Smärta... |
Snön faller, vit och kall.
den landar mjukt på dom öppna gatorna i stan.
Mörkret har fallit och han sitter ensam på en bänk.
Han kunde höra hennes namn vina i vinden.
Gatlyktorna lyste ett ljummet ljus som kastade skuggor på gatan.
Han visste att allt var slut.
Hans liv skulle aldrig bli detsamma.
Hans sista ord till henne var "Se upp".
Hon kommer aldrig få veta...
Han kommer aldrig få veta om hon kände likadant.
Tårarna som rinner ner för hans kinder fryser till is.
Smärtan ökar. Han föreställer sig hennes ansikte i snön.
Hennes leende kommer aldig lämna hans minne.
Hennes vackra skratt och hennes varma hand.
Om han fick ändra någonting i livet så skulle det vara hennes död.
Finns det ingen rättvisa här i livet?
Han lägger sig ner i den iskalla snön och drömmer sig bort.
Han känner hur snön kyler ner hans nacke, Smärtan ökar.
Han lägger sig på rygg och slukas av natthimlen.
Hon finns där uppe någonstans, det vet han.
Frågan är bara vars, och om han någonsinn kommer träffa henne igen.
Kanske i en annan värld, en annan tid.
|
|
|
|