Du och Jag (del 22) |
Del 22 - kidnappningar & peptalks
"Vad är klockan?" sa Sebbe otåligt och stirrade på David som suckade och höll
upp armen. "Fem i tio, och för skojs skull så kan jag tala om att det bara var
en minut sen du frågade sist." Sebbe fnös och drog sen jackan tätare omkring
sig innan han kikade in i cafeét genom fönsterrutan. Det var två tjejer därinne,
en rödhårig som ställde upp stolar och så Hailie som torkade av dom sista
borden innan hon försvann in bakom kassorna. Sebbe kände en konstig stöt
i magen när han såg henne. Hon var så nära, men ändå så långt borta.
"Du, Seb, är du verkligen säker på att det här är någon bra ide?" sa David
plötsligt och Sebbe vände sig om. "Jag menar, hon kommer ju trots allt inte
ihåg oss, och att tvinga med henne... Det känns bara inte rätt. Är det inte
bättre att bara gå in och försöka prata med henne?"
"David, vi har försökt att prata med henne!" svarade Sebbe och svor sen för
sig själv när han såg Hailie komma gående mot cafédörren med hunden i
hälarna. Han hade hoppats att det rabiessmittade djuret inte skulle vara med,
men turen verkade inte vara på hans sida idag.
"Jag vet inte om jag vill längre, Seb. Vi kommer bara att skrämma henne".
"Tyst, Dave!" sa Sebbe och drog in sin kompis bakom buskarna, för i samma
ögonblick så kom Hailie ut på gatan. Sebbes hjärta började bulta snabbare när
han såg henne, men sen så började hunden plötsligt sniffa i luften och sen
fäste den blicken på deras gömställe och morrade. "Vad är det, grabben?
Är det något i buskarna?" sa Hailie och gick närmare, och David svor tyst för
sig själv. Nu skulle hon säkert upptäcka dom, men det kanske var lika bra så
att han slapp genomföra Sebbes idiotiska plan. Hunden gick långsamt närmare
med rest ragg och blottade tänder, men sen så ruskade den plötsligt på sig
och travade iväg åt andra hållet. Sebbe hörde hur Hailie skrattade och sa något
till den innan dom båda försvann runt hörnet. "Okej, kom nu Dave. Sätt fart!"
sa Sebbe och började gå med snabba steg. "Du är chefen" mumlade David
och följde efter, och det dröjde inte länge innan dom fick Hailie inom synhåll.
Hon verkade inte ha något bråttom, utan gick långsamt med händerna
nerkörda i fickorna och sa ibland något till hunden som sprang bredvid och
höll sig intill sin matte. Då och då svängde hon in på mindre vägar, och efter
vad som verkade vara en evighet så befann dom sig tillsist på en folktom gata.
"Kom nu, David" sa Sebbe. Han hade hållit sig på ett ganska ordentligt avstånd,
men nu minskade han det snabbt och var bara en knapp meter ifrån Hailie när
den där förbannade hunden plötsligt snurrade runt och skällde. Hailie vände
också på sig, och Sebbe visste att hon kände igen honom från gårdagen.
"Vad fan håller du på med egentligen?" sa hon och försökte låta arg, men han
hörde osäkerheten i hennes röst. "Varför jagar ni mig nu?"
"Hailie, jag kan inte lämna dig ifred nu när jag äntligen hittat dig igen!"
sa Sebbe och gick så nära han vågade utan att komma inom räckhåll för
hunden. "Kan du föressten inte säga till den där byrackan att vara tyst?!"
"Byrackan är den som försvarar mig mot såna som du" sa Hailie giftigt och
backade, men då nickade Sebbe åt David som himlade med ögonen innan han
gick fram, ryckte åt sig hundens koppel och sprang. En tveksamhet glimtade i
djurets ögon, men sen blottade den tänderna och satte efter David som
liknade en kanin i sina försök att inte bli biten. Hailie såg bara chockad ut
först, men sen började hon darra och backade innan hon tog till flykten.
"Hailie!" skrek Sebbe och sprang efter, och trots att hon var snabb så var Sebbe
snart ikapp och tog tag i hennes arm innan han höll fast henne. "Släpp!" skrek
Hailie och försökte ta sig loss, men istället så lade Sebbe handen över hennes
mun och drog henne med sig. Han kände Montreals gator väl, och snart så
befann dom sig ute vid vägen där David väntade vid sin bil. Hunden, som David
på något sätt lyckats låsa in i bagagen, skällde och morrade om vart annat
samtidigt som den raspade med klorna för att komma ut. "Skynda dig!" sa
David som satt bakom ratten och sträckte sig fram och öppnade bildörren till
baksätet. Sebbe slängde sig nästan in med Hailie och drog sen snabbt igen
dörren innan David startade bilen och körde, och så fort den börjat rulla så
släppte han Hailie som drog sig så långt bort från honom hon bara kunde.
Hon darrade som en strykrädd hund och tårarna rann nerför hennes kinder, och
Sebbe ville inget hellre än att trösta henne. Men han visste att ifall han försökte
så skulle allt bara bli värre. "Jag är ledsen, Hailie" sa han istället och försökte
kväva sina skuldkänslor. "Men du vägrar ju lyssna på oss, så det här är enda
sättet." David, som koncentrerade sig på körningen och bröt vartenda hastig-
hetsbegränsning, sa ingenting men fnös och kollade på Hailie i backspegeln.
Hon var skräckslagen och sa inte ett ljud, och när han sen stannade utanför
Sebbes hus så vände han sig till sin kompis. "Sebbe, jag pratar med henne"
sa han. "Du är faktiskt ingen höjdare på det här." Sebbe öppnade munnen för
att protestera, men sen kastade han en blick på Hailie. Kinderna var strimmiga
av tårar och hennes långa hår som nu var brunt av någon anledning hängde ner
framför hennes ansikte. Såhär i efterhand så gav han själv inte mycket för sin
geniala kidnappningsplan, och tillsist så nickade han, öppnade bildörren och
hoppade ut. Sen gick han bort och bestämde sig för att ta en sväng runt
kvarteret medans David pratade Hailie till rätta.
David satt tyst en lång stund innan han vände sig om och såg på Hailie.
Stackarn, hon var så rädd, och plötsligt så hatade han sig själv för att ha gått
med på Sebbes galna idéer. "Här" sa han och sträckte fram en pappersservett
som han hittat i handskfacket, och efter vad som verkat vara en evighet så
ryckte Hailie åt sig den innan hon kröp ihop och stirrade ut genom bilfönstret.
"Hailie, varför tror du att vi gör såhär mot dig?" sa David tillsist och kollade på
henne. Hailie fnös och började dra servetten i småbitar. "Jag vet inte!" sa hon
tillsist. "Jag vet inte, och jag bryr mig inte! Jag skiter för fan i vilka ni är och vad
ni vill!" hon stirrade på honom och återgick sen till att se ut genom fönstret.
"Jag vill bara bli lämnad ifred." "Hailie, vi kan inte lämna dig ifred" sa David.
"Hur gärna du än vill låta bli att tänka på det, så har du ett förflutet, och det
kommer att jaga dig. Vad trodde du, att du bara kunde lämna sjukhuset och
sen skaffa dig ett nytt liv?! Det funkar inte så, Hailie. Man kan inte fly från sitt
förflutna." Hailie ville inte höra vad David sade och lutade pannan mot bilfönstret,
men hans ord hade ändå gjort intryck på henne och hon suckade. Hon hade
ingen aning om vem den här killen var, men han hade ändå rätt. Hon ville bara
att han skulle ha fel. "Hailie, varför skrämmer ditt liv dig så mycket?" sa David
och snurrade lite på ratten. "Borde du inte istället vara glad och vilja veta vad du
har gjort dom 19 år som du har levt?" "Jag vet inte" sa hon med låg röst.
"Jag vet inte men... Jag vill bara inte veta." Hon drog några djupa andetag, och
sen vände hon på sig och mötte Davids blick. "Men varför bryr ni er så mycket
om vem jag har varit?" David skrattade lite och log sedan. "Hailie, vi bryr oss
eftersom du betyder så otroligt mycket" sa han. "Du var så speciell, alltid glad
och schysst och gick att prata med. Sebbe älskade dig, och du var min allra
bästa vän." Han tystnade en stund innan han fortsatte. "Problemet var väl att
jag blev kär i i dig, och Sebbe märkte att jag hängde efter dig som en kelsjuk
valp. Han blev orolig och rädd att du skulle lämna honom, och sen en dag efter
att vi varit på stranden så började ni bråka. Sebbe var väl mest arg, och när ni
sen satte er i bilen så tappade han kontrollen och ni krockade. Det var efter det
som du hamnade i koma, Hailie. Sebbe har inte kunnat sluta anklaga sig själv
för vad som hände, och han var den enda som trodde att du skulle vakna igen.
Doktorerna sa att det var hopplöst, men Sebbe var envis och var varje dag hos
dig och berättade om saker som hade hänt. Han älskar dig, Hailie. Han älskar
dig så mycket att han skulle dö för dig. Och jag saknar min bästa vän. Så även
om du känner dig förvirrad och inte vet vilka vi är, så måste du åtminstone ge
oss en chans. Du var en sån stor del av våra liv, så vi kan inte bara låta dig gå."
Hailie var tyst och tänkte på vad David hade sagt. Hans ord hade verkligen gjort
intryck på henne, och när hon slöt ögonen så blixtrade plötsligt ett minne förbi.
Hon såg dom suddiga konturerna av en kille som satt i förarsätet och hörde
honom säga någonting innan ljudet av biltutor nådde hennes öron följt av sitt
eget skrik. Det blixtrade förbi så snabbt, men ändå så förstod hon att det var
kraschen hon upplevde. David, eller vad han nu hette, hade rätt. Hon kunde inte
fly mer.
"Vad ska jag göra då?" sa hon lågt och begravde ansiktet i händerna. "Jag har
ingen aning om någonting! Hur ska jag kunna få tillbaka mitt liv när jag inte ens
känner igen mitt eget namn?"
David såg medlidsamt på henne och fick sen syn på Sebbe som kom gående
ute på gatan, och han förstod att hans pratstund med Hailie snart var över.
"Ge Sebbe en chans, Hailes" sa David och gav henne ett uppmuntrande leende.
"Stanna med honom i några dagar och låt honom försöka hjälpa dig, och om du
i slutet av veckan fortfarande inte vill veta av ditt förflutna, så är du fri att gå."
Hailie såg tveksamt på David, men när hon såg det ärliga och uppriktiga i hans
blick så nickade hon och David log. "Dessutom så måste vi ju släppa ut din
galna hund ur bagagen någon gång" sa han och kände glädjen sprida sig i
bröstet på honom när Hailie skrattade och klev ur bilen så fort han hade låst
upp. Det verkade som om han återvunnit Hailies förtroende, och även om han
pratat för Sebbe så betydde Hailies tillit mer än något annat i världen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 22 nov 07 - 17:29 | | Jag har läst alla delar i sträck nu, även novellen som är innan ^^ och jag älskar den!! <3<3<3 Ska läsa nästa nu :) <3<3<3 | DannyLover - 13 nov 07 - 18:36- Betyg:  | FAan vad bra : ) Jag har läst alla delar hitills och
jah är FAST : ) | | eviigheet - 9 nov 07 - 23:25- Betyg: | | ÅÅH JAG DÖR DU BARA ÄGER DU MÅSTE FORTSÄTTA :O | | nona - 9 nov 07 - 23:24- Betyg: | | Bra! du e otroli på att skriva! hoppas hon o sebbe blir tillsammans igen.. meeeeeeeeeeeeeeeeer! | | mikaelanystrom - 9 nov 07 - 23:00- Betyg: | | jag håller helt med tjoh!!! JAG ÄLSKAR DENNA NOVELLEN! Och det finns inget negativt att säga!:O | | tjoh - 9 nov 07 - 22:44- Betyg: | | jag älskar den här novellen, om du inte redan visste det :D den är så otroligt bra ! :D :D:D kan faktiskt inte säga någonting negativt om den alls, so just keep on the good work ;D | | Natsuki - 9 nov 07 - 22:39- Betyg: | vad duktig du är ;D'
den gär berättelsen kan inte beskrivas med ord ;D
så bra är den ;D | | HandBollsFreak - 9 nov 07 - 22:39- Betyg: | | ääääääääälskaaaaaahhhH!!!! :D :D :D :D <3333333 | | LillaSabiina - 9 nov 07 - 22:23- Betyg: | | jääääääääätte bra XD |
|
|
|
