ett sorgset hjärta. |
Mia satt i sjukhuset i sitt rum och tittade ut genom fönstret.
Ååh va skönt det skulle vara, att vara fri, fri som en fågel.
Få sträcka ut sina vingar hon haft sedan en liten flicka,
känna lufttrycket mot kroppen. Mia hade sen en liten flicka haft vingar.
Jovisst, de var osynliga, men en person såg dem, det var Jessika.
Hon hade alltid ställt upp för Mia, och hon såg de osynliga vingarna som Mia hade.
Som små barn blev de bästa vänner, lekte me barbie, och dockor.
Men de gjorde inte som alla andra barn.. De tyckte om att leka att barbisarna dog
i fruktansvärda olyckor, de tyckte om att böja på dockornas ben tills de gick av.
De satt och skrattade medan de lekte att ett litet barn blev mördad mitt i gatan.
Mia hade alltid varit lite annorlunda, ingen förutom Jessika & Jakob gillade henne.
Jessika, hennes alldra bästa vän någonsin, och den ända.
och Jabok, hennes pojkvän hon älskade, den bästa hon haft.
Men nu satt hon här, i det tomme rummet och kände tårarna falla ner för kinden.
Hon smakade på en tåre, den var sur, precis som de brukade vara.
Hon sjönk ner på golvet å tog fram sin pillerburk.Det gjorde hon ofta när hon tänkte på sin hemska barndom.
Hon tittade på burken men blev bara arg, slängde den mot skåpdörren så att allt föll ut.
Hon hade gjort som hon ville ? Fick hon inte det kanske ?
Fick hon inte vara med Jakob om hon ville ? Vad gjorde de att de va som från olika världar,
att deras relation hade börjat med något hemskt ? Mia älskade honom, visst gjorde hon det ?
Hon ville inte tänka på den natten hon och Jakob hade träffats.
Saken var den, att hon inte klarade av den smärtan.
Sjuksköterskan kom in i rummet och sa att det var dag för besökare nu, att Jessika kommit för att hälsa på henne.
Mia blev på bättre humör. Men en timmes glädje kunde inte hjälpa ett års sorg ?
Hela året hade skitit sej, alldeles för mycket fester & tårår & blod.
Morgonen därpå vaknade Mia av att hon steg upp i sängen och skrek !
Nej, inte den natten, nej.
Hon rusade fram mot sitt nattduksbord och tog fram sin låsta dagbok, bläddrade till den blodigaste
sidan i hela boken och där va den, rakbladet.
Hon skar sår över sina armar, hon kunde inte låta bli.
Hon kände sej isolerad från omvärlden och djupt deprimerad.
Inget rakblad kunde hjälpa henne, det visste hon, men det kunde inte hjälpas åt just nu, smärtan var för stor.
Med den blödande armen täckt och ett kuver i ena handen, telefonen i det andra ringde hon till sin sjuksköterska som var
för tillfället hos en annan hjälplös ungdom.
Sjuksköterskan kom dit inom fem minuter och frågade vad det var.
Mia sa att hon ville fara ut å gå, rensa tankarna.
Njaah, jag vet inte riktigt sa sjuksköterskan, men Mia fick henne övertalat.
Jaa, första gången på 2 månader. Hon hade varit i sjukhuset flera år nu, antagligen 5 år, eller, egentligen var det inget sjukhus,
mera ett hem för undomar som har det svårt.
Mia fick gå, på ett villkor, hon skulle vara tillbaka om en timme.
Hon gick mot huvugingången å steg ut i friska luften. Hon stannade till, tog ett djupt andetag å fortsatte gå.
Med kuveret i handen gick hon länge, i evigheter, tills hon kom fram till begravningsplan..
Hon tog fram sin pillerburk och tog några tabletter. Sedan bad hon för sina föräldrars död (som hon skyllde på sej själv) och gick vidare.
Hon gick till stranden, slukade 15 piller, tog av sig kläderna så hon var naken,
kuveret i handen och ut i det djupa vattnet. Hon sjönk ner i det isande kalla vattnet och suckade.
Hennes sista andetag, vintervattnet var alldeles för kallt för hennes kropp, hon slutade andas.
Hon sjönk ner till bottnen avsjön och höll fortfarande i kuveret.
2 dagar senare sade sjuksköterskan till Jessika & Jakob:
"de hittade henne ungefär 12 timmar efter hennes försvinnande,
hennes kläder hittades på en strand och dykarna hittade hennes nakna kropp
ihopkurat på bottnen av sjön. Ett kuver hittades i hennes hand med utsuddade bokstäver, svårt att läsa,
men här, ni får försöka tyda det.."
Förlåt Jessika, för att jag behandlade dej så fult, sade saker som
inte var menade att sägas, saker jag sa då jag hade druckit för mycket.
Älskar dej, du har alltid sett de vingar jag har. Mia & Jessika, änglar men dock vänner också.
Förlåt Jakob, att jag var som jag var, jag kunde inte sluta tänka på
det förflutna, det jag inte fick tänka på för dej.. Våran början.
Du kommer alltid vara min, trots allt som hänt.
Det var dags för mig att avsluta det liv jag fått,
det var dags för mej att visa för alla att jag hade vingar.
ÄLSKAR ER.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Cilises - 26 feb 06 - 01:15- Betyg:  | | Har läst den nu igen....kan bara säga vad jag sa förra gången...den här är helt otroligt bra!! så hundra gånger mer värd än en femma! | Forever_mee - 27 jan 06 - 04:40- Betyg:  | | Otroligt fin och sorlig | | lostinside - 27 jan 06 - 03:15- Betyg: | | faaan va sorli :sad: men faktiskt bland d vakraste jag läst.<3<3<3<3<3<3<3 | | vattendroppe - 26 jan 06 - 07:31- Betyg: | jätte jätte bra!blev precis som Cilises nyfiken på varför
hon va på sukhuset å vad det var hon inte fick tänka på för
pojkvänen!en än gång jätte bra!! | | Bloody_tears - 26 jan 06 - 05:02 | | shhet... jättefin =) | | Cilises - 26 jan 06 - 03:51 | | Skit bra den är så ...berörande men jag blir så otroligt nyfiken...vad hade hänt henne som gjorde att hon fick bo på det dära...sjukhuset, vad var det som hänt i hennes förflunta som hon inte kunde sluta tänka på? Skit bra historia!!! |
|
|
|
