Du och Jag (del 28-29) |
Jag måste bara fråga; vafan, tycker ni verkligen att Sebbe och Hailie ska bli tillsammans igen? Vad är de för fel på er? (förlåt) haha jag hatar Sebbe numera ^^
Del 28 - Bästa vänner
"Här, drick upp" sa David och gav Hailie en mugg med varmt te i innan han satte
sig ner i soffan bredvid henne. Hailie skakade inte lika mycket längre och tårarna
hade slutat att rinna nerför hennes kinder, men hon var fortfarande rädd och hade
inte sagt ett ljud sen hon flytt från Sebbe.
David såg på henne där hon satt och höll händerna om koppen utan att dricka, och
även om han inte ville pressa henne så ville han så fort som möjligt veta vad som
hade hänt. Efter att hon hade kommit springande på stranden och David hade burit
iväg henne till bilen, så hade han kört direkt hem och placerat Hailie i soffan med
en filt över axlarna och pappersservetter att torka tårarna med. Nu hade det gått
mer än en timme, och hon var fortfarande lika tyst.
"Hailie, vad hände egentligen?" sa David till sist. "Jag vill hjälpa dig, men det går
inte om du inte kan berätta vad som gjorde dig så upprörd."
Hailie drog några djupa andetag och försökte säga något, men rösten ville inte lyda
och så fort hon slöt sina ögon så var hon tillbaka i grottan med Sebbe. "Hailie?"
sa David frågande igen, och efter ytterliggare några minuter så ställde hon ifrån sig
koppen och började pilla på filtens fransar istället. "Såg du den där tjejen som var
och klängde på Sebbe när vi kom till festen?" sa hon till sist lågt, och efter att ha
tänkt efter lite så nickade David. "Ja, det var hon med mörkt hår, eller hur?"
Hailie nickade och försökte sen hålla rösten stadig. "Jag tror... Jag tror att Sebbe
såg när vi kysste varandra, David. Han såg det, blev förbannad, och bestämde sig
för att hämnas." David väntade tålmodigt på att hon skulle fortsätta, men tänkte i
sitt stilla sinne att han hade haft rätt. Sebbe var definitivt inblandad.
"Jag gick iväg för att leta efter Sebbe" sa Hailie och fnös för sig själv. "Sen så gick
jag in i skogen av någon anledning, och då hörde jag något. Jag trodde att det var
ett djur först, men när jag gick lite längre in..." Sen kände hon hur gråten stockade
sig i hennes hals och hon vände sig om och såg på David. "Han var där, David!
Han var i skogen med Sophia! Jag tror aldrig att jag har blivit så sårad i hela mitt
liv." "Det svinet" sa David. "Men det måste ha hänt något mer, eller hur?"
"Inte direkt" sa Hailie och drog undan håret från ansiktet. "Jag rusade bort till
klipporna och drog mig undan i campargrottan eftersom jag behövde vara ifred och
tänka, men Sebbe hittade mig såklart. Vi bråkade, såklart, men det är allt."
David såg medlidsamt på henne, men kände ändå på något sätt att hon inte var
helt ärlig. Hon höll inne med något. "Jag är ledsen för din skull, Hailes" sa han,
men i samma ögonblick så bytte Hailie sittställning så att hennes kjol gled upp
några centimeter, och då fick David syn på ett stort blåmärke som bredde ut sig på
insidan av hennes lår. "Hailie, när fick du det här?" sa han chockat och försökte
möta hennes blick, men när Hailie vände bort huvudet så förstod David plötsligt.
"Han våldtog dig, eller hur?" sa han med en röst som darrade av ilska. Det tog en
stund innan Hailie svarade, men när hon sen viskade fram ett knappt hörbart "ja"
så skakade David på huvudet och reste sig upp. "Han ska inte komma undan med
det här, Hailes. Fan vad han ska få. Det jävla svinet. Jag ska fan slå ihjäl honom!"
"David, nej" sa Hailie och såg upp på honom med bedjande blick innan hon suckade.
"Låt det bara vara. Det gör ändå inget bättre, förutom att du också kommer att bli
täckt av blåmärken. Och jag orkar bara inte sitta uppe på något sjukhus och vaka
just nu." David stod tyst en liten stund, men sen suckade han också och satte sig
ner igen. "Du har rätt" svarade han och körde fingrarna genom håret. "Jag önskar
bara att jag hade varit där så jag kunnat stoppa honom."
Hailie log lite, och sen kände hon plötsligt hur trött hon var. Baksmällan efter
hennes och Aimees vilda festande hade smugit sig på, hon frös, var matt i kroppen
efter vad som hänt med Sebbe och alla blåmärken och skrubbsår värkte som tusan.
"Vi borde försöka sova lite" sa David, som om han kunde läsa hennes tankar, och
när hon nickade så log han och drog in henne i sin famn. "Jag älskar dig, Hailie"
mumlade han i hennes hår. "Du vet att du alltid kan komma till mig ifall det är
något, eller hur?" "Jag vet" svarade hon och drog ett djupt andetag. "Jag vet."
En halvtimma senare så gick David in i sovrummet och kastade en blick på Hailie
som satt på sängen och stirrade framför sig. "Känns det bättre nu?" frågade han
oroligt, och vid hans ord så ryckte Hailie till och såg upp. "Det är lugnt" sa hon och
gav honom ett litet leende innan hon såg sig omkring. "Tack för att jag får sova här
föresten. Det känns inte precis lockande att gå tillbaka." Sebbe gav ifrån sig en
road fnysning, och sen så drog han ut en extra filt ur en av garderoberna och tog en
kudde från sängen. "Du får sova härinne, Hailes" sa han. "Jag tar soffan inatt."
"Var inte dum" sa Hailie och skakade på huvudet. "Vi får plats båda två. Du har gjort
tillräckligt redan, David. Jag tänker inte köra ut dig från ditt eget hus också."
David skrattade, men sen lade han tillbaka kudden och tvekade bara några
sekunder innan han kröp ner under täcket och släckte lampan. Först så kände han
sig lite besvärad, men sen drog han försiktigt Hailie intill sig och pressade sina
läppar mot hennes panna. "Du är min bästa vän, Hailie, vet du det?" sa han lågt.
"Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag begär inget mer av dig.
Jag är helt nöjd med att vi är vänner, och vad som än händer så kommer jag att
finnas här för dig." Hailie suckade, men när hon verkligen kände efter så visste hon
plötsligt att hon inte ville något mer heller. David var verkligen hennes bästa vän.
"Tack för att du hjälpte mig idag, Dave" viskade hon. "Jag skulle aldrig överge dig"
viskade David tillbaka. "Men du har fortfarande det svåraste framför dig, och vad
du ska göra nu är helt upp till dig. Så vad vill du göra, Hailie?" Hon var tyst en stund
och stirrade bara ut i mörkret medans tankarna surrade i huvudet, men sen så blev
allting plötsligt klart. "Jag vill åka hem" sa hon. "Jag vill åka hem."
David suckade när han hörde hennes ord, för det var precis det som han var rädd för
att höra. Hailies hem var i Kalifornien, och det betydde att hon skulle vara hundratals
mil ifrån honom större delen av tiden. Men innerst inne så visste han att det var
bäst för henne, och precis innan hon somnade så viskade han några väl valda ord
som fick henne att känna sig trygg. "Om det är vad du vill, Hailes. Om det är vad du vill."
Del 29 - Att välja rätt väg
Hailie betraktade sitt eget ansikte i spegeln och gjorde en grimas åt dom mörka
ringarna under ögonen och ett vackert lilaaktigt blåmärke som gick från ögonbrynet
ända ner på kinden. Det gjorde helvetes ont när hon rörde vid det, och hur hon än
tänkte efter så kunde hon inte komma på när hon fått det.
"Knack Knack" sa plötsligt en röst bakom henne, och när Hailie vände på sig så
såg hon på David som stod i dörröppningen och log. "Hur mår du?" sa han sen.
Hailie suckade och kastade en sista blick på sin blåfärgade tinning innan hon satte
sig ner på sängen. "Jag är väl okej" svarade hon, men då höjde David på ena
ögonbrynet innan han gick fram och sjönk ner bredvid henne.
"Det där är ren lögn, Hailes" sa han. "Det vet både du och jag." Dom vart tysta en
stund, och det enda ljud som hördes var tickandet från en vit väggklocka i plast.
"Jag är faktiskt okej, David" sa Hailie sen och satte några hårslingor bakom ena
örat. "Jag är bara förvirrad. Visserligen så känner jag inte Sebbe så bra, men...
Jag trodde aldrig att han skulle kunna göra något sånt." David fick en bekymmer-
rynka i pannan och verkade fundera över något, och det dröjde ett bra tag innan
han svarade.
"Jag kände inte Seb i High School, Hailes." sa han långsamt. "Men när vi träffades
och startade bandet tillsammans med dom andra killarna, så var han jätteschysst
och satsade verkligen allt på musiken. Det var han som skrev våra första låtar,
och dom handlade alla om kärlek och en tjej han känt en gång i tiden. Vi undrade
förstås vem det var, och sen när han väl berättade så fattade jag ju hur mycket
han saknade dig." Sen tog David en paus och kastade en blick på Hailie, som satt
och tvinnade en hårslinga mellan fingrarna samtidigt som hon såg eftertänksam ut.
"Jag vet att han har förändrats mycket, och inget kan någonsin rättfärdiga vad han
gjorde mot dig igår, Hailie. Men du kan inte gå och bära med dig det här för evigt,
så du måste snacka med honom." Vid hans sista ord så såg Hailie förskräckt upp
och skakade på huvudet. "Aldrig i livet!" sa hon och lät nästintill panikslagen.
"Jag vill aldrig se honom mer, så det kan du glömma!"
"Hailie, även om du vill resa hem och jag tänker hjälpa dig, så måste du ta itu med
det här, hur jobbigt det än känns. Och dessutom, ska du bara lämna alla dina
prylar hemma hos Sebbe? Och ska du inte ha med Becky och Isaak tillbaka?"
Hailie ville inte lyssna, men insåg ändå att David hade rätt. Så trots att hennes
hjärta gick i 180 av nervositet och hela hon darrade vid tanken på ännu en
konfrontation med Sebbe, så var hon tvungen att träffa honom en sista gång.
David såg på hennes ansiktsuttryck, och när han förstod att hon tänkte göra det,
så reste han sig upp och letade fram bilnycklarna. "Jag kör" sa han och tog tag i
hennes hand. "Och Hailie, oroa dig inte. Jag tänker inte låta Sebbe göra dig illa
något mer."
En halvtimme senare så stod Hailie utanför Sebbes dörr och djupandades för att
inte svimma. Hon hade aldrig någonsin tidigare varit så rädd och nervös, men sen
bannade hon sig själv och skulle just till att knacka när hon märkte att dörren var
öppen. Hon kände osäkerheten börja picka i bröstet, men efter lite tvekan så sköt
hon till sist upp dörren och gick in.
Det första som hände var att ett högt skall hördes, och i nästa ögonblick så kom
Isaak, Becky och King farande, alla tre överlyckliga över att ha matte hemma.
Hej tokstollar!" sa hon och försökte att klappa om alla hundarna samtidigt, men så
fort dom hade lugnat sig lite så började hon undra ifall det hade hänt något.
Det var inte likt Sebbe att lämna dörren öppen om han var ute, och ifall han hade
varit hemma så måste han ha hört henne komma in. "Sebbe?" ropade hon tyst,
men när hon inte fick något svar så sprang hon snabbt uppför trappan, in i
sovrummet och drog fram sin slitna väska i garderoben. Det var bara bra ifall han
var ute, för i så fall slapp hon möta honom.
"Becky, släpp!" sa Hailie irriterat och bände loss sin tröja från bordercolliens mun.
Av någon anledning så älskade Becky tröjor, och så fort någon plockade upp en
så trodde hon att det var en lek och började slita i dom. I vanliga fall så tyckte
Hailie bara att det var charmigt, men nu kände hon sig stressad och ville bara ut
från huset så fort som möjligt.
Det tog inte lång tid för Hailie att få ner sina saker, och efter bara några minuter
så var hon färdig och drog snabbt på Becky och Isaak deras halsband innan hon
tvekande såg på King. Tekniskt sett så var han Sebbes hund, och det verkade på
något sätt fel att ta med honom. Men å andra sidan så var det taskigt att lämna
en hund kvar.
I samma ögonblick så knarrade några golvplankor, och när Hailie snurrade runt så
stod Sebbe i dörröppningen och betraktade henne. Hans vanligtvis lite smårufsiga
hår var trassligt och okammat, den svarta maken han envisades med att ha runt
ögonen hade runnit ut och T-shirten var täckt av smuts.
"Hailie?" sa han frågande, och innan hon hann göra något så rusade han fram och
kramade henne. "Åh gud, Hailie" andades han och höll henne så hårt att hennes
revben nästan knäcktes. "Gumman, jag var så orolig."
"Släpp" sa Hailie och försökte få rösten att låta stadig innan hon knuffade bort
honom. Sebbe såg sårat på henne ett ögonblick, men det berörde henne inte.
Det var bara rätt åt honom ifall han plågades, så hemskt som han hade betett sig.
"Hailie, jag är så ledsen!" sa Sebbe och lät nästan gråtfärdig. "Jag vet att jag har
varit ett riktigt svin, men..." "Just det, ett svin" avbröt Hailie och försökte stoppa
tårarna som hotade att tränga upp i ögonvrårna innan hon såg sårat på honom.
"Hur kunde du, Sebbe? Hur i helvete kunde du göra så?"
"Du kysste ju David!" spottade han ur sig och för ett ögonblick så blev Hailie
skrämd, men när han verkade ha lugnat sig så suckade hon.
"Jag vet att det var fel" sa hon lågt. "Och jag vet precis hur du måste ha känt det,
för jag blev lika ledsen, om inte mer, när jag såg dig med Sophia. Men... Jag tror
att jag hade kunnat förlåta det. Eftersom jag gjort samma sak själv, så hade jag
nog kunnat lägga det bakom mig."
"Men varför står du i så fall här och gör dig redo att sticka?" sa Sebbe och verkade
nära att börja gråta han också. "Gud, Hailie, varför?"
"Du våldtog mig, Sebbe!" sa hon med gäll röst och brydde sig inte om att tårarna
rann nerför kinderna. "Det är det allra värsta man kan utsätta en tjej förr, att tvinga
henne! Och om jag verkligen betydde något för dig, så skulle du aldrig ha gjort det,
hur jävla förbannad du än var."
Sebbe slöt ögonen under några sekunder, och kunde höra Hailies gråt och skrik
från gårdagen ringa i öronen. Han mindes hur han hade hållit fast henne, sett
tårarna rinna nerför hennes kinder och känt desperationen rusa genom kroppen.
Men det allra värsta, som han inte ens ville erkänna för sig själv, var att han hade
fått en kick av det. Han hade aldrig njutit så mycket som i just det ögonblicket,
och hur fel det än var så kände han ett behov av att uppleva det igen. Med Hailie.
"Sebbe?" sa hon osäkert och såg på honom där han stod och knöt nävarna och
andades med djupa andetag, och när han sen plötsligt tog tag i henne så hoppade
hennes hjärta över ett slag. "Jag kan inte låta dig gå, Hailie" viskade han och
slängde ner henne på sängen. "Jag kan inte." "Sluta!" skrek hon och slog omkring
sig som ett inspärrat djur, men det fick bara Sebbe att vilja ha henne ännu mer.
"Du behöver inte göra det så svårt, Hailie" viskade han, men i samma ögonblick
så hördes ljudet av glassplitter och en sten flög igenom fönsterrutan.
Det distraherade Sebbe för ett ögonblick, och det ögonblicket var tillräckligt för att
Hailie skulle kunna klösa honom över kinden, slingra sig ur hans grepp och rusa
bort mot sovrumsdörren. "Hailie!" skrek Sebbe efter henne, och gjorde en ansats
att följa efter, men då flög plötsligt Isaak fram från ingenstans med blottade
tänder och högg honom i armen. Sebbe tjöt av smärta, och när Isaak förstod att
människan var satt ur spel så studsade han nerför trappan och ut genom dörren.
Han hade aldrig riktigt gillat den där killen, och det hade känts som en befrielse
att äntligen få göra honom illa.
"Hailie, är du okej?" sa David som höll henne i sin famn och såg på hennes
tårstrimmiga ansikte. "Vad hände?"
"Det är okej" sa hon och försökte lugna ner sitt vilt bankande hjärta. "Men var det
du som kastade stenen?" David nickade och strök henne över håret.
"Jag stod ju och väntade, och när jag hörde att du skrek så tog jag upp första
bästa sak och slängde iväg." "Det var väl stenen som räddade mig" sa hon med
ett svagt leende och såg sen på honom. "Men snälla, kan vi inte bara dra härifrån
nu?"
"Självklart" sa David, och Hailie släppte lättat in dom tre hundarna i bilen innan hon
satte sig i den själv och försökte få ordning på sina tankar. Hon kunde inte tro att
Sebbe verkligen hade försökt göra så mot henne igen, och i sitt stilla sinne så kom
hon på sig själv med att undra hur han hade varit från början, på den tiden dom
fortfarande var lyckliga, och hur allt kunnat gå så snett. Men sen kastade hon en
sista blick genom rutan på Sebbes hus, och plötsligt så kände hon sig lugn
inombords. Vad som än hände nu så kunde det bara vända till det bättre, och med
en så bra vän som David så fanns det inte något som hon inte kunde klara.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | | xTiNGELiNG - 16 dec 07 - 21:27 | | Ifos95 - Hej smartskaft :P Hon hade ju bott hos Sebbe i några veckor efter minnesförlusten ju, sen rymde hon från honom men kom för att hämta sina grejer | Ifos95 - 16 dec 07 - 13:50- Betyg:  | En fråga bra:
Hur kunde hon veta vem Becky var? Hade inte
Hailie minnesförlust?
super bra annars! | | rosanaglack - 14 dec 07 - 17:52- Betyg: | haha jag tänkte i förra delen.. att mhan var väl bara full..
men nu när jag har läst denna näe fyfaan vad kag harat sebbe :(:) | | Mp3 - 22 nov 07 - 18:03 | | Underbart, jag älskar det! oxch som sagt så kan jag inte göra annat än att säga positiva saker om din novell!!<3<3<3< | SoakedInLuxury_ - 10 nov 07 - 19:43- Betyg:  | | Jag tycker verkligen inte att dom ska bli tesammans igen! Och ärligt för isåfall skulle de ju va nå fel, om man blir ihop med nån som gör så mott än! fyfan hatar sebb! .. Tycker de ska bli ho & david! | | nona - 10 nov 07 - 19:41- Betyg: | en till sak :P ja tycker att david e den som förstört allt fråm början tills nu hane anledningen till allt som e förstört! hatar han :@
men men meeeer :D! | | nona - 10 nov 07 - 19:37- Betyg: | ja klart vi tycker de :D asså de blir mer romantiskt då.. han var ju hennes första kärlek o de skulle va dem för alltid.. Du & Ja som de hette.
så seriöst ja börjar storlipa varje gång två personer osm älskat varandra lämnar sen varandra med tiden. och han gör ju fel men hon e ju också otrogen mot han då o då me david:P meeeer! | | Moozan - 10 nov 07 - 19:35- Betyg: | | Jätte Bra, Kan du skriva fortsättning idag? ^^ | | Problemoja - 10 nov 07 - 19:30- Betyg: | | ritkigt bra men ja tkr också att dom ska bli tillsammans igen sen! (= |
|
|
|
