På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Du och Jag (del 9-10)

är det för mycket med två delar i varje post? vilken är eran favoritkaraktär än så länge?
konstruktiv kritik? jag kan ju säga att novellen är färdig och renskriven då jag inte brukar
lägga ut noveller utan att dom är färdiga, så ändringar kan inte ske, men konstruktiv kritik
ändå! till nästa novell, sen så är det ändå kul att veta vad ni tycker jag skulle kunnat gjort
annorlunda i den här.

Del 9 - Farväl, Zoë
"Ursäkta, men är inte ni från bandet som spelade i helgen?"
Sebbe vände sig om och fick syn på en tjej i 15-årsåldern med brunt hår som
förläget såg på dom. "Jovisst, det är vi" sa han leende. "Vill du ha en autograf?"
Tjejen nickade blygt och sträckte fram en CD-skiva, och när alla hade signerat
den så pep hon till och sprang sen iväg. Sebbe skrattade och lade sen armen
om Hailies axlar. "Du, Hailie, medans jag tänker på det, vad var det för baby
som din lillasyster bar runt på?" Hailie hajade till och visste under ett kort
ögonblick inte vad hon skulle säga. Å ena sidan så var Sebbe tvungen att få
veta sanningen om Emily, men å andra sidan så kändes det här inte som ett
jättebra tillfälle att berätta. "Emily är en kusin" sa Hailie tillsist. "Vi passar henne
eftersom hennes familj är bortrest." Sebbe såg på henne ett ögonblick men
ryckte sen på axlarna och verkade tycka att förklaringen var acceptabel.
Hon suckade lättat och ryckte sen i hundkopplet eftersom Becky fjantade runt,
morrade åt allt och alla och snodde kring folks ben. När Johnny, en av
gitarristerna, snubblade över Becky för tredje gången och svor för sig själv så
drog Hailie Becky intill sig och höll sen fast i halsbandet. Hon ville inte orsaka
några onödiga problem, och hittills så hade det inte gått så bra.

En timme senare så gick Hailie, Sebbe och resten av bandet ut på flygplatsens
stora parkering där en turistbuss väntade som skulle ta dom till planet.
"Alltså, fattar ni killar, turistbuss! Jag menar, va fan, vi är ju typ kändisar och så
ska vi åka i en sån här." Dom andra nickade instämmande, och Hailie fnös för
sig själv. Det märktes mer än väl att det här kändisskapet stigit allihopa åt
huvudet, och när dom sen klivit på och bussen började röra på sig så gav Sebbe
henne ett uppmuntrande leende. "Inte världens bekvämaste ressätt va?" sa
han med ett skratt, och Hailie kunde inte annat än hålla med.
"Hörni, kolla!" sa David plötsligt. "Alltså, checka den där bilen på parkeringen!
Vilken djävla dåre!" Hailie såg ut genom fönstret och fick sen syn på en silver-
färgad personbil som just sladdat in på parkeringen som bussen lämnat bakom
sig. En halv sekund senare så öppnades en bildörr, och ut for en svartvit hund
som satte full fart över landningsbanorna och började jaga efter bussen.
"Zoë!" flämtade Hailie förskräckt och såg på långt håll sin syster som hoppat
ut ur bilen och började springa efter hunden. Men Zoë ökade bara farten, och
vid det här laget så hade alla passagerar på bussen fått syn på bordercollien
som gjorde sitt yttersta för att hinna ifatt. Zoë såg inte transportbilen som kom
i full fart från andra hållet, och föraren i sin tur såg inte hunden förrän det var
för sent. Zoë tjöt högt när bilen träffade henne, och smällen skjutsade iväg
henne flera meter upp i luften innan hon landade och blev liggande livlös.
"Zoë!" skrek Hailie och försökte tränga sig förbi alla människor i bussen och ta
sig fram till dörrarna, men då drog Sebbe tag i hennes arm och höll fast henne.
"Hailie, det är för sent!" sa han. "Vafan gjorde hunden på flygplatsen?" sa Pete.
"Vadå, var det din hund Hailie?" Långt bort i fjärran så såg Hailie sin syster sätta
sig på huk vid den svartvita pälsmassan, och mannen som kört transportbilen
hade också stannat och verkade undersöka någonting. Sen fylldes Hailies ögon
med tårar, och Sebbe som också verkade chockad drog in henne i sin famn.
Hailie förstod ingenting och kunde inte forma en enda vettig tanke som gav en
förklaring till vad Zoë hade gjort på flygplatsen, men det gjorde bara vetskapen
om att Zoë låg påkörd därute ännu mer smärtsam. Ingen förstod egentligen
vad dom egentligen just hade bevittnat, och Sebbe visste inte vad han skulle
göra utan fortsatte att tröstande stryka Hailie över håret, trots att han visste
att det inte fanns någon tröst att ge. Alla killarna i bandet var tysta, och till
och med David som skämtade om allt och alla, såg på Hailie som skakade av
gråt och önskade att han kunnat vrida tillbaka tiden och förändra det som just
hade hänt.

Hailies dagbok 24 april
Kära dagbok
Vi sitter på planet nu, jag, Sebbe, David, Pete, Johnny och Patrick, påväg till
Montreal i Kanada. Becky ligger bredvid mig. Jag vet inte hur det kommer sig
att hon fick komma ombord på planet, men jag antar att Sebbe betalade extra
för det. Jag borde vara glad, men det är jag inte. Idag så förlorade jag en av mina
bästa vänner. Bara för att jag ville ha kul. Hur allting gick till orkar jag inte berätta i
detalj, men Zoë blev påkörd. Hon sprang efter bussen för att komma till mig och
Becky, och blev påkörd. Jennie ringde för en kort stund sedan och berättade att när
hon kommit till mormor så hade Zoë blivit som galen, sprungit runt överallt och letat
efter mig och Becky och ylat. Så till sist hade dom kört så fort dom kunde till flyg-
platsen för att be oss ta med Zoë, och då hoppade hon ut. Jag förstår fortfarande inte
riktigt vad som hänt, tror jag. Sebbe säger inget utan har bara suttit tyst under hela
flygresan. Till och med dom andra bandmedlemmarna är dämpade. David har flera
gånger tittat på mig, men jag orkar inte med honom just nu, även om han vill väl.
Jag älskar Sebbe, men dras till David av någon konstig anledning. När jag är i
närheten av honom så har jag inte någon egen vilja, men det är ingen ursäkt för vad
jag har gjort. Jag har hånglat upp min killes bästa vän! Tänk om det var därför som
min älskade Zoë blev påkörd? Tänk om det var ett straff för vad jag gjort mot Sebbe?
Jag ska aldrig, aldrig någonsin göra något liknande igen. Snälla gud, ge tillbaks Zoë.
Nu gråter jag så mycket att bladen blir alldeles fuktiga, så jag får nog sluta. Men jag
kommer aldrig att glömma. Det känns som om jag tog livet av min bästa vän.
Jag är allt dumt som folk säger till varandra. En hora, slyna, idiot, player och...
Jag förtjänar inte att få vara med en sån som Sebbe. Jag hatar dig, Hailie Collins.

Del 10 - Välkommen till Montreal
Flygplanet skakade till när det landade med en duns på landningsbanan för
att sen köra ett par hundra meter innan det stannade och dom väldiga
motorerna slogs av. Hailie, som suttit tyst och kollat ut genom fönstret
under större delen av resan, reste sig långsamt upp ur flygplansstolen och
följde efter Sebbe ut i gången. Massor av människor trängdes för att komma
av, och flygvärdinnan som stod vid utgången och önskade alla välkomna
åter kunde lika gärna ha varit tyst eftersom ingen lyssnade.
Det första som slog Hailie när hon kom ut ur planet var hur frisk luften var,
och när hon kommit ner på marken så stannade hon och såg sig förundrat
omkring. I förhållande till stadens storlek så var flygplatsen liten, och förutom
bilvägarna som slingrade sig bort i fjärran så fanns det massor av träd,
buskar och underliga växter. Himlen var ganska mulen och det var ljummet i
luften, och Hailie undrade för sig själv hur skillnaden mellan två länder kunde
vara så stor, trots att dom låg på samma kontinent.
"Hur är det, Hailie? Gillar du inte Montreal?" sa Sebbe som vänt sig om när
Hailie stannade. "Tycker du att det är väldigt annorlunda?" Hon nickade och
slängde sen upp sin bag över axeln innan hon såg sig om efter dom andra
killarna i bandet, men dom var borta och flygplatsen var helt öde sånär som
på två vakter som stod en bit längre bort och såg sura ut.
Som om han kunde läsa hennes tankar, så tog plötsligt Sebbe till orda.
"Dom andra gick nog för att få tag i en taxi eller något" sa han.
"Ska inte vi åka bil då? Hur nära bor du egentligen?" sa Hailie och såg lite
förvirrad ut. Sebbe log. "Jag bor bara en kilometer härifrån, så vi kan gå.
Det är bara dom andra grabbarna som är rädda för lite motion."
Sen tog han tag i hennes hand och dom styrde stegen ut från flygplatsen.
Snart kom dom ut på en större gata där stora träd växte vid vägkanten, och
trots att motorvägarna låg aldelles intill så ersattes snart den skogsliknande
naturen av stora villaområden. Hailie kunde inte riktigt förstå att det var så
lugnt överallt, och när Sebbe såg hennes min så skrattade han och rufsade
om i hennes hår. Hans fina tjej.
Efter ungefär tjugo minuter så svängde Sebbe in på en av vägarna som gick
igenom villaområderna, och när dom gått förbi ett antal hus så stannade
han till framför en svart låg grind, öppnade den och drog sen igen den efter
Hailie som såg Sebbes hus för första gången.
Det var byggt i vitt tegel, två våningar högt och omgärdat av en stor, grön
trädgård full av vackra blommor och växter. Allt såg så himla välskött ut att
Hailie började undra ifall Sebbe blivit sjuk på något sätt eftersom det inte alls
var likt honom att vara så ordentlig, men när Sebbe öppnat ytterdörren och
en räkning att betala till en trädgårdsfirma låg på golvet så andades hon ut.
Samma Sebbe, fast med mer pengar. "Ja du, Hailie, välkommen till Montreal"
sa han och tog hennes väska. "Släng bara skorna någonstans, det är inte så
noga." Snabbt så släpade Sebbe upp väskorna för trappan, och sen kom han
nerfarande igen för att visa Hailie runt. Han riktigt bubblade av iver och
verkade inte direkt reagera trots att Hailie inte sa speciellt mycket utan bara
nickade och mumlade ja eller nej vid passande tillfällen.
"Och här har vi sovrummet" sa Sebbe stolt och öppnade en av dom många
dörrarna på övervåningen, och Hailie log när hon kom in. Resten av huset
hade varit så ljust och O-sebbigt som möjligt, men i sovrummet så låg det
slängda kläder, sängöverkastet var bara slarvigt överslängt och överallt fanns
det utspridda papper med gitarrackord och halvfärdiga låtar på.
"Jag började faktiskt undra ifall du verkligen bodde här" sa hon leende och
skulle just till att vända sig om när Sebbe lade armarna om hennes midja
och pussade henne i nacken. Hon fnittrade och vände sig om i hans famn,
och när Sebbe kysste henne så glömde Hailie för en kort stund bort alla
bekymmer, problem och hemska saker som hade hänt och njöt av att bara
vara nära honom. Sebbe i sin tur förde fingrarna genom Hailies hår, och sen
snubblade han plötsligt över något på golvet och båda välte ner på sängen.
Hailie skrattade och Sebbe lät sina kyssar vandra ner på hennes hals innan
han suckade och drog henne närmare så att hon lutade huvudet mot hans
bröst. Sen låg dom tysta en stund och stirrade upp i taket. "Du" sa Sebbe
sen och lekte med hennes hår, "Är du fortfarande ledsen för... Ja, du vet?"
Hailie suckade och följde texten på Sebbes T-shirt med fingret.
"Det är klart att jag fortfarande är ledsen" sa hon. "Jag menar, jag har känt
Zoë sen hon var en liten valp, och hur dumt det än låter så är hundarna dom
enda som aldrig övergett mig. Men så mycket som jag har gråtit dom senaste
timmarna... Så tror jag nästan att tårarna borde vara slut vid det här laget."
Sebbe pressade läpparna mot hennes panna. "Du behöver något annat att
tänka på" sa han. "Vet du vad? Vi kan typ äta på resturang idag, och sen
köper vi massor av godis och hyr film. Eller går på bio, det kan du bestämma."
Hailie drog sig upp i sittande ställning och log sen. "Har jag någonsin talat om
för dig att du är den gulligaste som jag känner?" sa hon.
"I vanliga fall så skulle inte en person som sa något sådant överlevt, men
eftersom det kommer från dig så har jag överseende" sa han med ett roat
leende. "Vi får bara se till så att Becky inte kan förstöra något ikväll då."
Hailie såg plötsligt lite oroad ut. "Vart är Becky egentligen?" sa hon, och i
nästa ögonblick så flög både hon och Sebbe upp från sängen, ut i hallen och
nerför trappan. Hailie kunde inte ens påminna sig själv om att Becky hade
följt med in, och när dom kollat i vartenda rum utan att hitta henne så kved
Hailie och dunkade huvudet mot balkongdörren. Hur kunde hon vara så
klantig? Men plötsligt så hördes ett glatt skall, och när Hailie såg upp så fick
hon syn på Becky som sprang runt runt ute på gräsmattan och skällde på en
vattenspridare. Lättat så öppnade hon dörren, och när Sebbe kom efter henne
så rev han sig i nacken och såg förlägen ut. "Tur att hundrackarn inte stack"
sa han, men Hailie som redan sprungit ut till Becky hörde honom inte.
"Kom igen Becky, fånga vattendropparna då!" sa Hailie och skrattade medans
vattenspridaren blötte ner hennes kläder och fick Becky att bli helt galen.
Till sist kunde inte Sebbe hålla sig längre, utan sprang ut även han, och trots
att människor som passerade förbi stirrade ögonen ur sig på superstjärnan
som lekte under vattenspridaren med en tufsig bordercollie och sin dyblöta
flickvän, så brydde sig varken Hailie eller Sebbe som hade roligare än dom
haft på en väldigt lång tid.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

nanna_limpan - 9 apr 08 - 20:08- Betyg: