efter ambulansen, har han någonsin existerat i mina ögon? Har någon av dem det? Den lilla flickan som blivit rädd av allt det röda runt om mig och nu gråter högt. Den äldre kvinnan som kämpar för att ta sig fram till mig. Hennes ögon utstrålar en sådan panik att flera ryggar tillbaka, men de två männen som håller i henne vägrar att släppa. Hon har existerat förut, många gånger, bredvid min säng läsandes Nalle Puh. Hon är trygghet, men nu kan hon inte hjälpa mig. Den medelålders kvinnan är min mamma.
Så många hjärtan som slår, men mitt är inte ett av dem. Jag känner det inte längre picka där inne i bröstet, nyss var det som en skrämd fågel men nu har den flugit iväg. Kvar är den tomma silverburen. Jag hör inte mina andetag längre, men jag känner en doft. Det luktar tystnad och någonting mer… ingenting?
|
| Kommentarer | | dikta__ - 13 nov 07 - 19:01 | | bra :* |
|
|
|
