FanFic. Fyra Marodörer = Trubbel (24) |
Sorry för lite dröjande men jag kan glädja er med att den här delen blev väldigt lång, fyra st worddokument tror jag att jag fick det till när jag räknade. Hur som helst, denna del är nog tillägnad... Annie (prickigthallon) JvJ (JennyJ) och Maddis (Maadelen3) som alla har hjälpt mig att komma på handling och händelser och uttryck och allt vad det är dom gånger jag har kört fast :) Tack på er!<3 så, nu ska jag inte uppehålla er längre.
Enjoy reading folks!
Polkagristårta :D (det var gott)
(Sirius)
Jag såg hur Remus sjönk till botten på bassängen. Vad i hela friden sysslade han med?
”REMUS!” vrålade jag. Han hade fortfarande klädnaden på sig och den böljade sakta upp till ytan men höll kvar honom under den.
”Remus, vad i helvete har du gjort?!!” Förskräckt slängde jag ifrån mig trollstaven och klev klumpigt ner i det kalla vattnet. Jag vadade ut till mitten av bassängen, dit Remus på något otroligt sätt hade flutit. Jag tog ett djupt andetag innan jag doppade huvudet i det iskalla vattnet. Jag spärrade upp ögonen och försökte få syn på honom. Han låg ungefär fyra meter framför mig och var helt blåvit i ansiktet. Jag tog några simtag fram och fick tag i armen på hans klädnad. Jag greppade den panikartat och simmade upp till ytan igen. Det var bara någon meter, men det kändes som mil. Det tog evigheter innan jag var uppe och fick ny luft att fylla lungorna med.
Remus dök upp vid min sida och andades häftigt in så fort han var ovanför vattnet. Jag fick fötterna på bottnen och vadade upp mot golvet, fortfarande med ett fast grepp om Remus klädnad. Han stapplade efter så gott han kunde, och jag gjorde det antagligen bara svårare för honom genom att hålla så klumpigt och hårt i honom, men jag brydde mig inte. Jag tänkte aldrig någonsin släppa honom. Han skulle aldrig få en sån här chans igen.
Vi var snart uppe på golvet och min klädnad var fullkomligt genomblöt och iskall. Jag drog upp Remus över kanten till bassängen och han andades långsamt ut. Jag sneglade på honom när jag satte mig ner, med ryggen lutad mot väggen. Han mötte min blick i några ögonblick innan han sänkte sin egen och såg ner i golvet istället.
”Varför gjorde du det?” muttrade han och lät nästan anklagande. Jag stirrade på honom. Menade han allvar?
”Vad tror du?” fräste jag. Han ryckte nästan osynligt på axlarna.
”Jag vet inte…” mumlade han. Jag såg storögt på honom.
”Moony, förlåt, men vad är det med dig egentligen? Jag kanske räddade livet på dig för att du är min bästa vän?!” skrek jag. ”Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker inte att ens bästa vän ska stå och se på när man dör!”
Remus vägrade fortfarande att se på mig.
”Remus, jag sviker inte en vän, och det kommer du aldrig att göra heller”, sa jag och la en hand på hans axel, men han skakade bara av sig den.
”Tänk om jag redan har gjort det då?!” fräste han. Jag såg förvånat på honom för att avgöra om han skojade eller inte.
”Lägg av, Remus du har väl aldrig…” började jag men Remus såg häftigt upp på mig och hans ögon var fulla med tårar och skam.
”Om jag har svikit en vän så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen?”
Jag bara stirrade på honom. Vad i hela friden menade han med det?
”V-vad pratar du om?” frågade jag. Remus skakade på huvudet.
”Ingenting…” mumlade han och reste sig mödosamt upp. Han hade antagligen fortfarande lite syre och vatten inuti sig. Jag reste mig efter honom.
”Remus, vad menar du?” frågade jag och kände att jag faktiskt började bli orolig. Hade han gjort något? Något riktigt… hemskt?
Men han svarade inte. Han bara skakade på huvudet och backade ut mot dörren. Han fick upp den och gick sen därifrån med snabba steg.
Men den här gången tänkte jag inte låta honom försvinna. Nej, han skulle allt få stå till svars för det han hade sagt eller gjort. Jag sprang efter honom ut genom dörren och såg hans våta klädnad försvinna bakom ett hörn. Jag följde efter honom och sprang nerför trappan till entréhallen.
”Remus, kom tillbaka!” skrek jag. Han ignorerade mig och skyndade ut genom porten. Även den här gången sprang jag efter honom. Han skulle för en gångs skull förklara sina känslor och jag skulle vara den som lyssnade, inte tvärtom.
Jag kom ut på slottsområdet. Det var soligt ute, men det blåste kallt och min iskalla klädnad gjorde ingenting bättre. Det var ingen utanför slottet. Alla var på sina lektioner för tillfället, men jag var säker på att om någon bara råkade kika ut genom ett fönster i vilket klassrum som helst så skulle dom kunna se oss.
Vilken syn. Två dränkta sjundeårselever från Gryffindor. McGonagall skulle få spader när hon fick veta att vi missade lektioner och dessutom var genomvåta. Men för tillfället brydde jag mig inte. Allt som betydde något var min vän som just då sprang framför mig. Han sprang långsamt på grund av… av det han försökt med tidigare, så jag var snart ikapp honom.
Jag slet tag i hans kalla klädnad och vred runt honom. Jag fullkomligt tvingade honom att möta min blick och försökte att se så pålitlig ut som möjligt. Jag förstod att det var viktigt att han kunde berätta nu.
”Remus, jag villa att du ska berätta för mig. Snälla?” sa jag bedjande. Han suckade och försökte bryta kontakten med min blick, men misslyckades.
”Sirius, jag… jag…” började han. Jag nickade för att han skulle fortsätta. Han drog ett djupt andetag.
”Sirius, jag tror att jag gillar Lily”, sa han.
(Remus)
Jag fattade inte hur jag kunde säga det. Men nu var det gjort i alla fall. Jag hade sagt det och Sirius stod framför mig och med ett fånigt uttryck i ansiktet. Han förstod ingenting, vilket i och för sig inte var så konstigt.
”Gillar… du menar… Gillar, gillar?” sa Sirius.
”Ja!” sa jag förtvivlat. ”Sirius, jag älskar henne!” Sirius stirrade på mig. Han förstod antagligen fortfarande ingenting, men jag förstod honom. Det kunde inte vara lätt att ta in en sån sak.
”Har det hänt något mellan er eller…?” frågade Sirius och gjorde stora ögon.
”Jag har inte kysst henne om det är vad du tror!” sa jag bestört och kände hur tårarna brände i mina ögon. När som helst nu skulle de rinna, det visste jag. ”Men bara att tänka tanken… det är svek, Sirius! Jag sviker James! Min bästa vän!” Jag slog ut med armarna, i brist på annat att göra. Jag var hopplös. Jag var ett odjur som… som…
Sirius lade sina händer på mina axlar och såg stint in i mina ögon.
”Remus, du är en underbar vän och ingenting kommer någonsin få James att hata dig. Han skulle inte bli arg om han visste om dina känslor för Lily, han skulle tycka synd om dig. Men du måste lita på honom. Du måste berätta för honom”, sa han.
”Aldrig att jag berättar! Han skulle döda mig, Sirius! Förstår du inte det? Och du säger inte ett ord om det här till någon! Förstår du det? Snälla Sirius, du måste förstå! Det här får bara inte komma ut!” Jag la händerna på hans axlar och nästan hängde mig på honom. Jag kände hur tårarna rullade nerför kinderna men jag brydde mig inte. Han var tvungen att förstå. Han var tvungen att lova…
”Men Remus, det är enda sättet…”
”NEJ! Du säger INGENTING! Förstår du det?!” vrålade jag och skakade om honom i axlarna. Han såg lite vimmelkantig ut, innan han yrt nickade och höll sig för pannan.
”Visst… om det verkligen är vad du vill så…”
”Ja, Sirius, snälla? Du är verkligen den enda som får veta om det här, förstår du?” Sirius nickade igen, en aning mer förstående den här gången.
”Jag lovar, inte ett ord till James”, sa han.
”Eller någon annan”, rättade jag honom. Han suckade innan han sa efter mig.
”Eller någon annan…”
”Tack”, sa jag och andades för första gången ut. Han hade lovat, och jag kunde lita på honom. Det visste jag.
”Åh, Remus, varför ska du också ställa till det för dig?” frågade Sirius plötsligt. Jag ryckte på axlarna.
”Jag kan inte rå för vad jag känner, men tro mig, jag hade gärna sluppit det här”, försäkrade jag honom. Plötsligt drog han mig intill sig i en lång, våt och mycket kall kram.
”Vi är allt en väldigt misslyckad kvartett, Remi, men vet du vad? Vi har ändå varandra när det är som värst”, sa Sirius och jag kände att han hade alldeles, alldeles rätt i sina ord.
(Imogen)
”Lily, vad ska jag ha på mig?!” skrek jag desperat och tömde hennes koffert på kläder. Det var en dag sen Remus hade försvunnit så hastigt från frukosten och Sirius hade gått efter. De hade varit borta i någon timme innan de dök upp på första lektionen den morgonen och båda var helt genomvåta. De såg ut som dränkta katter båda två. Ändå hade ingen av de pratat med oss på hela dagen, och jag hade ingen aning om varför. Men jag antog att Sirius var förvirrad efter morgonens möte med Dass.
”Men herregud Imogen, det är ju bara en liten fest!” sa Lily och himlade med ögonen.
”Bara en fest?! Ska jag räkna upp skälen till att det inte alls ’bara är en fest’?!” sa jag irriterat och såg upp på henne.
”Gör det du”, sa Lily och såg ner i ”The Daily Prophet” igen.
”Okej, nummer ett: Det är första gången jag går på fest med en kille! Nummer två: Dass kommer ju vara där och jag vill helst inte se Sirius helt fäst vid hennes böljande vita hår och…”
”Im, du är jättefin, Sirius kommer inte kunna titta på någon annan än dig, och det vill han inte heller. Han avskyr ju Dass”, sa Lily tröstande utan att se upp från tidningen.
”Ja, och därför vill han ju gå på festen också”, muttrade jag och slog mig surmulet ner på min säng.
Lily såg upp igen.
”Han vill dit för att Donald Calm kommer, ingenting annat”, sa Lily lugnande. Jag suckade och slog ut med händerna.
”Jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig!” gnällde jag. Lily skrattade.
”Här, jag ska hjälpa dig”, sa hon. Och vips hade hon trollat fram en lång klänning som räckte mig till anklarna. Den var djupt mörkgrön vid axlarna men övergick långsamt till svagt mintgrön längst ner. Den hade vita prickar här och var och såg ut att vara precis min storlek.
”Här, varsågod och prova”, sa Lily och kastade över den till mig. Jag tog emot den och höll upp den framför mig. Något klickade. Den liksom… var jag.
”Får jag ha på mig den?!” kved jag överlyckligt och glädjetårarna brände under ögonlocken. Lily nickade glatt och log mot mig då hon såg mina tårfyllda ögon.
”Men Immie, det är bara en klänning”, sa hon vänligt. Jag nickade och strök bort dropparna som hotade att rulla nedför mina kinder när som helst.
”Jag vet men… men den är ju… ju så fin”, klämde jag fram och log ett strålande leende mot henne.
”Äh, du förtjänar den så bra som du är”, sa Lily.
”Lily, du är verkligen bäst, vet du det?” frågade jag. Lily skrattade till.
”Mm…” mumlade hon med ett flin på läpparna innan hon återgick till ”The Prophet”.
Jag hoppade ur mjukisbyxorna jag stod i för tillfället och drog istället på mig klänningen. Den satt, som väntat, perfekt på min kropp.
”Titta!” sa jag och pekade på klänningen. Lily såg upp för tredje gången.
”Den är jättefin på dig”, sa hon.
”Åh, Lily, snälla snälla snälla får jag ha den ikväll?” sa jag och såg bedjande på henne. Hon skrattade.
”Ja, det är klart, annars skulle jag ju inte ta fram den”, sa hon. Jag kunde inte hålla mig utan rusade fram till henne och kramade henne länge och hårt.
”Tack tack tack tack tack!” sa jag överlyckligt och pussade henne på kinden.
”Så, skynda på nu. Du har inte ens fixat håret än och han står säkert och väntar på dig redan nu!” skrattade Lily när jag släppt henne.
”Oj, herregud, du har rätt! Hur ska jag ha håret?!” paniken spred sig i mig igen och jag for runt som en galning i sovsalen, på jakt efter en hårborste.
”Imogen!” sa Lily bestämt. Jag stannade upp och såg på henne. Ett roat leende spred sig i hennes innan så allvarliga ansikte. ”Du beter dig som en pingvin med Alzheimers!”
”Jag?” sa jag förnärmat och la handen för bröstet. ”Påstår du att jag ser ut som en pingvin?!”
”Ironi, Imogen!” skrattade Lily.
”Lil, jag tror du har varit för mycket med James”, sa jag och snurrade pekfingret uppe vid tinningen vilket bara fick Lily att skratta ännu mer. ”Hjälp mig med håret nu då!”
”Okej, okej”, skrattade Lily medan tårarna sprutade. ”Kom hit då, älskade pingvin.” Jag gav henne en ilsken blick men hon slutade inte skratta. Jag tänkte att jag fick be Sirius lära mig att kasta såna där mördande blickar han och James utbytte hela tiden.
En kvart senare stod jag redo och klar framför Lily och snurrade runt.
”Hur ser jag ut?” frågade jag nervöst när jag såg Lilys blick. Hon gapade och stirrade på mig med ögon stora som galleoner.
”Är det så hemskt?” frågade jag och lyfte handen för att dra ut det tunna diamantprydda diademet som Lily satt upp mitt hår med.
”NEJ! Vad gör du?!” skrek hon och hoppade upp på fötterna för att snabbt springa fram till mig och hindra min hand mitt i luften.
”Vad?” frågade jag oförstående och kände hur tårarna var nära igen. Ville hon att jag skulle göra bort mig inför hela Ravenclaw?
”Im… du ser… du ser helt fantastisk ut”, sa Lily nästan chockerat och stirrade fortfarande med samma uttryck på mig.
”Sluta ljug, Lily. Jag ser lika tjock ut som vanligt”, muttrade jag. Och gjorde ännu en gång en ansats för att ta bort håruppsättningen.
”Imogen, titta själv då!” sa Lily och gav mig en spegel. Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig på det värsta. Det var klart att Lilys kläder inte skulle passa mig, vad trodde jag egentligen?
Men när jag såg mitt ansikte i den lilla fickspegeln kunde inte jag heller göra annat än att gapa. Jag såg inte ut som jag. Mitt innan så tråkiga blonda hår var nu fullt med lyster och var mer likt Dass’s. Lockarna, som inte alls funnits innan, hade Lily på något magiskt sätt lyckas få fram. Och diademet var som pricken över it. Perfekt.
”Är… är det där jag?” utbrast jag förvirrat, helt övertygad om att det var ett skämt.
”Ja, det är du!” sa Lily och strålade mot mig.
”Men… men… jag ser ju inte ut…”
”Nu gör du det!” skrattade Lily. Jag såg förbryllat från henne till spegeln och förstod ärligt talat ingenting. Jag var som en ny människa.
”Du… tack…” viskade jag.
”Det var så lite, men upp och hoppa nu. Sirius väntar!” manade Lily på och de orden fick fart på mig. Jag drog av mig de tjocka glasögonen och la dem på sängen.
”Ska du inte ha glasögonen?” frågade Lily och pekade förtydligande på glasögonen.
”Lily, jag kan inte gå på en fest med glasögon”, sa jag och kunde inte låta bli att himla med ögonen.
”Varför inte?”
”Men Lil, om Dass är där vill inte jag se ut som en… pluggis!” sa jag. Lily ryckte på axlarna.
”Jag tror att Sirius gillar dig ändå, jag menar. Det var ju dig han blev kär i. Inte Dass”, sa Lily.
”Absolut, men det skadar väl inte att göra honom stum av förvåning på grund av mitt utseende?” sa jag och tog fram linserna jag hade i kofferten.
”Nej, kanske inte”, sa Lily och ryckte på axlarna.
En stund senare gick jag ut genom dörren till flickornas sovsal. Jag hörde ända dit upp att det var liv i uppehållsrummet och jag såg faktiskt fram emot att göra entré i min något… nyare stil.
Jag klev nerför sista trappsteget och kände hur blickarna drogs mot mig. De som stod närmast buffade varandra i sidan och såg frågande på mig. Jag kunde inte låta bli att le av stolthet. När jag såg deras ansiktsuttryck.
Snart hade hela uppehållsrummet tystnat. Jag ignorerade dem och stegade bara rakt fram till James, Peter och Remus som satt i sofforna och diskuterade ivrigt. De var de enda som faktiskt pratade.
”James, har du sett Sirius?” frågade jag och såg hur de alla tre tystnade och såg upp på mig. Både James och Remus studsade upp på fötter när de fick syn på mig. James kastade sig förskräckt i Remus armar.
”GAH!” skrek han. De övriga eleverna i uppehållsrummet började fnissa.
”Heting geting”, mumlade James odiskret till Remus som såg lite smått besvärad ut.
”Dig har jag aldrig sett förut”, sa James och stirrade på mig från topp till tå. Remus harklade sig bredvid honom.
”James, det är Imogen”, mumlade Remus. James såg oförstående på honom innan ett förstående drag flög över hans ansikte.
”Ah, Immie!” sa han och log stort. ”Vad gör du här, är inte du med Sirius på den där festen?” Jag nickade och flinade lite åt hans vilsna kommentar innan.
”Jo, eller jag ska dit, men jag tänkte fråga om någon av er visste vart han är.” Killarna såg på varandra.
”Im, han gick dit för en halvtimme sen”, sa James tyst. Hjärtat sjönk i bröstet på mig.
”Gj… gjorde han?” stammade jag. James nickade.
”Jaha, ja juste… jag kom på det nu… vi skulle ju… ses där…” mumlade jag och kände hur rodnaden spred isg i ansiktet innan jag småsprang ut ur uppehållsrummet.
Han väntade nog utanför Ravenclaws uppehållsrum… åtminstone var det vad jag försökte intala mig själv medan jag gick med snabba steg genom de tomma, upplysta korridorerna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 dec 08 - 06:00- Betyg:  | | idiot han e <3 | | Lora - 30 nov 07 - 14:18 | åå.. du skriver såå roligt!!xD när Immie skulle göra sig iordning..xD UNDERBART!!xD
men vilket dramatiskt slut.. nu måste jag få veta hur det går! hoppas verkligen att Sirregull har en bra förklaring till detta annars ska jag.. jag.. smisk! moahahahahahaha!! stackars lilla immie.. | | chulia - 17 nov 07 - 22:26 | JennnyJ: Mohaha, jodå :P Jag kan sluta sådär :) Hoppa inte ihjäl dig nu för då missar du fortsättningen jag håller på att skriva. ;) Och så vill jag inte att du ska dö heller ;) Kram <3
Mp3: Taack :) Det värmer verkligen att få såna kommentarer. kram <3
Maadelen3: Tack gumman, och ja älsklings tvilling. Den är tilldelad till dig :D m. fl. Haha, självklart. Njaa, jag vet inte riktigt. Nu känner jag mig lite nöjdare faktiskt men jaah.. vi får väl se :) Tack för kommentaren :) Kramar <3
Prickigthallon: Aaw, tack :) Du behöver inte skriva mycket. Du är så underbar ändå så ;) Men det såklart, en liten kommentar som den där skadar ju inte :) Tack honey<3
Loppan24: Tack så mycket :) Joo... alltså så här är det. mer är påväg och jag är verkligen ledsen för att det dröjer, men jag har INGA planer på att lägga ner den. Så jag hoppas verkligen ni står ut och väntar lite lite till. kram<3
Fanny_94: Taack gumman! :) Nej, dö inte :P Jag vill inte det, men det är ju kul att du gillar den :) Tack <3
anchii: Haha, kan trösta dig med att jag inte heller riktigt förstår vad som gör er så lyriska, men.. Jag tackar och bugar :D Det är verkligen roligt att veta att ni gillar det! :) Kram <3
Ifos95: ja du, jag vet inte hur jag gör, men fortsätt jättegärna att läsa. DIna kommentarer värmer något otroligt<3 Kramar!
mangasagan: Som sagt, jag skriver mer och tack så jätte jätte mycket för din kommentar :D
pussokram: Förlåt förlåt förlåt att jag inte skriver. Eller jag försöker verkligen att skriva, men det har verklgien inte gått. Skolan ger mig alltför många prov och skriver ag så hänger jag inte med. Men Tack för din kommentar, längre förklaring kommer med nästa del som kommer snart :) Tack för att du står ut <3 Kramar
Tack alal för era kommentarer <3<3 Dom värmer och som sagt, förlåt att jag inte har skrivit men jag skrver faktiskt just nu och jaa.. det är så att jag verkligen vill men jag hnner inte... :( Mer är på väg! Jga lovar! Kramar <3 | | Mangasagan - 16 nov 07 - 13:50- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAH!! MEEEEEEEEEER!! NUUUUUUUU!!
du måste skriva mer! BÄÄÄÄST!
så grymt spännande!!
du ÄGER!!! :)
snälla skriv mer fort!!
kan bara ge dig en 5a men du borde på typ 10000000:P | | Ifos95 - 14 nov 07 - 13:55- Betyg: | HUR gör du egentligen ?!?!
HUR får du det att bli så bra?!?!
FORTSÄTT!!! <33333333333333333333 / Kitty | | anchii - 14 nov 07 - 12:04- Betyg: | herregud alltså, jag förstår inte hur du lyckas.
meeeer! | | fanny_94 - 12 nov 07 - 18:39- Betyg: | | Asså, guuuuuuuud!! JAg tror att jag dör. Det här var typ den bästa delen hittills!! :O Otroligt vad det kan vara bra, asså! :D <3 ÄLSKPÄLSKASPELÄLSKA ;D<3<3 BÄSTBÄSTBÄST' x) Jag tkr det här världens bästa bara !!!!!! Jiio, vad mkt gladare jag blev nu direkt! haha xD, men det är faktiskt sant! SKRIV NÄSTA DEL NUUUU!!! (a) snälla? jag orkar inte vänta!! krammmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm<3 | | loppan24 - 11 nov 07 - 21:07- Betyg: | | ÅHHHH merrrrr,, snart snart snart!!! ÄLSKA ÄLSKA denna serie/novell. Bara så bäst--- Du skriver sååå underbart bra, kvittar vad du skriver om du lyckas alltid att få det bra!! =) | | prickigthallon - 11 nov 07 - 19:51- Betyg: | Vad kan jag skriva? O.o allt står ju redan :)
Och du har fått massor av kommentarer av mig redan ju ;D
Men du ändå liksom sötast på att skriva :D Lilla geniet ^^
TTSGMOÄPAS <333 | | Maadelen3 - 11 nov 07 - 19:26- Betyg: | JULIIIAA!!!!! :)
fyfan så bra din gås!! :) hur kan du säga att du inte blir nöjd? alltsoo, är du knäpp eller? euhm, neej, det kan du ju inte vara!! fan du är bäst på å skriva!! :) IIIIHK, TILLDELAD TILL MIIG!! ;) hahahahaha ;D BÄÄÄÄÄSTAST!! :D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D ÄLSKAAAAAAAA DET DU SKRIVER!! <3<3 meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer nuuuuuuuuuuuuuuuuuu!!!! <3<3<3<3 kram :)<3 | | Mp3 - 11 nov 07 - 15:42- Betyg: | | riktrigt rit,git bra. ÄLSKA!!! <3<3<3<<3<33< MERA!!! julia du är nderbar på att skriva!! <3<3<3<<33< | | JennnyJ - 11 nov 07 - 14:46- Betyg: | | GAAAAAAAAH!!!!! MER NU!!! du kan ju inte sluta där!! vid självaste McGonagall!! GAAH!!! SNÄLLA MER NUUUU!!!! kan inte säga mer än så..... MEEERRRR & GAAAAAAAH!!!! *hoppa hoppa hoppa hoppa hoppa hoppa* flås *hoppa hoppa hoppa hoppa* Haha remi överlevde (min lilltå igen ^^) JAG har varit med o hjälp till, de ni !! MOHAHAHAHAHAHAHA! xD /JvJ |
|
|
|
