Du och Jag (del 26-27) |
Del 26 - Svek och krossade hjärtan
"Hailes, Seb, ni kom!" utbrast David och höjde ölflaskan han höll i handen.
"Det är klart att vi dök upp, hur dum är du egentligen?" svarade Sebbe och såg på
sin redan ganska kraftigt berusade kompis, innan han drog Hailie intill sig.
"Så, tror du att du kan få det roligt?" sa han leende, och Hailie såg sig osäkert
omkring på stranden. Hon hade aldrig sett så många människor på samma gång,
i alla fall inte som hon kom ihåg, och det var full fart överallt. Mängder av killar
hängde vid öltunnorna, bikinitjejer stod grupperade och snackade, musiken spelades
på högsta volym och borta vid den stora brasan så grillades det korv och
marshmallows. "Det är så mycket människor" sa hon och Sebbe skrattade, men sen
gled hans blick över till ett gäng tjejer som stod några meter längre bort.
Dom viskade med varandra och den som verkade vara ledare kastade hela tiden
med håret och skrattade. Bara några minuter senare så kom dom fram till Sebbe
och David, och ledartjejen kastade giftiga blickar på Hailie. "Är det inte ni som
spelar i det där rockbandet?" sa hon, och när killarna nickade så log hon flörtigt.
"Jag är Sophia" sa hon med sin blick fästad på Sebbe som inte direkt verkade ha
något emot uppmärksamheten, och efter några spända sekunder så försvann David
iväg med resten av tjejerna i Sophias gäng. "Jag är Sebastian" sa Sebbe. "Och det
här är min flickvän Hailie." Sophias leende mattades av en aning, men sen så
hördes plötsligt ett skrik och i nästa ögonblick så rusade ytterliggare en tjej fram och
slängde sig runt Hailies hals. "Hailie? Åh, shit, är det du?!" skrek hon och kramade
sen om Sebbe. "Du är Seb, eller hur? Killen som stal min bästis hjärta och försvann
iväg med henne?" Sebbe skrattade och nickade. "Jo, det är jag" sa han leende och
lade sen huvudet lite på sned. "Men vem är du?" "Åh, förlåt!" sa tjejen som stått
och studsat upp och ner av iver. "Jag är Aimee, Hailies bästis. Har hon inte nämnt
mig?" Sebbe rynkade pannan, men sen kom han plötsligt ihåg att det var Aimee
som varit med Hailie på den där konserten för länge sedan. "Jo, nu kommer jag
ihåg" svarade han. "Men du, Aimee, jag tror inte... Hailie, känner du igen henne?"
"Ja, du, jag hörde om minnesförlusten!" sa Aimee medlidsamt och tog sen tag om
Hailies arm. "Men lita på mig, Hailes, en kväll med mig och du kommer att komma
ihåg vartenda liten detalj! Vi ses, Seb!" Med dom orden så drog hon iväg Hailie, och
plötsligt så upptäckte Sebbe att han var ensam med Sophia som glittrade med
ögonen och såg förväntansfullt på honom. Han rev sig besvärat i nacken, men
bestämde sig sen för att ha kul och när han såg Hailie längre bort som redan
skrattade och pratade så lät han Sophia dra honom med sig in i folkvimlet.
"Hur går det, Hailes?" sa Aimee och fnittrade som en besatt innan hon slängde en
urdrucken flaska på marken. Hailie, som var ganska berusad själv, skrattade och
när dom två tjejerna tog tag om varandra och började snurra runt så applåderade
människor omkring dom ända tills Aimee tappade balansen och drog med sig Hailie
i fallet. "Fan, Hailes, du är mycket roligare nu!" sa hon och reste sig sen upp.
"Jag menar, förut när du hade hand om den där ungen... Vet du vad, vi byter namn!"
Hailie skrattade och tog tag i Aimee innan hon drog sig upp, och sen lutade hon sig
mot en träkonstruktion som antagligen skulle vara ett badtorn. Det här var den
bästa kvällen i hennes liv, och hon hade aldrig haft så roligt som nu.
"Hörru, vänta!" skrek Aimee plötsligt och snubblade efter en kille som stoppat en
dollar i hennes bikiniöverdel, och Hailie såg roat efter henne innan hon insåg att hon
var ensam. Inte för att det gjorde så mycket, men det var mycket roligare ifall Aimee
hade varit kvar.
"Hej Hailie" sa David som plötsligt dök upp vid hennes sida. "Varför står du här och
hänger?" "Vad har hänt med ditt hår?" sa hon och ramlade nästan omkull, men då
tog David tag om henne och höll henne upprätt. "Det är längesen jag klippte mig,
Hailie" sa han leende. "Men jag tror att du har fått lite för mycket att dricka."
Hon nickade och började fnittra igen, och efter att David frågat henne vad som var
så roligt så började han också skratta innan han begravde huvudet mot hennes
axel. "Du... Du ska inte dricka" sa hon och försökte samla tankarna där hon stod
med armarna runt Davids hals. "Det är inte bra." "Ska du säga" svarade David.
"Hur mycket har du fått i dig egentligen?" Hailie såg på honom med dimmig blick och
försökte få fart på tankarna, men sen såg hon bort mot några klippor som låg vid
slutet av sandstranden och fick syn på ett gäng killar som hoppade ner från berget
i vattnet. "Kom, vi hoppar!" sa hon ivrigt, men David höll kvar henne. "Inte hoppa"
sa han bestämt, precis som om han pratade med ett småbarn, och sen så ruskade
Hailie på huvudet och försökte se klart igen, eftersom allt hade börjat snurra
framför hennes ögon. "Hur är det med dig?" sa David och tog ett fastare grepp om
henne så att hon inte skulle trilla omkull. "Jag mår fint" svarade hon, och sen såg
hon på David och studerade hans ögon. David log och släppte taget med ena
handen för att dra den över hennes kind, och sen så kysste han henne. Hailie var
inte riktigt medveten om vad som hände, och när David sen liknade Sebbe i hennes
ögon så besvarade hon kyssen och visste inte att Sebbe, som gått runt hela
Stranden med Sophia i hälarna, nu stod bara några meter därifrån och betraktade
dom. "Är inte det där din tjej?" sa Sophia och lade en hand på hans axel, och när
Sebbe nickade så suckade Sophia medlidsamt. "Jag kände på mig att det skulle gå
såhär" sa hon och ställde sig framför honom. "Den tjejen verkade inte direkt pålitlig."
I vanliga fall så skulle Sebbe ha försvarat Hailie, men när han nu såg henne stå och
hångla med David så kände han vreden bubbla i honom och plötsligt så besvarade
han Sophias närmanden och kysste henne innan han drog henne med sig bort
från stranden.
Hailie suckade och lutade huvudet mot ett av träden som utgjorde början till en liten
skog i utkanten av stranden. Det var fortfarande mörkt ute och trots att festen hållit
på i timmar så verkade inte någon ens ha en tanke på att gå hem. Hailie däremot,
som känt alkoholen börja släppa taget och huvudvärken komma, hade börjat leta
på stranden efter Sebbe så att dom kunde gå hem. Men nu hade hon letat efter
honom i över en timme, och under den tiden så hade skuldkänslorna över David
hållit henne sällskap. Visserligen så hade dom inte gjort något mer än att kyssas,
men det var tillräckligt illa och på något sätt så visste hon att detta inte var första
gången som hon hade gått bakom Sebbes rygg. "Kom igen, Seb, vart är du?"
sa hon för sig själv och lät blicken svepa över alla hundratals människor, men sen
så hörde hon plötsligt något och vände sig om och såg in mellan dom mörka träden.
Hon tyckte sig ha hört röster, och efter lite tvekan så gick hon in och rös när kylan
kom krypande. Det kändes som om hon befann sig i ett spökhus, och ju längre in
hon gick desto mer dämpade blev ljudet från strandfesten. Hon skulle just till att
vända om, när hon hörde ett dämpat ljud som närmast kunde identifieras som
flåsanden. Hennes hjärta började slå snabbare och först trodde hon att det var något
stort djur som gömde sig och bara väntade på att attackera, men när hon kom runt
en trädklunga så stannade hon och stirrade.
Det var inte något ilsket djur som åstadkommit lätena, utan människor. Hon kände
hur det började snurra framför ögonen på henne, och synen som mötte hennes ögon
chockade henne så mycket att hon var tvungen att ta tag om en tjock trädstam för
att hålla sig upprätt. Bara några meter bort så stod Sebbe och tryckte upp Sophia
mot ett träd, och trots att hon inte såg exakt vad som hände så var det helt tydligt
vad som pågick. Hon svalde hårt och kände tårarna bränna i ögonvrårna, och när
hon tog ett steg bakåt så råkade hon trampa på en kvist som bröts av, och ljudet
fick både Sophia och Sebbe att se upp. Sophia log elakt när hon såg Hailie och
tryckte sig ännu närmare Sebbe, men Sebbe såg bara på Hailie som stod och
såg helt förstörd ut. "Åh gud, Hailie" sa han och letade desperat efter en godtagbar
ursäkt till varför han och Sophia var här i skogen, men han kom inte på något och
i nästa ögonblick så tog Hailie till flykten. "Hailie!" skrek han efter henne, släppte
Sophia och ryckte snabbt åt sig sin tröja som låg på marken innan han rusade efter.
Hailie hörde att Sebbe ropade, men hon brydde sig inte utan ville bara komma så
långt bort ifrån honom som möjligt. Det jävla äcklet. Jävla, förbannade Sebbe.
Del 27 - Sebbes misstag
Hailie sprang över stranden och försökte att samla sina tankar, utan något vidare
resultat. Det var för mycket folk för att hon skulle kunna tänka, och när hon tillsist
kunde fly upp bland klipporna så kändes det som en lättnad. Visst var det lite svårt
att ta sig fram i dom skorna hon hade, och efter att ha halkat femton miljoner
gånger så drog hon av sig skorna och bar dom i handen istället.
Efter ett par minuter så hade Hailie kommit upp på ganska hög höjd, men därifrån
hon stod så var hon väl synlig och det sista hon ville var att någon skulle hitta
henne och komma med dumma frågor om varför hon var ledsen. Hon såg sig
omkring, och plötsligt så fastnade hennes blick på en stor öppning i berget, och
när hon kikade in så upptäckte hon att det var någon form av grotta som
antagligen användes av campare eller något, eftersom det fanns en anlagd eld-
stad i mitten. Hailie gick längst in i grottan där det var som mörkast, och när hon
sen sjunkit ner på det kalla stengolvet så drog hon upp knäna och lät tårarna
rinna. Hon grät så att kroppen skakade, och hon hatade det faktum att hon inte
kunde få ordning på sina känslor. Hon hatade att vara lilla, hjälplösa Hailie, som
klängde andra och inte kunde klara sig själv, hon hatade att inte komma ihåg vem
hon var och hon hatade alla medlidsamma blickar som följde henne vart hon än
gick. Hon ville bara bli sig själv igen. Hon ville ha tillbaka sina minnen, sitt liv och
allt annat som ryckts ifrån henne. Hon ville vara Hailie Collins igen.
Sebbe flämtade efter luft där han rusade över stranden bort mot klipporna,
samtidigt som han hatade sig själv för det han hade gjort. Dom andra killarna i
bandet hade rätt, han var ett jävla svin. "Hailie!" skrek han och började klättra upp
för den grusiga stigen som slingrade sig mellan klippstenarna, och trots att han var
rätt säker på att hon inte skulle svara så hoppades han hela tiden på att få höra
hennes röst.
Minnet av Hailies sårade blick hade etsat sig fast i hans minne, och även om inga
ursäkter i världen var bra nog så var han tvungen att försöka ställa allt till rätta.
I samma ögonblick så mynnade stigen ut till en rund plattform, och Sebbe
stannade upp och rev sig i nacken. Han hade inte sett en skymt av Hailie, och
han svor för sig själv och sparkade till några småstenar. Fan. fan, fan. Han kände
oron börja picka i bröstet på honom och var rädd att något hade hänt henne, men
i samma ögonblick så hörde han svaga snyftningar och när han såg in genom en
grottöppning som fanns i bergsväggen så kunde han skymta ett brunblont hårsvall.
"Hailie?" sa han och gick in, och när hon hörde hans röst så såg hon upp och
stirrade på honom. Hon grät inte, skrek inte, utan satt bara där och såg så besviken
ut att Sebbe bara ville strypa sig själv. Han önskade att hon skulle göra något, vad
som helst, bara hon slutade att se på honom med den där blicken.
"Har du kommit för att be om ursäkt nu?" sa Hailie med låg röst och strök bak sitt
hår. Sen var hon tyst en liten stund innan hon långsamt reste sig upp. "Jag tror inte
ens att ordet förlåt betyder något för dig längre."
"Hailie, sluta" sa Sebbe bevekande och gick närmare. "Jag vet att du hatar mig för
det här, men... Tro mig, jag mår också skit över vad jag har gjort!"
Hailie fnös och lade armarna i kors. "Om du verkligen var så mån om att inte såra
någon annans känslor, så skulle du inte ha gått iväg med den där Sophia. Men det
spelar egentligen inte så stor roll. Ditt misstag fick mig bara att se klart."
Sebbe, som stått och stirrat ner i marken, ryckte till vid hennes sista ord och såg
förvånat upp. "Se klart?" sa han oroligt och tog ytterliggare några steg framåt så att
hennes eventuella flyktväg spärrades. "Vad snackar du om?"
"Sebbe, kom igen!" sa Hailie och höjde rösten. "Du vet mycket väl vad jag pratar
om! Ända sedan din galna kidnappningsplan så har jag försökt att intala mig att
allt är precis som det ska vara och försökt att vara den Hailie jag var innan min
sju månaders långa sjukhusvistelse. Men det går bara inte. Jag orkar inte mer."
"Sluta!" sa Sebbe med lätt panik i rösten. "Hailie, för guds skull, säg inte så! Vi har
det visst bra!" "Nej!" svarade hon frustrerat och började gå fram och tillbaka innan
hon stannade igen. "Sebbe, vi har det inte bra! Jag är ingenting! Jag vet inte vad
vi hade förr i tiden, men nu är allting bara ett stort jävla spel och vinnaren är den
som ljuger och bedrar mest." Hon drog djupt efter andan och såg honom sen i
ögonen. "Jag är inte kär i dig längre, Seb."
Orden träffade Sebbe som ett hårt slag i magen, och han kände hur paniken tog
över honom helt och hållet. Han höll på att förlora Hailie. Sin älskade Hailie.
Han var tvungen att göra något, vad som helst, bara hon inte försvann.
"Varför?!" skrek han så högt att Hailie hoppade till, och sen tog han tag i henne
och skakade henne. "Varför, Hailie? Svara! Varför?!" "Sebbe, sluta!" sa hon och
skrämdes av hur arg han hade blivit. "Släpp mig!" Men Sebbe såg bara på Hailie
med tårfyllda ögon och försökte desperat få sin omtöcknade hjärna att hitta en
förklaring, vilket den snart gjorde; David.
"Det är David, eller hur?" sa han och kände hur vreden började bubbla i honom.
"Visst är det så? Jag är inte fin nog för dig, eller hur?" Hailie kved till när hans
grepp hårdnade, och när hon inte svarade så tryckte han upp henne mot väggen.
"Sebbe, sluta!" sa hon och försökte slita sig loss, men Sebbe tryckte bara fast
henne ännu hårdare och verkade ha arbetat sig upp till raseri. "Säg sanningen!"
vrålade han. "Jag träffade en öm punkt, eller hur? Visst är det David, ha? Visst är
det därför? Visst tycker du att han är bättre än mig?!" "Släpp! Du är ju för fan inte
klok!" tjöt hon och nu var hon riktigt rädd. Hon hade aldrig sett Sebbe såhär arg
förut. I samma ögonblick så lättade han sitt grepp runt hennes armar, och för ett
ögonblick så kände sig Hailie lugnare, men i nästa sekund så drog han upp hennes
kjol och tryckte upp henne på nytt. "Inte fin nog, va?" sa han. "Jag ska visa dig
vem som är bäst, Hailes. Jag ska visa dig." "Sluta!" sa hon och gjorde yterliggare
ett försök att knuffa undan honom, men Sebbe som var minst dubbelt så stark
höll fast henne likt en sprattlande hund som skulle få en spruta och fortsatte att
dra i hennes kläder. "Sebbe, vad gör du?!" sa hon darrande av rädsla. "Jag ska få
dig att fatta, Hailes" svarade han och såg på henne med dimmig blick. "Du kände
det när vi var tillsammans, jag vet det. Du kände det. Jag ska få dig att fatta."
"Jag vill inte, Seb!" skrek Hailie. "Jag vill inte, hör du det?! Släpp!"
"Du säger alltid så!" röt Sebbe till svar och verkade nästan ha roligt åt hennes
desperata kamp att slita sig loss. "Du säger alltid så." Sen tryckte han hela sin
kropp emot henne, och när hon sen plötsligt klöste honom över armen med sina
naglar så tog han tag om hennes hals och tryckte till. "Sebbe, snälla" grät Hailie
och fortsatte sina försök att komma loss. "Snälla, du vill inte göra det här. Snälla
Sebbe, nej!" Sebbe skakade på huvudet, stängde ute Hailies skrik och tvingade sig
sen in i henne. Han var tvungen att få henne att förstå. Hailie skrek inte längre,
utan nu rann tårarna bara nedför hennes kinder och hon gnydde innan hon lutade
huvudet mot Sebbes axel och snyftade. Doften av hans rakvatten stack henne i
näsan, hon kände hans skäggstubb mot sin kind och tröjtyget mot sin haka, och
dom sakerna som förut gjort henne lugn skrämde henne nu halvt från vettet.
Sebbe, som fortfarande höll fast henne, andades in havsdoften från hennes hår och
njöt av att känna hennes värme mot sin kropp. Men i samma ögonblick som han
släppte taget och såg in i hennes rödgråtna ögon, så insåg han plötsligt vad han
hade gjort. Han hade tvingat sig på Hailie. Hon hade gråtit, skrikit och bett honom
att låta bli, men han hade hållit fast henne och utnyttjat henne, som om hon inte
var värd något över huvudtaget. "Hailie" sa han och visste inte vad han skulle ta
sig till, men i nästa ögonblick så flydde hon ut från grottan och lämnade Sebbe
bakom sig. Hon var livrädd och snubblade nerför den lilla stigen, bort över den nu
ganska tomma stranden och när någon sen grep tag i henne så kände hon paniken
stiga igen. "Hailie, vad har hänt?" sa David förvånat, och när hon såg hans lugna
ögon så brast något inom henne och hon grät som aldrig förr. David förstod inte
någonting, men drog henne ändå intill sig och vaggade henne som ett litet barn
samtidigt som han strök henne över håret. "Hailie, vännen" mumlade han lågt, och
när hennes gråt sen började klinga av så lyfte han resolut upp henne och bar iväg
henne till sin bil. Hailie fortsatte att skaka och snyfta, men kände sig ändå tryggare
i Davids sällskap och även om David inte visste vad som hade hänt så var han säker
på att Sebbe var inblandad. Han hade gjort något mot Hailie, annars så skulle hon
inte vara såhär uppriven, och han skulle se till så att hans kompis fick betala.
Han hade ingen aning om att uppe i grottan så satt Sebbe och stirrade tomt framför
sig, maktlös och förfärad över vad han hade gjort.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 22 nov 07 - 17:53 | | Helt underbart/fantastiskt/makalöst! ÄLSKA!! <3<3<3< | Tantor - 10 nov 07 - 19:11- Betyg:  | | Gaah, neje så får han fan inte gör. :OO Fan va arg jag blir på honom och på Haillie hon måste ju för fasiken få tbx sitt minne snart hon va fan lika dum som sebbe. >.- | | mikaelanystrom - 10 nov 07 - 19:06- Betyg: | | håller med nona, dom som älskade varandra!:( | | SilverAndCold - 10 nov 07 - 18:51- Betyg: | Åh, så bra! :D
Fortsätt!! :D
Blir jätteglad om du lägger in en till del ikväll! :D <3 | | nona - 10 nov 07 - 18:42- Betyg: | skitbra! men fan synd att hon o sebbe inte e som förr längre.. hoppas dem återförenas.. me sebbe inte david!
meeer>!! |
|
|
|
