På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Du och Jag(del 19-20)

lång post ^^'

Del 19 - Vart livet för oss
Doktor Friedman visslade för sig själv där han gick igenom sjukhuskorridoren och
kikade in i dom olika salarna. Klockan var åtta på kvällen, och efter den här
ronden så kunde han äntligen gå hem till sin facil.
"Jaha, rum 45, komapatienten" sa han för sig själv, kastade en snabb blick in
och bockade sen i rutan "Ok" på sitt skrivblock innan han plötsligt rynkade
pannan och såg in i rummet igen. "Vad fan!" utropade Friedman, sprang in och
stirrade chockat på den tomma sjukhussängen. Sen så skyndade han sig ut till
receptionen och ringde sjukhusets huvudansvarige, och en kvart senare så hade
alla sjukhusets doktorer och sjuksköterskor samlats inne i sal 45.
"Så du menar" sa sjukhuschefen Smith, "Du menar att den här flickan, som legat
i koma i sju månader, helt plötsligt skulle ha vaknat och gått iväg? Det är ju helt
absurt!" "Jag vet, jag har varit hennes läkare!" sa Friedman upprört och strök sig
över skägget. "När jag gick ronden imorse så var allt som vanligt, och när jag
gick sista rundan så var hon försvunnen! Det finns inte någon annan förklaring!"
"Ursäkta" sa plötsligt en liten, rund sjuksköterska. "Men... Den här flickan som ni
säger ska ha vaknat, hur såg hon ut?"
"Brunblont hår, ganska ung, i 19-årsåldern" svarade Friedman irriterat. "Hurså?"
"Jo, för när jag var påväg till personalrummet tidigare idag, så gick det en flicka
genom korridoren som passar in på er beskrivning. Hon verkade ganska trött
och förvirrad, men jag trodde bara att hon var här för att hälsa på någon."
Smith och Friedman svor båda högt, men sen såg Smith plötsligt än mer oroad
ut. "Friedman" sa han, "Var det inte den här flickan som du sa hade tappat
minnet?" Friedman nickade. "Jo, hon fick en allvarlig skallfraktur vid bilkraschen,
och det kombinerat med hennes låga värden påvisar att hon skulle lida av
minnesförlust om hon någonsin, mot alla odds, vaknade upp."
"Underbart!" skrek Smith. "Så nu har vi inte bara en försvunnen komapatient,
utan en tjej med minnesförlust som irrar runt på Montreals gator utan att ha en
jävla aning om någonting!" Smith som varit alldeles röd i ansiktet en kort stund,
drog några djupa andetag för att lugna ner sig. Sen vände han sig till doktor
Friedman. "Vi måste hitta henne" sa han kort. "Du får ringa och underrätta
familjen, Friedman, och sen får vi försöka hitta den här flickan. Gud vet annars
vad den stackaren kan råka ut för."

"Fan vad vi äger, Seb!" tjöt David och dunkade sin vän i ryggen. Sebbe, som stått
och druckit ur sin vattenflaska, satte vattnet i halsen och hostade ett par gånger
innan han nickade. "Jo, det var ascoolt" sa han och log. "En show kvar, och sen
drar vi hem!" Dom andra killarna i bandet, som höll på att packa ihop sina
instrument, hurrade och började sen röra sig bort från arenan för att skriva
autografer och bli fotograferade tillsammans med sina fans. En föreställning kvar,
tänkte Sebbe och lade ner sin gitarr i dess fodral. "Seb, kommer du?" Sa David,
men i samma ögonblick så ringde Sebbes mobiltelefon och Sebbe höll upp handen
så att David skulle vänta medans han svarade. "Sebastian" sa han med ett
leende. "Ja, hej, jag heter Doktor Friedman och ringer från Montreals sjukhus"
sa rösten i andra änden av telefonen. "Jag har goda nyheter om Hailie Collins.
Hon har vaknat." Sebbe stelnade till och stod som fastfrusen medans tusen frågor
snurrade i hans huvud. Hailie var vaken. Hon låg inte i koma längre.
"Ursäkta, är ni kvar? Hallå?" Friedmans röst hördes ur telefonen, och Sebbe ruskade
snabbt på huvudet. "Jadå, jag är här" sa han. "Men det är ju underbara nyheter!
När vaknade hon? Är hon okej, har hon pratat om oss?"
"Vi tror att hon vaknade upp någon gång under förmiddagen" sa Friedman dröjande.
"Men det är dessvärre ett litet problem." "Vad för problem?" sa Sebbe och rynkade
pannan samtidigt som oron började picka i honom. "Vi visste inte att flickan hade
vaknat upp, eftersom det är statistiskt sett omöjligt att en komapatient vaknar efter
så lång tid. Så det verkar som om att hon har vaknat någon gång under dagen och
lämnat sjukhuset." "Va?!" skrek Sebbe i telefonen. " "Så hon är ensam ute på
gatorna nu?! Vad fan är ni för sorts sjukhus egentligen?!"
"Jag vet, vi kan inte be nog om ursäkt för det inträffade, men det är tyvärr inte
allt" sa Friedman och lät nervös. "Vi har anledning att tro att Hailie även lider av
minnesförlust." Sebbe vart tyst igen, så tyst att David, som stått bredvid och sett
otålig ut, ryckte telefonen ur handen på honom och avslutade samtalet med doktorn.
Sen vände han sig om och såg på Sebbe. "Vad ska vi göra, Seb?" sa han.
"Vi ska tillbaka till Montreal och leta efter henne, såklart" sa Sebbe. "Jag sticker till
hotellet, packar mina prylar och tar första bästa plan tillbaka." "Men vårat sista
framträdande då?" sa David undrande och såg på Sebbe som hängde gitarrväskan
över axeln. "Du, jag skiter i det jävla framträdandet" svarade han och gjorde sig redo
att gå. "Allt jag vet är att min tjej har vaknat upp efter en sju månaders lång koma
och att hon nu irrar runt i Montreal utan en aning om vem hon är. Jag ska dit och
hitta henne, och om du stannar här eller följer med är upp till dig." David såg på
Sebbe en stund och lyssnade sen jublen från publiken utanför. "Jag följer med dig"
sa han till sist och slog Sebbes hand. "Hon är trots allt min bästa vän."

Hailie huttrade lite och körde ner händerna djupare i fickorna. Det hade blivit mörkt
ute nu, och en stor digital klocka som satt utanför en biograf visade på åtta.
Hon visste att hon behövde hitta något ställe att sova på, och hungern som börjat
riva i henne gjorde inte något bättre. Hailie tänkte att hon säkert gått genom hela
stan nu, och efter vad som verkade vara en evighet så fick hon syn på en sliten,
blinkande hotellskylt som satt över en ruffig, vit byggnad. Utanför hotellet så satt en
tjock man i ett litet bås, och Hailie gick långsamt fram. "Ursäkta, men... Kan man
hyra rum här?" sa hon lågt. "Aja, visst" svarade mannen och plockade ner en nyckel
från väggen. "Du betalar 15 dollar per natt." Hailie svalde. "Jag har inga pengar" sa
hon sen. "Men jag ska leta jobb imorgon, men... Kan jag inte få betala i efterskott
eller något?" Mannen suckade och kliade sig i skägget. "Jag är ledsen, miss" sa
han sen. "Du verkar ha haft det tufft och jag skulle gärna hjälpa dig, men ifall jag lät
dig betala senare så vill alla göra det. Så tyvärr." "Okej" sa Hailie lågt och gick sen
därifrån. Hon hade ingen som helst aning om vart hon skulle ta vägen nu, och som
till råga på allt så verkade hon ha hamnat i stadens utkvarter, med massor av
mörka gränder och konstiga dörrar som antagligen ledde in till olika lagerlokaler.
I samma ögonblick så gick hon in i någon, och efter att ha mumlat "ursäkta" så
gjorde hon sig redo att gå vidare, men då tog personen tag i hennes arm och
tvingade henne att stanna. "Vem är du, sötnos?" sa personen och när Hailie såg upp
så upptäckte hon att den hon gått in i var en kille. Han var ganska lång, hade fullt
av piercingar i hela ansiktet och halvlångt, mörkt otvättat hår. Klädd helt i svart med
nitar på kläderna och svartmålad runt ögonen så såg han rätt otäck ut.
"Jag tror nästan att du hamnat fel" sa killen och drog upp ett cigarettpaket ur fickan.
"Vad gör en tjej som du härute egentligen?" "Ingenting" sa Hailie. "Släpp mig, jag
ska gå." Killen, som tänt sin cigarett, blåste ut ett rökmoln i hennes ansikte och
granskade henne sen uppifrån och ner. "Jag är Jack" sa han och skakade hennes
hand. "Hailie" sa hon. "Men jag ska gå, så du får ursäkta mig." "Hey, vänta lite"
sa Jack och ställde sig i vägen för henne. "Gå var? Det verkar inte precis som om du
har någonstans att ta vägen." "Hur vet du det?" sa Hailie irriterat och spände ögonen
i honom. Jack skrattade och slängde sen cigarettfimpen på marken. "Jag såg att du
var och frågade efter rum på det där ruffiga hotellet" sa han. "Du ser ut att vara i
behov av lite hjälp. Vad behöver du?" "Jag behöver ingenting, okej?!" sa Hailie som
tappat tålamodet och knuffade honom åt sidan. "Lämna mig bara ifred!"
"Jaja, om du vill sova utomhus och svälta ihjäl så är det ditt problem" sa Jack
ironiskt. "Synd, för annars så skulle jag kunna fixa ett jobb åt dig så att du tjänade
pengar redan ikväll." Hailie stannade upp och vände sig om. "Vadå för jobb?" sa
hon, mycket väl medveten om att hon var i desperat behov av pengar till ett rum
och något att äta. Jack tände en ny cigg. "Det är väldigt enkelt" sa han och plockade
upp en påse med vitt pulver ur fickan. "Min vän äger en klubb som ligger ett par
hundra meter härifrån. Han söker alltid efter nya... tja, talanger kan vi väl säga."
Jack strödde ut lite av det vita pulvret i handflatan och luktade på det innan han
stoppade ner påsen i fickan igen. "Du, du har precis den rätta looken, det där
oskyldiga men ändå sexiga som kunderna älskar. Dom andra tjejerna lär mer än
gärna upp nya, så det är inget svårt jobb, utan bara nöje och lättförtjänta stålar.
Vad säger du?" Hailie suckade och lade armarna i kors över bröstet. Hon hade
förstått att det var en strippklubb som Jacks vän ägde, och det fanns inget bra alls
i det. Men samtidigt så behövde hon pengar och hade inte möjlighet att vänta i
månader på att få anställning. Hon visste ju inte ens vem hon var eller vad hon var
utbildad till, så läget kändes ganska hopplöst. "Kan jag gå därifrån när jag vill?" sa
Hailie tillsist och kände det som om hon svek sig själv. "Klart" svarade Jack och gick
fram till henne. "Maurio håller inte kvar någon där som inte vill."
Men hur sjutton skulle jag kunna tjäna något på det ikväll?" sa Hailie och drog
fingrarna genom håret. "Jag behöver pengar så att jag kan hitta någonstans att bo,
jag håller på att svälta ihjäl och dessutom så börjar det snart att regna. Du har inte
någon genial lösning på det också?" Jack fnös och drog sen upp en bunt sedlar ur
en annan av sina många fickor. "30 dollar" sa han och höll pengarna framför henne.
"Du och jag kan ha lite kul, och sen får du dom." "Så i helvete heller" sa Hailie argt
och vände ryggen åt Jack, men samtidigt så hördes ett åskmuller och i nästa
ögonblick så vräkte regnet ner. Jack gled upp bakom henne och stod obehagligt
nära. "Inse fakta, Hailie" viskade han förde hennes redan dyblöta hår åt sidan.
"Pengar och tak över huvudet, eller härute ensam hela natten. Du bestämmer själv."
Hailie slöt ögonen och kände hur hon darrade av köld. Hon hade inget val.
"Du verkar vara en smart tjej, i alla fall" sa Jack och tog tag i hennes hand.
Jag bor lite längre bort. Ska du ha en cigg?" Hailie skakade på huvudet och tog sen
upp bilden hon hade i sin ficka. Hon undrade vem killen var och hoppades för några
sekunder att fotot skulle få henne att minnas, men sen stoppade hon besviket ner
den igen. Det var ingen ide att drömma om något bättre. Hon var den hon var,
Hailie, och det var lika bra att ta tag i livet och försöka göra något av det.

Del 20 - Hailies beskyddare
Hailie blinkade yrvaket och såg sig om i den smutsiga lägenheten. Taket var
sprucket, väggarna fulla av fuktfläckar och överallt låg skräp från matrester,
sönderrivna tidningar och cigarettpaket. Först kunde hon inte riktigt sätta fingret
på vart hon befann sig, men sen kom minnena från gårdagen rusande tillbaka
och hon satte sig upp i sängen. "Fan" sa hon och suckade efter en snabb blick
på Jack som låg och sov som en gris på andra sidan. Han hade druckit massor
kvällen innan och rökt säkert tre cigarettpaket, så det var inte speciellt troligt
att han skulle vakna nu. Hon hade också druckit, förstås, men inte på långa
vägar så mycket som Jack.
Hailie ruskade på huvudet, och efter några minuter så drog hon snabbt på sig
sin munktröja och en skinnjacka som troligen tillhörde Jack innan hon tog dom
utlovade trettio dollarna som låg på ett trebent bord och lämnade lägenheten.
Det var kyligt i luften när hon kom ut och Hailie huttrade till, men sen började
hon snabbt gå in mot centrum för att leta upp en affär eller något ställe som
serverade frukost. Hon hade inte ätit något dagen innan utan låtit spriten och
cigaretterna stilla hungern, men nu höll hon definitivt på att svälta ihjäl.
Efter någon kvart så gick Hailie in på ett Café, och det var först mat och tre
koppar kaffe senare som hon fick fart på hjärnan igen och började grubbla över
vad hon skulle göra nu. Hon behövde någonstans att bo och ett jobb först och
främst, men hon kunde inte fatta hur hon skulle kunna få anställning utan att
ha en identitet.
"Ursäkta att jag frågar, men är du okej?" sa en servitris och hällde i mer kaffe
i hennes kopp. "Jadå, jag mår fint" sa Hailie och suckade samtidigt som hon
blickade ut genom fönstret. "Är du säker?" sa servitrisen och när Hailie såg
närmare på henne så upptäckte hon att det var en ung tjej i hennes egen ålder,
eller, ja, så gammal som hon trodde att hon var i alla fall.
"Du vet, ifall du mår dåligt så finns det en jättebra avvänjningsklinik här i stan"
sa flickan vänligt. Hailie stirrade på henne, log och skakade sen på huvudet.
"Jag är inte drogberoende, om det är det du tror" svarade hon. "Det enda jag
behöver just nu är ett jobb, så jag borde väl egentligen gå och börja leta."
"Åh, men vi har en plats ledig här" sa flickan och såg glad ut. "Min vän Cammi
har precis slutat, så om du är intresserad kan vi alltid prata med chefen.
Visserligen är det inte någon toppenlön och ibland ganska sena arbetspass,
men det kanske är bättre än inget?"
En halvtimme senare så var Hailie påväg från caféet och kände sig glad,
för första gången sen hon vaknade på det där otäcka sjukhuset. Flickan, som
presenterat sig som Melanie, hade tagit med henne till caféets huvudansvarige
som pratat en massor och sen gett henne anställning utan att fråga någonting
alls om vem hon var. Egentligen så tyckte Hailie att det var konstigt, men
hon brydde sig inte. Hon hade faktiskt fått ett jobb, ett riktigt hyfsat till och
med, och nästa steg var väl antagligen att försöka hitta tak över huvudet.
Hon hade lämnat stadskärnan nu och kände sig lite illa till mods när hon
befann sig i dom här kvarteren igen, men sen hörde hon ett konstigt ljud,
stannade till och kikade sen runt hörnet på byggnaden som hon gått längs.
Det var en gränd på andra sidan, full av gammalt rivningsvirke och annat skräp,
och bara några meter ifrån henne så stod en svartbrun hund och nosade i en
vält soptunna. Den var lite lik en rottweiler, fast hade mycket längre päls och
uppstående öron. Men plötsligt så slutade hunden att nosa bland skräpet,
viftade på ena örat och snodde sen runt ilsket morrande med blottade tänder.
Hailie ryckte till och tänkte nästan gå därifrån, men samtidigt så greps hon av
medlidande för hunden och skulle just till att gå närmare, när någon grep tag
i hennes arm. "Så, Hailie" sa Jack som stod bakom henne, "Du bara stack
imorse?" Hailie såg på honom ett ögonblick och suckade sedan.
"Släpp mig, Jack" sa hon irriterat och försökte få honom att lätta sitt grepp,
men istället så tog han tag hårdare och vred om hennes handled.
"Jag borde ha fattat att det skulle bli såhär" sa han och blåste ut ett moln av
cigarettrök i hennes ansikte. "Ni tjejer, ni är så förutsägbara. Ni spelar alltid så
oskyldiga och hjälplösa, och sen när ni fått vad ni vill ha så sticker ni eran väg."
"Släpp mig! Du är ju för fan inte klok!" sa Hailie med gäll röst och hennes ögon
tårades när Jacks grepp hårdnade. "Vet du vad jag tror, Hailie? Jag tror att du
gillar att bli jagad. Jag tror att du är precis som alla andra horor jag har stött på,
förutom att du inte kommer bli en av dom som flyr."
"Vad är det du vill, egentligen?" sa hon och kände hur tårarna började rinna,
dels för smärtan i armen och dels för att hon var rädd. "Du fick vad du ville
igår, okej? Du fick ha ditt roliga, så varför kan du bara inte gå!?"
Jack fnös och slog sen till henne med all sin kraft. "Du fattar verkligen inte,
eller hur?" sa han hånfullt. "Du ingick en pakt med djävulen, tjejen, så nu får du
leva med det. Kom igen, Maurio väntar på dig." Han skulle just till att dra Hailie
med sig, men i nästa ögonblick så kom något stort och lurvigt farande och högg
Jack i benet. Jack skrek och tappade sitt grepp om Hailies arm, och hon var inte
sen att springa in i gränden och sen betrakta scenariot. Hunden hade blivit
alldeles galen, den ylade, skällde och morrade samtidigt som den högg Jack
vart än den kom åt och hoppade undan för hans sparkar och nävar.
Efter vad som verkade vara en evighet så lyckades Jack tillsist ta sig upp på
benen och fly, och hunden stod kvar och skällde efter honom innan den vände
runt för att lunka in i sin gränd igen, men sen stannade den och såg
misstänksamt på Hailie. Hailie själv kunde inte riktigt fatta vad som just hänt,
men hunden hade faktiskt räddat henne. Den hade flugit på Jack och räddat
henne, och till sist så gick hon försiktigt fram och strök djuret över huvudet.
Hunden morrade först, men sen så verkade den slappna av och när Hailie
började gå så följde hunden efter. Hon log för sig själv och trots att hunden
inte kunde säga något så kändes det skönt att ha fått sällskap.

"Ursäkta mig, men har ni sett den här flickan? Hallå, jag pratar med er!
Men spring inte då, för fan!"
Sebbe slog handen för pannan och såg på den femtioelfte människan idag
som han hade drivit på flykt innan han gick tillbaka till David som stod och
gapskrattade en bit bort. "Jätteroligt" sa Sebbe surt och sparkade sen iväg en
sten som låg på gatan innan han kollade på fotot han hade i handen.
Efter att han och David kommit in med nattplanet till Montreal och lämnat dom
andra killarna som varit minst sagt sura, så hade dom sovit ett par timmar
innan dom stuckit iväg för en pratstund på sjukhuset och sen gett sig ut på
stan för att leta efter Hailie. Tyvärr så hade dom inte direkt uppnått några
resultat, och det enda som hänt var att Sebbe förföljt alla människor och sen
ilsket skrikit efter dom, medans David tagit det lugnare, visat upp en bild för
förbipasserande och sen tackat innan han frågade nästa.
"Hur länge har vi varit ute egentligen?" sa Sebbe och slog sig ner på en bänk.
"Ungefär fyra timmar" sa David efter en snabb blick på klockan. Sen suckade
han och såg sig omkring. "Det är lika bra att inse fakta, Seb. Det bor mer än
fem miljoner människor i den här staden, och att hitta Hailie kommer bli lika
svårt som att hitta en nål i en höstack stor som Kina."
"Jag vet" sa David och dunkade huvudet mot bänkens ryggstöd, "men vi måste
försöka. Jag menar, inser du hur illa Hailie ligger till? Hon kanske har hamnat
i något gäng, blivit kidnappad, våldtagen eller ligger mördad i ett dike!"
"Eller, så har hon rånat en bank och tagit närmsta flyg till Californien" sa David
ironiskt. "Fan Seb, du ska alltid tro det värsta." Sebbe räckte ut tungan åt
honom, såg på alla hundratals människor som gick på gatorna och skakade
sen på huvudet. David hade rätt. Det skulle bli omöjligt att hitta Hailie bland
alla dom här människorna. "Har du ens övervägt att sätta polisen på det?"
sa David och schasade samtidigt iväg en rottweilerliknande hund som sprungit
över gatan och nu morrade åt honom. "Jag har pratat med dom" sa Sebbe.
"Men dom säger att dom inte kan göra något. Någonting om... Eller, skit
samma föresten. Och sjukhuset påstår att dom har satt någon på det, men
jag tror att dom struntar i det nu när dom vet att vi letar efter henne."
"Men stick då, för fan!" sa David högt åt hunden, men i samma ögonblick så
visslade någon på den och hunden sprang över gatan och lunkade efter en tjej
i slitna kläder och trassligt hår. Sebbe följde dom med blicken tills dom försvann
runt hörnet och reste sig sen upp. "Vi kan bara leta vidare, David" sa han och
började gå. "Hailie finns därute någonstans, och jag vet att om jag bara fick en
skymt av henne så skulle jag känna igen henne." David nickade och såg på
sin egen bild av Hailie som han fått av Sebbe. "Vi kommer hitta henne, Seb"
sa han. "Jag hoppas bara att vi hittar henne i tid."

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Mp3 - 22 nov 07 - 17:20

underbart helt fantastiskt, riktugt bra!

madelenis - 9 nov 07 - 19:00- Betyg: