Du och Jag (del 31 - SISTA DELEN) |
Slutet är skumt, jag vet, men om ni vill så har jag en färdig uppföljare till denna novell, om ni är intresserade av att höra mer, men i så fall vill jag ha konstruktiv kritik ^^ Uppföljaren heter Den enda för mig ^^
Del 31 - Ett annorlunda farväl
David suckade, kastade en blick på klockan, rev sig i nacken och kikade snabbt
in i sovrummet innan han backade ut igen. Hailie satt fortfarande likadant, med
benen i kors och ritblocket i knäet med blicken koncentrerat fäst vid sin teckning.
"King, stanna!" sa David i samma ögonblick och drog tillbaka bordercollien
som just skulle till att slinka in genom dörren. King gav honom en sur blick,
men ruskade sen på sitt svartvita huvud och lade sig ner på golvet. Trots att han
bara hade varit i det här huset några timmar, så kände han sig redan hemma
och betraktade alla rum, utom dom som Isaak redan tagit, som sitt revir.
David kollade på klockan igen. Halv tio. Det hade gått nästan exakt två timmar
sen incidenten ute i trädgården, och trots att han ville lämna Hailie ifred med
sina tankar så höll han på att dö av nyfikenhet. Det var så mycket han ville veta
och fråga henne, och även om han hade undrat förut också så var det inte
förrän nu som hon hade svaren.
"Du behöver inte stå och gömma dig bakom dörren, David" sa Hailie i samma
ögonblick, och efter några sekunder så gick David generat in i sovrummet och
satte sig ner bredvid henne. "Jag visste inte att du såg mig" sa han och såg sen
på skissen som hon suttit och ritat på. Som vanligt så målade hon i svartvitt,
och arket pryddes av symboler, drakar med öppna käftar, odentifierbara skuggor
och berg som utgjorde bakgrunden.
"Tror du på sagor?" sa Hailie sen plötsligt, och David såg förvånat på henne.
"Jag vet inte" svarade han tillsist. "Hurså?"
"Drakar är sagor" sa hon och fortsatte att skissa på teckningen. "Dom finns med
i alla sagoböcker, och dom är alltid onda. Vargarna är mystiska. Bergen är
farliga, och ljuset sväljs av mörkret som är dåligt. Vid fullmåne ska man inte gå
ut, för det finns varulvar i skogen. Håll dig undan från grottor. Det är inte bra där."
Sen tystnade hon, och David började undra för sig själv om hon höll på att bli
knäpp, men när han funderat lite över hennes ord så förstod han plötsligt.
"Du pratar om Sebbe, eller hur?" sa han utan att förvänta sig något egentligt svar.
"Om hur allting vävs samman till en helhet?" "Vem vet" svarade Hailie lågt, och
David såg på hennes ögon att hon var nära att börja gråta igen.
"Jag tycker du ska sluta rita nu, Hailes" sa han och tog bestämt ifrån henne
penna och papper innan han försökte få henne att möta hans blick.
"Du kan fortsätta att tala i gåtor resten av ditt liv om du vill, men då kommer du
aldrig att bli fri. Så sluta agera som en sinnessjuk, Hailie. Prata istället. Säg
något, för guds skull!" Hailie svarade fortfarande inte, utan vände bara bort
blicken, och när han såg vad som hänt med den glada, trevliga tjej han känt förut
så svor han för sig själv. Allt det här var Sebbes fel. Allt.
"Jag fattar inte hur allt kunde gå så fel" viskade Hailie plötsligt, och David som
varit fångad i sina egna tankar lät snabbt sin uppmärksamhet vandra över till
henne.
"Allt började ju bara som en kul grej. Vi skulle bara vara här i tre veckor och sen
skulle jag hem igen, till Emily och Jennie" fortsatte hon och torkade bort några
tårar som rann nerför hennes kinder. "Jag vet inte vad jag ska göra, David.
Jag kanske inte ens har min familj kvar."
"Hailie, det har du visst" sa han och drog henne intill sig. "Jag tänker inte sitta och
säga att tiden läker alla sår, för tid läker för fan ingenting. Och jag kan omöjligt
veta hur du känner just nu, men jag finns här, oavsett vad som händer. Även om
du fortfarande vill åka tillbaka till Californien, så finns jag här." Hailie nickade,
och sen rätade hon på sig och såg honom i ögonen. "Vad önskar du dig mest av
allt just nu?" sa hon försiktigt, och även om frågan förvirrade David så visste han
redan svaret. Men det var för hemskt för att ens tänkas. Hailie satt där, framför
honom, helt förkrossad och med tårarna rinnande och frågade honom vad han
önskade, och det enda han ville ha var henne. Men det gick inte.
"Jag önskar att du var lycklig, Hailie" sa David tillsist, och försökte ignonera sina
känslor som pockade på uppmärksamhet. "Det är vad jag önskar."
Hailie log, och för ett ögonblick så kände David sig nöjd med sitt svar, men i
nästa ögonblick så satte hon sig i hans knä och pressade sina läppar mot hans
innan hon såg in i hans bruna ögon som lyste av förvåning.
"Varför gjorde du så?" viskade han fram, och kastade sen en snabb blick mot
fönstret för att kontrollera så inga människor gick förbi utanför.
"Jag antar att det är mitt sätt att säga tack" svarade Hailie lugnt. "Du har gjort så
mycket för mig, David. Utan din hjälp så vet jag inte vad det skulle ha blivit av
mig, och jag vet att jag aldrig kan återgälda det fullt ut. Men du är en usel
lögnare." David betraktade henne under några sekunder och lade sen sina armar
runt hennes midja innan han ställde en sista fråga. "Sebbe då?"
"Du räddade ju mig från honom" sa Hailie och suckade. "Men han ska inte få
förstöra det här. Jag kan inte ge dig något annat än det här, Dave. Och det är fult
att inte acceptera gåvor."
David skrattade, och efter att dom sista små fröna av tvivel hade sopats bort så
kysste han henne försiktigt och njöt av att äntligen kunna göra det utan att oroa
sig. Hailie hade rätt. Han hade velat ha det här så länge, och på något sätt, så
var kanske det här den enda tröst han kunde ge.
Solen steg långsamt upp på himlen och dess strålar letade sig sakta in genom
fönstret och sken David i ansiktet. David, som sovit djupt, blinkade irriterat och
den första tanke som for igenom hans huvud var att han varit dum som inte
hade dragit för gardinerna kvällen före. Men i samma ögonblick så kom allt
rusande tillbaka till honom, och han rullade snabbt över på sidan för att kunna
njuta av synen av Hailie som sov bredvid honom.
Men ungefär samtidigt så blev han varse om att hon inte var där, och efter att ha
lyssnat så tyckte han att allting var ovanligt tyst. Inte ens hundarna, som fört ett
sånt himla liv hemma hos Sebbe, gjorde något väsen ifrån sig och plötsligt så
kände han oron börja picka i bröstet.
"Hailie?" sa David med hög röst och klev snabbt upp ur sängen, men han fick inte
något svar, och några minuter senare så hade han letat igenom hela huset utan
resultat. Han började få panik, och inne i hans huvud så började alla möjliga
skräckscener att spelas upp. Hon kanske hade blivit kidnappad, eller skjuten,
eller... Anledningarna avlöste varandra, och David skyndade tillbaka in i sovrummet
för att dra på sig en T-shirt och jeans innan han började leta efter henne.
Men i samma ögonblick som han började riva runt i sängkläderna på jakt efter en
hyfsat ren tröja, så fladdrade ett pappersark ner på golvet och i tron om att det
var Hailies teckning så tog han snabbt upp det och kastade en snabb blick på det.
Men det var inte någon teckning. Det var ett brev.
Kära David
Jag vet att du säkert är utom dig av oro just nu, och antagligen så har du sprungit runt i
hela huset och letat innan du hittar det här. Men ta det lugnt, jag mår bra.
När jag skriver detta så är det fortfarande mörkt ute. Isaak, Becky och King står vid
ytterdörren och du ligger här bredvid och sover. Jag tror du drömmer, för ibland så ler du
och mumlar gulliga ord. Jag undrar vad som rör sig i ditt huvud ibland.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, som jag inte kan uttrycka i ord.
Saker som jag inte ens tror det finns ord för. Hur förklarar man för någon att man älskar
honom, men ändå måste åka? Hur överger man sin stora kärlek och bästa vän?
Jag vet att du sa igår att du omöjligt kan förstå hur jag känner, och detsamma gäller för
mig. Även om jag fattar att du kommer bli sårad, så kan jag inte föreställa mig hur du
kommer känna det när du läser mitt brev. Jag hoppas bara att du förstår.
Jag har haft det skit i hela mitt liv, David. Jag har ingen mamma, pappa eller stor familj.
Jag har aldrig haft någon att berätta mina hemligheter för, gråta ut hos eller bara ha kul
med. Under dom 19 år som jag har levt, så har jag inte lyckats göra något alls, förutom
att välja fel väg gång på gång. Och förstöra för andra. Jag var elak mot mina föräldrar
när dom tvingade med mig till Sverige. Jag uppskattade aldrig Carro, som varit den första
riktiga vän jag någonsin haft i plugget. Jag ignorerade Jennie när hon höll på att festa och
ta droger, och jag gjorde inte något förrän hon var nära att bryta ihop. Jag övergav Emily
och det är mitt fel att Zoê blev påkörd av den där bussen. Det enda rätta valet jag gjort,
var när jag beslutade mig för att träffa dig. Jag älskar dig, David. Det vet du.
Sebbe och jag hade det inte något vidare bra ihop, och att hålla liv i en high schoolkärlek
är dömt att misslyckas. Men jag har aldrig kunnat se sånt, och försöker gång på
gång ända tills jag gått alldeles för långt. Men nu hjälpte du mig, David, och jag är dig
evigt tacksam. Den här natten vi hade tillsammans var det bästa som någonsin hänt mig,
och även om jag önskar att den varade för evigt så fortsätter livet. Snart kommer solen
gå upp, och då är jag borta. Hundarna också. Jag måste försöka att reda upp mitt liv,
David. Jag måste leta rätt på min syster, mina föräldrar och Emily. Det kan jag göra
tack vare dig. Jag vet att det är dåligt av mig att skriva ett brev och sen dra, men jag
fixar inte att ta farväl öga mot öga. Försök förstå, David. Det är jag som sviker nu, men
det är dags för mig att välja. Och den här gången tänker jag välja rätt väg.
Din för evigt //Hailie
P.S. Jag vet att jag skrev att jag inte ville ha något mer med Sebbe att göra, men det är
en sak han måste få reda på. Det vore supersnällt ifall du kunde ge honom det brev som
jag tejpat fast på det här. Det är dags att han får veta. D.S.
David läste brevet om och om igen, och ändå så tog det ett bra tag innan orden
verkligen sjönk in. Hon var borta. Hans fina Hailie var borta.
David kände hur tårarna började rinna nerför kinderna, och trots att han var kille
så gjorde han den här gången inga försök att hindra dom. Istället så satte han
sig på sängen, tog loss det lilla kuvertet som bar texten "Sebbe" på sig och vek
sen ihop det pappersark som Hailie hade skrivit på. Han kunde inte vara arg på
henne, för trots allt så förstod han. Dom var alla tvungna att gå vidare med sina liv,
och han beundrade henne ändå för att vara så stark och fatta rätt beslut hur
smärtsamma dom än var. I samma ögonblick så fick han syn på något som låg
under kudden, och när han lyfte på den så såg han att det var en av Hailies många
kolmålningar. Just den här föreställde en flicka som var misstänkt lik henne själv,
som kramade sin hund och lät tårarna droppa ner i djurets päls. "Efter varje gryning
så följer en ny" stod det skrivet på den, och David kunde inte annat än hålla med.
Tiden fortsatte, oavsett vad som hände, och hur lång tid det än tog, så skulle han
vänta ända tills hans Hailie återvända igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Fribergska - 9 sep 11 - 22:35 | | Fin! | | mattu - 5 dec 07 - 17:13 | Åhh!
Sträckläste alla delar och den skiljer sig verkligen från andra!
I andra novellen kan man ungefär gissa vad som kommer att hända, men här blir jag lika chockad
varje gång något annorlunda händer!
Keep up the good work^^ | anchii - 25 nov 07 - 13:37- Betyg:  | jag har sträckläst alla delar, hade inte läst dom innan.
och jag vet inte vad jag ska säga, du är så jävla grym!
jag lever mig verkligen in i den här novellen.
sebbe var min favorit från början också, men nu hatar jag
honom >,< idiot! haha. jag ska läsa uppföljaren nu,
och jag är säker på att den kommer vara minst lika bra! | | Mp3 - 22 nov 07 - 18:20 | | Riktugt riktug underbart, Sebbe e fan ett svin, förut älskade jag honom, men nu kan han slänga sig i väggen!!! Men du kskriver helt fantastisikt! (har sträckläst alla delar om Hailie nu <3<3) Och vad finns det att säga? Att du är helt underbart j'vla fantastisk! | | DannyLover - 13 nov 07 - 19:11- Betyg: | Ohh, sååå braa !
Jag tycker att den var jättebra men jag skulle vilja veta
hur Sebbe tar det fakta att han är pappa till Emily
och hur allting slutar, pm hon blir tsm med David
och om dem får några barn !!1
SNÄLLA SKRIV EN UPpFÖLJARE ?!: ) | | prickigthallon - 12 nov 07 - 17:02- Betyg: | Jag har läst alla delarna nu, båda "kapiteln" och alla delarna :Ö
Jättebra :):):):) | | icis_4ever - 12 nov 07 - 15:39- Betyg: | Du skriver lätt och det är lätt och förstå, men tyckte det var konstigt att hon kunde så mycket, testade hon nåt så klarade hon det.
Annars tyckte jag att det är en jätteunderbar novell, tycker
personligen bättre om den här än den förra. | | M-424 - 11 nov 07 - 13:32- Betyg: | Jättebraa:D:D När kommer nästa del? kommer spricka av nyfikenhet:D
<33 | | edenel - 11 nov 07 - 12:54- Betyg: | | fett bra ;D | | tjoh - 11 nov 07 - 00:08- Betyg: | | åååh älskar denna :D tur att det kommer en uppföljare ! :D:D:D:D:D | | Problemoja - 10 nov 07 - 23:26- Betyg: | toppen!!!
uppföljare med? ;D | | nohappy - 10 nov 07 - 23:20 | | as bra.. jag e rikigtit nyfiken på uppföljaren.. | | empalove - 10 nov 07 - 21:02- Betyg: | skit bra!!
detta är en novell man INTE vill sluta läsa:)
så klart du ska ha en uppföljare:) | | Rosapapper - 10 nov 07 - 20:36- Betyg: | | Nu blev jag riktigt nyfiken -du måste forstätta med fortsättningen ;) | | ciitronvatten__ - 10 nov 07 - 20:33- Betyg: | jag hann bara läsa det du skrev om att du har en färdig uppföljare till den här så visste jag, jag vill ha meer.
Den får inte sluta så här. du vet att jag älskar ditt sätt att skriva på, helt underbart. Du vet att jag och alla andra här älskar den här novellen.
Det finns inge kritik i den här. den är fantastisk, underbar.
Du är fantastisk, helt underbar på att skriva.
forsättning nu på engång tack:) | | nona - 10 nov 07 - 20:32- Betyg: | | fortsätt gärna med uppförljaren :D |
|
|
|
