Du och Jag (del 17-18) |
Del 17 - Efter stormen
David svor för sig själv när han rusade igenom sjukhuskorridorerna och sökte
med blicken efter akutintags-dörren. Hjärtat bankade i bröstet på honom,
men allt David kunde tänka på var Hailie.
David hade precis kommit hem och tagit ut en ispåse ur frysen för att lägga
över sitt svullna öga, och sen hade han satt på Tvn. Dom hade sänt nyheter
och först så hade han inte varit speciellt intresserad, men sen hade reportern
plötsligt nämnt några namn och ett par sekunder efter det så hade han
skyndat ut till bilen och kört till sjukhuset. "Äntligen" muttrade David för sig
själv när han kom fram till rätt sjukhuslänga, och så fort som han kommit in
genom dörren så fick han syn på Seb som satt i väntrummet med huvudet
begravt i händerna. David tvekade lite först, men sen drog han ett djupt
andetag och stegade beslutsamt fram. "Seb" sa han och satte sig ner.
"Hej David" sa Sebbe trött och såg på sin kompis. "Du, asså, fan..."
"Det är lugnt" sa David och höll upp händerna. "Hur är det med henne?"
Sebbe suckade och önskade att David inte hade uttalat den meningen, för
orden fick honom bara att känna sig ännu värre och återkallade minnena
från olyckan som ägt rum några timmar tidigare. Polisbilarna, den nyfikna
folksamlingen, blinkande blåljus och, värst av allt, ambulanssjukvårdarna
som försiktigt lyft ut den livlösa Hailie ur bilen. Hon hade varit så otroligt
blek, och Sebbe som befunnit sig i chocktillstånd hade bara tyst sett på när
dom lagt henne på en bår och sedan kört iväg med ambulansen.
Polisen hade ställt massor av frågor som Sebbe inte kunnat svara på, och
när han sen äntligen lyckades ta sig till sjukhuset så hade han bara blivit
tillsagd att sitta ner och vänta. Men det var precis vad han hade gjort nu i
flera timmar, utan att få veta något. Men just som Sebbe skulle svara på
Davids fråga så kom en doktor ut i väntrummet, nickade åt dom och pekade
sen in i korridoren som han kommit från. Både David och Sebbe flög upp
ur väntstolarna och skyndade sig in. "Hur mår hon? Är hon okej?" sa Sebbe
spänt och såg på doktorns uttryckslösa ansikte. Doktorn suckade och
antecknade något i sitt block innan han svarade. "Det var en allvarlig olycka
ni var med om" sa han. "När vi först tog in henne så andades hon inte, och
vi fick ge åtskilliga elstötar innan vi fick igång pulsen igen." Sen tog doktorn
en paus och drog av sig sina glasögon. "Ni ska veta att hennes läge är
kritiskt. Att köra så som du gjorde, unge man, är livsfarligt, och även om
Hailie överlevde så är det inte säkert att hon någonsin vaknar igen."
Orden träffade Sebbe som ett slag i ansiktet och han fick plötsligt svårt att
andas. "Så hon ligger i koma?" sa David lågt och doktorn nickade.
"Hon fick en fraktur på nacken vid krocken och bröt några revben, men dom
skadorna kommer förhoppningsvis att läka. Men chansen att hon ska vakna
upp... Den är inte stor, och om jag fick bestämma så skulle jag hellre låta
koppla bort respiratorn så att hon fick..." "Du menar döda henne" sa Sebbe
och stirrade hatfyllt in i doktorns ögon. "Det skulle ta död på henne, eller hur?"
"Jag förstår att det är ett svårt beslut" sa doktorn och rätade på sig, "men ni
måste inse att människor i koma redan är borta." Sebbe sade inget mer, men
visste redan att han inte tänkte låta Hailie dö. Så i helvete heller.
"Vad menar du med borta?" sa David. "Jag menar att koma är som en djup
sömn" sa doktorn och använde en mycket vänligare ton. "Hailie är inte
medveten om omvärlden överhuvudtaget, utan är fast på något annat mentalt
plan. Många komapatienter drömmer otäckt verkliga drömmar, och det är fullt
möjligt att eran flicka om och om igen upplever dom upprörda känslorna från
bråket mellan henne och pojkvännen, skräcken innan lastbilen träffade och
smärtan från sina skador utan att kunna göra något åt det."
Sebbe kände tårarna komma krypande och strök irriterat bort dom.
"Vi måste låta henne leva" sa han bestämt. "Finns det inget vi kan göra så
att hon vaknar?" Doktorn suckade. "Prata med henne" sa han tillsist. "Prata
med henne om roliga saker ni upplevt eller spela upp välbekanta ljud för
henne. Det kan verka hopplöst, men även om ni inte tror att hon hör så
kanske något av det ni säger når fram." "Vi ska göra vårat bästa" sa David
och tog doktorns hand. "Men kan ni visa oss vart hon ligger nu?" Doktorn
nickade och ledde dom förbi åtskilliga sjukhussalar innan han tillsist stannade
vid ett rum som var märkt med siffran 45 och öppnade dörren för att sen gå
sin väg. Sebbe drog ett djupt andetag och gick sen in i rummet tätt följd av
David. I sjukhussängen så låg Hailie, med massor av slangar fastsatta i ena
handen och en stor vit bandagelapp fastsatt på pannan. Sebbe gick långsamt
fram och satte sig ner på en stol innan han tog Hailies fria hand och kramade
den. "Hej gumman" sa han lågt och försökte stoppa tårarna utan resultat.
"Jag är så ledsen, Hailie. Så, så ledsen." Sen bröts Sebbes röst och han såg
istället kärleksfullt på henne. Hon var fortfarande otäckt blek och såg nästan
död ut, men ljudet av hennes andetag lugnade Sebbe och han strök henne
över kinden. "Stackarn" sa David lågt som stått och betraktad sin kompis vid
sidan om. "Men fan, Seb, vad hände egentligen?" Sebbe snyftade till och såg
sen David i ögonen. "Jag var arg, David" sa han. "Jag var så arg att jag körde
som en galning och nästan tog död på Hailie. Jag kommer aldrig att förlåta
mig själv för det här." Det blev tyst en stund, och det enda ljud som hördes
var pipandet från apparaten som visade att Hailies hjärta fortfarande slog.
"Hur går det med hundarna då? Och vem ska underrätta hennes familj?"
sa David tillsist. Sebbe ryckte på axlarna. "Jag ska ta hand om Becky och
valpen åt henne" sa han. "Jag ska ta hand om allt, så att det fortfarande finns
där när hon vaknar." Sen reste han på sig och gjorde en gest mot stolen.
"Det är din tur, David" sa Sebbe lågt. "Jag är så ledsen för allt jag har gjort,
men det hjälper inte. Nu kan jag bara försöka att inte göra samma misstag
igen." Han log lite och gick bort mot dörren, men stannade med handen på
handtaget. "Jag älskar Hailie" sa han med darrig röst. "Jag älskar henne, men
du var hennes bästa vän. Så jag hoppas att hon kommer betyda lika mycket
för dig i fortsättningen." Med dom orden så försvann han, och David som blev
fånigt glad över Sebbes ord såg på Hailie och gick sen fram och satte sig på
sängkanten. "Du är min bästa vän" viskade han. "Och jag ska göra allt för att
få dig att komma tillbaka till oss."
Del 18 - Vem är du?
"What’s up New York!?" skrek David i micken och fick ett bifallande svar från den
enorma folkmassan. "I hope you’re doing well! Okay, listen, we are called
So they say and we’re gonna play some fucking music for you! You guys ready?!"
Publiken vrålade igen och när killarna började spela så hoppade David runt på
scenen samtidigt som han sjöng det högsta han kunde för att överrösta publiken.
"Du ser ut som en liten apa" sa Sebbe och pausade bandet med deras inspelade
konsert. "Tell me about it" sa David och böjde sig ner för att plocka ut två öl ur
det lilla kylskåpet. Sen slängde han en till Sebbe innan han öppnade sin egen
och drack några klunkar. "Men det var en jädrigt bra konsert" sa han och flinade
åt sin kompis. Sebbe skrattade och lutade sig tillbaka i stolen. "David, vi säger
jävligt eller förbannat på svenska" svarade han. David ryckte på axlarna och såg
sen på sitt eget leende ansikte i tvn. "Bara två konserter kvar, och sen är den
här touren över" sa han. "Gud vad skönt det ska bli att komma hem ett tag igen."
"Ja, hem" sa Sebbe och suckade. "Hem... Till Hailie." "Har du hört något mer från
sjukhuset?" sa David och vände upp och ner på sin ölburk för att få ut dom sista
dropparna innan han reste sig upp för att hämta en ny. Sebbe skakade på
huvudet. "Nej, jag har inte hört något mer. Sist jag ringde så var allting som
vanligt. Hon ligger fortfarande i koma."
"Hey" sa David och såg på Sebbe som blivit tyst. "Sluta klandra dig själv, Seb.
Inget kommer bli bättre av det." "Jag vet" muttrade Sebbe innan han såg på
sin kompis. "Men hur kan jag, Dave? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig
själv? Det är mitt fel att Hailie ligger på sjukhus istället för att vara vaken och
njuta av livet." Sen suckade han och begravde huvudet i händerna. Trots att det
var mer än sju månader sen olyckan hade ägt rum, så kom han fortfarande ihåg
vartenda liten detalj. Det var som en film som spelades upp så fort han slöt sina
ögon. Hailie som blivit så upprörd över hans anklagelser, hennes sista ord innan
lastbilen slog dom av vägen och hur blodet droppat ner på bilgolvet. Hur han
varje dag hade kommit till sjukhuset, hållit hennes hand, pratat och sagt att allt
skulle bli bra. Och vilken beslutsångest han hade fått när bandet ombads göra
en turne, och hur han tillsist hade beslutat sig för att åka efter att Hailies doktor
intygat att hon inte skulle vakna upp och hans föräldrar erbjudit sig att ta hand
om hundarna. Nu var turnen nästan över, bara två framträdanden till, och sen bar
det av hem. "Seb, hon kommer att vakna en dag" sa David och avbröt Sebbes
tankar. "Jag vet att hon gör det." Sebbe nickade och reste sig sen upp och gick in
i sovrummet. Han stod och såg ut genom fönstret en stund, såg ut på staden som
pulserade av liv och på alla människor som skyndade fram på gatan utanför
hotellet. Sen drog han upp ett slitet fotografi ur fickan och vek upp det.
Han älskade verkligen den bilden, som var tagen på uppträdandet där han hade
fått syn på Hailie i publiken. Fotot föreställde honom uppe på scenen, och han höll
Hailie tätt intill sig som log och såg sådär glad ut som bara hon kunde göra.
"Jag älskar dig, vännen" sa Sebbe lågt och placerade sen kortet på ett litet bord
som stod bredvid hans säng. Han visste att det var fånigt att tänka så, men på
något sätt så kändes det som om Hailie var med honom och samtidigt så var
hennes leende ansikte det första han såg när han vaknade upp.
"Hej gumman" sa Sebbe och drog in Hailie i sin famn. "Vad tycks om din
födelsedag hittills?" "Den bästa" svarade Hailie och pussade Sebbe på näsan.
"Gud, jag kan bara inte fatta att ni gjort allt det här för mig." Sebbe skrattade och
rufsade kärleksfullt om henne i håret. "Det är min tjej" sa han. "Men det är klart
att vi slog på stort, nu när du fyller nitton och allt." Hailie nickade lyckligt, men sen
rynkade hon pannan och lyssnade. "Hör du det där?" sa hon. "Det låter som
biltutor" I nästa ögonblick så tog Sebbe ett hårt tag om hennes hals och reste sig
upp. "Vem fan tror du att du är egentligen?" sa han hånfullt och tryckte hårdare
för varje sekund. Hailie som knappt fick luft slog efter Sebbes arm och försökte få
honom att släppa taget, men möttes istället av hans hånfulla skratt och sen
så hördes ljudet av biltutor igen. I nästa ögonblick så kom en stor bil farande in
genom väggen och hon skrek innan hon träffades av det stora fordonet och kände
smärtan rusa genom kroppen utan varken början eller slut. "Det är rätt åt dig,
Hailie" sa en röst och sen lutade sig någon över henne. "Det är bara rätt åt dig."
Sen kändes det som om hon föll snabbt och landade med en duns innan hon såg
ett starkt ljus. Hailie blinkade och slog sen upp ögonen. Det starka ljuset kom från
ett lysrör i taket, och efter några förvirrade minuter så förstod hon att hon var på
sjukhus. Försiktigt så satte hon sig upp och lät blicken svepa genom den öde
sjukhussalen. Den var så tom, förutom hennes sjukhussäng, en hög kläder som
låg på golvet och en bild uppsatt på väggen som föreställde en blond kille som
hon inte kände igen. Hailie sträckte sig efter fotot, men i samma ögonblick så
fick hon syn på slangarna som satt i hennes hand och hon ryckte snabbt loss dom.
Sen reste hon sig försiktigt ur sängen och gick fram till ett fönster för att kolla ut.
Där nedanför så körde massor av bilar och folk sprang runt på gatorna.
Hailie försökte desperat få fart på tankarna, men det var helt blankt. Hon kunde
inte komma på en enda vettig anledning till vad hon gjorde här, men det som
skrämde henne var att hon inte ens kom ihåg sig själv. Hon visste inte vem hon
var. Hailie stod kvar vid fönstret en stund och såg ut på världen utanför innan
hon gick bort till sjukhussängen igen, drog av sig den fula sjukhusdräkten och
satte på sig dom andra kläderna istället. Sen kastade hon en snabb blick i en
spegel som hängde framför henne och lade huvudet på sned. Ett par gröna
ögonpar stirrade tillbaka och brunblont hår hängde fram i hennes ansikte.
"Vem är du?" sa hon och tog sen tag i fotot som satt upptejpat bredvid och vände
på det. "Förlåt, Hailie" stod det med snirkliga bokstäver och var undertecknat med
ett S. Hon undrade ifall det var hon som hette Hailie, men stoppade sen snabbt
ner fotot i fickan och styrde stegen ut från sjukhussalen. Ute i korridoren så
skyndade sjuksköterskor fram och tillbaka, och trots att dom kastade blickar så var
det ingen som gjorde något försök att stoppa henne. Hailie körde ner händerna i
fickorna och gick långsamt igenom byggnaden, och när hon sen kom ut från
sjukhuset så såg hon sig omkring. Hon kände igen dom här gatorna och försökte
febrilt komma ihåg något som hade med henne själv att göra, men det enda som
dök upp i hennes huvud var siffror och namn på klädaffärer. Hailie drog undan en
hårslinga ur ansiktet och bestämde sig sen för att ta till höger och försöka komma
in till stan. Visserligen så hade hon ingen aning om vilken stad hon befann sig i,
men annars fick hon väl stanna och fråga någon om vägen. Tankarna på vem hon
var och vad hon skulle gör härnäst surrade i hennes huvud, och fotot som låg i
hennes ficka hade hon helt glömt bort.
Jo jag vet hur otroligt overklig del 18 var. Jag är fullt medveten om att en person som legat i koma i 7 månader inte bara kan resa sig upp och gå(senor och muskler drars ihop) men.. det skulle inte fungera annars, ni får stå ut! Förlåt ^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | rosanaglack - 12 dec 07 - 20:05- Betyg:  | | skit bra :):) | | Mp3 - 22 nov 07 - 17:10 | | Underbart helt fantastiskt, det gör absolut inget med det där om koma.. Och jag tycker sjävl bäst om Sebbe (Y) <3 :P <3<3<3< | | madelenis - 9 nov 07 - 18:50- Betyg: | | Oh! Väärsta spännande! Jag visste inget om d där me koman, så d hade inte spelat nån roll! | | tjoh - 8 nov 07 - 20:38- Betyg: | | aaaaaaaaaaaaaaaaah SÅ BRA! :D jag bara älskar det <3 | | eviigheet - 7 nov 07 - 22:11- Betyg: | | duuu ägoor :D | | eviigheet - 7 nov 07 - 22:10 | | fortsätt :O de börjar bli spännande och spännande |
|
|
|
