Bill
Bill hatade verkligen sig själv. Hur kunde han slänga ur sig allt det där till Sanna? Nu var hon ju arg på honom. Sen skulle väl Tom bli alldeles galen när han fick reda på att Bill försagt sig. Då skulle de två viktigaste personerna i hans liv hata honom. Varför kunde han bara inte ha hållt käften? Varför var hon av alla människor tvungen att komma hit och försöka trösta honom? Hur kunde han vara så taskig mot någon som bara försökt vara snäll och visa att hon brydde sig? Det var ju inte hennes fel att hon hellre valde hans bror. Han hade låtit sin svartsjuka sparka på en tjej som redan låg ner. Hon hade ju rätt. Han visste inte ett dugg av vad hon hade gått igenom.
Bill började fundera på vad hon sagt. Var hon och Tom inte tillsammans? Det verkade ju så på Tom. Dessutom hade dem ju verkat ha något på g. Kanske var hon ändå bara en av alla fans som ville ha något att berätta för polarna när hon kom hem. Men hon verkade ju inte vara som dem. Sanna verkade ju så fin och äkta. Det var ju därför han hade fått känslor för henne. Inte kunde väl både han och Tom ha haft så fel? Nej, det trodde han inte. Var det Tom som hade missuppfattat allt emellan honom och Sanna?
Tom
Tom satt på sängen och surfade runt lite på nätet. Han ville inte erkänna det för sig själv, men han störde sig lite på att Sanna och Bill skulle gå och äta för sig själva. Vad kunde de ha att prata om som han inte fick ta del av? Hade dem hemligheter för honom? De två av alla människor? Nej, nu var han dum. Klart att dem inte hade. Bill behövde väl bara prata ut med någon. Det gjorde ont i Tom när han tänkte på att Bill valde att prata med någon annan än honom själv. Kanske var han till och med lite svartsjuk.
Tom såg på klockan. Hade dem inte varit borta väldigt länge nu? Om inte annat så borde dem väl ha hunnit prata klart. Då kunde han ju göra dem sällskap och äta lite han med. Vågade han ringa dem? Eller skulle han verka tjatig i så fall? Men han var ju så hungrig han med! Nej, varför tveka? Tom tog upp sin mobil och knappade in Bills nummer.
Bill
Bill hörde hur det ringde och letade upp mobilen som han hade kastat iväg innan. Tom? Vad ville han nu då? Han ringde säkert bara för att skälla på Bill. Först tänkte han inte svara, men tillslut kom han på att det var bättre att ta skiten nu än senare.
– Ja, det är Bill.
– Hej! Hur är det? Var är ni? hörde han Tom fråga.
– Jag är på mitt rum.
– Är ni inte och äter?
– Vaddå äter? Jag är ju här. Vad yrar du om? frågade Bill.
– Men Sanna sa ju att ni skulle ut och äta. Är ni redan tillbaka?
– Äta? Nej, vi skulle inte äta. Hon gick ju för jättelänge sedan.
– Ja, men när hon varit inne hos dig ett tag så kom hon tillbaka och sa att ni skulle ut och äta och ville vara ifred… Tom lät helt förvirrad.
Bill var också förvirrad. Vad då gå och äta? Det hade dem ju inte alls bestämt. Plötsligt slog tanken ner som en blixt. Nej, hon kunde väl inte? Eller? Hon hade ju försökt förr. Först nu förstod Bill hur rädd Tom var när Sanna var borta.
– Tom. Du kommer nog att bli ganska arg nu, men vänta med det ett tag är du snäll. Jag tror det finns något mycket viktigare att bry sig om.
– Vad är det nu då? suckade Tom.
– Eh… Jo, förlåt! Jag råkade berätta för Sanna att jag visste om hennes självmordsförsök. Kanske råkade vara lite taskig med. Men problemet är att jag och hon inte alls skulle ut och äta. Hon skulle ju in och umgås med dig.
Bill visste hur arg Tom skulle bli, men han hoppades att det kunde vänta ett tag. Nu var han mer orolig för Sanna.
Tom
Tom kände hur rädslan började sprida sig. Var Sanna inte med Bill? Vad hade hans bror egentligen sagt till henne? Och var fanns hon nu?
– Va fan! Var är hon nu då? Och vad sa du egentligen till henne? skrek Tom med panik i rösten.
– Kan vi inte ta det sen Tom? Vi borde väl ut och leta efter Sanna istället?
– Klart att vi ska! Vi ska ut nu! Skynda dig så ses vi vid hissarna.
Tom sprang ut till hissen. Vad hade hänt mellan Sanna och Bill egentligen? Och hur kunde han ha varit så dum att han inte fattade att hon ljög? Tom började nästan gråta av ilska, sorg och rädsla. Kunde Bill inte komma nu? Det var ju bråttom! Tom nästan flög in i hissen när han såg Bills dörr flyga upp. Bill var snabbt inne i hissen och tryckte på bottenvåningen.
– Om vi inte hittar Sanna i tid så kommer jag aldrig att förlåta dig! sa Tom.
– Jag vet. Jag kommer inte att förlåta mig själv, sa Bill med gråten i rösten.
Äntligen var hissen nere och de rusade ut på gatan. Vilket håll skulle dem åt nu då?
– Ska vi springa till bron? undrade Bill.
– Ja, det kan vi göra.
De började springa det snabbaste dem kunde. Väl framme vid bron märkte dem att Sanna inte var där. Var fanns hon då?
Sanna
Sanna öppnade dörren till sin lägenhet. Den som hade varit hennes och Mikaels. Hon kände hur den där tomheten som satt i väggarna omslöt henne och försökte pressa luften ur hennes lungor. Hon tvingade sig själv att ta ett djupt andetag. Hon gick in på Mikaels rum och letade upp hans iPod. Hennes egen var ju kvar hos Tom och dit kunde hon inte gå. Hon såg runt i Mikaels rum. Alla hans saker var kvar och hon hade inte en aning om vad hon skulle göra av dem. Han skulle ju aldrig komma för att hämta dem.
Sanna gick och satte sig på hallgolvet och satte igång iPoden. Den första låten som kom igång var An deiner seite (ich bin da). Sanna log ett hånfullt leende. Hur hade hon kunnat tycka det här var bra? Nu när hon tillbringat tid med killarna visste hon ju att det bara var tomma ord. De fanns inte alls där när man behövde dem. Istället svek dem ens förtroende och sa dem mest elaka saker till en. Tänk vilka lögner man kunde sälja idag. Tomma ord som höjdes till skyarna av miljontals fans. Vad blinda människor är! Sanna hade själv varit en av alla dem som dyrkat marken Tokio Hotel gått på, men nu var det annorlunda. Hon visste hur dem egentligen var. Visst kunde de vara snälla och förstående, men i slutändan var de lika falska som alla andra människor.
Sanna såg på ytterdörren. Var det det som Mikael också hade kommit på? Var det därför som han hade lämnat henne? Kanske visst han att i slutändan kommer alla att svika. Gick han innan hon han såra honom? Ville han hellre vara den som lämnade än att själv bli lämnad? Hennes Mikael. Hennes älskade Mikael. Visste han inte att det enda äkta här i världen hade varit det dem två hade? Tårarna började rinna nerför hennes kinder, men nu fanns där ingen som kunde torka upp dem.
Bill
Bill såg på Tom. Vad hade han nu ställt till med egentligen? Bill kände hur paniken började sprida sig i kroppen. Var höll Sanna hus? Och var det redan för sent? Vad skulle de göra nu?
– Vet du var Sanna bor, frågade han Tom.
– Ja, det vet jag! Kom så går vi dit. Det är inte så långt härifrån.
Tom började springa och Bill hade inget val mer än att följa efter. Var det hans fel om hon dog? Vad hände om de kom för sent? Skulle Tom helt sluta prata med honom då? Och hur skulle en värld utan Sanna vara? Bill visste inte riktigt om han ville ha svar på sina frågor. Efter ett tag stannade Tom vid en port. Han började rycka i dörren, men den var låst.
– Fan! Det är ju här och så har dem en jävla portkod! Vad ska det vara bra för? Vi har ju bråttom!
Varför skulle det alltid gå åt helvete när det var något viktigt, funderade Bill. Kunde det inte komma någon och öppna åt dem? Kunde dem inte få ha lite tur? Som en skänk från ovan kom det just ut en dam ur trappuppgången. Bill var snabbt där och höll upp dörren åt henne.
– Åh, så trevligt med så artiga ungdomar, sa tanten och log.
– Vi gör vårt bästa, sa Tom och Bill i en mun och log mot henne.
Sedan smet de snabbt in i trappuppgången. De tryckte ner hissen och nästan stod och hoppade efter som den tog sådan tid på sig. Efter vad som verkade vara en evighet öppnades dörrarna och de riktigt trängde sig in i hissen.
– Vilken våning bor hon på då? undrade Bill.
– Eh, ja du… Eller jo, det var väl sjunde sa Tom och tryckte in knappen.
Hissen segade sig uppåt och Bill fick kämpa för att inte skrika av frustration. Han hoppades verkligen att Sanna var hemma och att det inte redan var för sent.
Sanna
Sanna satt och tittade på den stängda dörren. Hon önskade så att den en dag skulle öppnas och att Mikael skulle stå där. Han skulle sträcka ut sina armar mot henne och hon skulle fly in i hans famn. Men det skulle aldrig hända. Låten som nu spelades var In die Nacht. Visste Mikael inte att han hade varit allt som var hon och att Sanna skulle ha gått in i natten med honom? Om hon bara hade fått chansen. Plötsligt såg hon hur dörrhandtaget trycktes ner. Hennes hjärta tog ett skutt. Det kunde väl ändå inte vara? Nej, det var ju omöjligt…
Sanna flög upp på benen och ställde sig vid dörren. Sakta vred hon om låset och öppnade. Det var inte han. Inte hennes Mikael. Vad hade hon trott egentligen? Hon visste ju att han aldrig skulle komma tillbaka. Istället för Mikael stod Bill och Tom där. Sanna gav ifrån sig en suck och gick tillbaka och satte sig på hallgolvet. Hon såg hur Bill och Tom klev in i hallen och stängde dörren bakom sig. Sedan satte dem sig på en varsin sida om henne. Själv satt hon och tittade på det förbannade handtaget. Varför hade hon ens försökt inbilla sig att han skulle komma tillbaka? Han hade ju bara gått ut och lämnat allt i lägenheten bakom sig. Henne också. Sanna kände hur tårarna återigen började rinna. Mikael hade gett henne så mycket lycka, men nu fanns bara sorg kvar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
EmelieCarlsson - 14 maj 08 - 19:23- Betyg:  |
| :'( Så jävla bra! :O |
| foreversacred - 22 feb 08 - 21:06 |
| men nej hon får inte dumpa Tom huhuh </3 <33 |
| NewMoon - 21 feb 08 - 20:55- Betyg: |
Jag kan fatta att Sanna mår dåligt, men hon ser ju inte vad hon
har. Hon har fått någon som försöker göra henne hel igen.
Men hon är förtrångsynt för att se det, stör mig!
Men samtidigt kan jag fatta att hon inte vågar älska någon igen.
Hoppas det går bättre!
Jättebra skrivet, helt underbart! <3 |
| LoveMusic - 19 feb 08 - 15:26- Betyg: |
Han hade låtit sin svartsjuka sparka på en tjej som redan låg ner, den meningen lästets om och om igen här! Så sann, så underbart vacker i denna novellen:)
Och ja, nu är jag inte lka arg längre:):):) |
| turbo001 - 30 jan 08 - 20:52- Betyg: |
| åhh så brrrrra det är underbart att läsa |
| Mangasagan - 7 dec 07 - 19:00- Betyg: |
Jag älskar det du skriver<3
du skriver som en ängel<3 |
| Mp3 - 13 nov 07 - 18:56- Betyg: |
| Riktigt riktigt únderbart! ÄLSKA! <3 |
| ThisIsJustMe - 11 nov 07 - 19:41- Betyg: |
| GAAAAH SÅÅÅ BRA!!! JAAA HON DOOG INTE!!!!! :DDDDD |
| glasbubblan - 11 nov 07 - 18:05 |
| jag har läst alla dlarna nu och måste säga att det här är jättebra! gillar att du har med så mycket känslor och tankar |
| Ericautank - 11 nov 07 - 17:47- Betyg: |
Skit bra, snälla skriv mera nu!! ;D Älskar denna novell som in åt
helvete kan jag ju säga redan nu ! =D |
