Inte utan dig (del 11-12) |
Nästa del är sista delen ;) Jag har planerat en uppföljare till denna, har börjar skriva lite på den också, så vi får se när den kommer ut ^^
Del 11 - Jorden snurrar bara för oss
Hailie sprang så fort hon kunde längs grusvägen medans tankarna snurrade
i huvudet. Flytta tillbaka. Flytta! Då skulle hon bli tvungen att lämna allt hon
älskade - igen. Caroline, skolan, huset... Sebbe. Sebbe som hon tyckte så
mycket om. Sebbe som alltid fanns där och som var världens underbaraste
pojkvän. Sebbe som hade limmat fast SO-Klas tavelsudd och lagt en majs-
orm i rektorns skrivbordslåda. Det stockade sig i halsen på henne, men just
som hon skulle till att stanna för att torka tårarna ur ögonen så sprang hon
in i någon.
"Hailie! Vad är det, vad har hänt?" sa Sebbe överraskat och såg på Hailies
tårstrimmiga ansikte. Efter att snabbt ha bytt kläder hemma och motstått
den där ciggen som han så gärna ville ta (Hailie hatade när han rökte) så
hade han varit påväg hem till Hailie så att dom kunde gå till strandfesten
tillsammans. Men nu verkade hon alldeles förkrossad och kunde knappt
prata, utan tårarna fortsatte bara att rinna. Sebbe drog snabbt in henne i sin
famn och strök henne över håret, samtidigt som han i sitt stilla sinne
undrade vad det var som hade hänt.
Hailie grät som om hennes hjärta skulle brista, och när hon sett Sebbes
oroliga blick så hade allting känts ännu mer verkligt. Nu, efter nästan fem
minuter, så började hon lugna sig och andas ordentligt igen.
Rökdoften från Sebbes slitna jacka och den svaga förnimmelsen av rakvatten
fick henne att känna sig lugnare, och till sist så krånglade hon sig ur Sebbes
omfamning och drog bak håret. Sebbes oroliga ögon betraktade henne
fortfarande, och när dom sen började gå så berättade hon vad hennes
föräldrar hade sagt. Sebbe var tyst hela tiden, men när Hailie inte hade
något mer att säga så stannade han och tog tag om hennes axlar. "Du får
inte flytta tillbaka, Hailie" sa han bestämt. "Jag vet inte vad jag skulle ta
mig till om du försvann, och jag tänker inte låta någon tvinga dig till att åka.
Vi kommer på något. Jag lovar." Hailie log lite och besvarade kyssen han
gav henne innan dom började röra sig bort mot stranden där massor av
människor redan hade samlats. När dom till sist kom ner så omringades
dom genast av Sebbes gäng och ett antal tjejer som gjorde allt för att få
killarnas uppmärksamhet, och allteftersom mörkret föll och folkmassan
ökade så bleknade dom oroväckande flyttankarna bort och Hailie började
njuta av festen. Någon hade tagit med sig en stereo som spelade musik på
högsta volym, backar med dricka (sprit såklart) skickades runt och då och
då hördes svordomar när någon tappade korvar och marshmallows i
elden. Det var verkligen fullt ös, och när sen en ganska kraftigt berusad
Carro kom framvinglande och bad Hailie att glömma vad hon sagt förut så
kände Hailie sig absolut på topphumör. Än sen om hennes föräldrar ville dra
tillbaka till Californien? Dom kunde inte tvinga henne till någonting. Hon ville
stanna här i Sverige och ingen skulle få hindra henne.
I samma ögonblick så började mörka moln torna upp sig på himlen, och ett
par minuter senare så hördes den första åskknallen följt av regn som
började vräka ner. Alla började skrika och sprang för att söka skydd för
regnet, någon ryckte åt sig stereon och den stora brasan var snart bara en
liten rykande svart hög. Sebbe som hade suttit och snackat med sina
kompisar, tog nu Hailie i handen och sen sprang dom. "Vi sticker hem till
mig" skrek Sebbe för att överrösta vindbyarna, och när dom tillslut kom fram
och lyckades ta sig innanför dörren så var båda genomblöta. Sebbes svarta
hår låg klistrat mot pannan och det droppade vatten från Hailies dyngsura
kläder. Dom flämtade lite efter språngmarschen, och efter ett par minuter
så vände sig Sebbe om och såg på Hailie. "Du skakar ju" sa Sebbe och
la armen om hennes axlar. "Kom, du kan låna något av mig. Det är bäst
att vi får på oss torra kläder innan vi förfryser." Hailie log, och sen följde
hon efter Sebbe upp för trappan och in på hans rum. Där såg ut precis som
vanligt. Böcker, kläder och CD-skivor låg slängda överallt, sängen var
obäddad, i ena hörnet så stod hans älskade gitarr och mitt på golvet låg
Ronja och halvslumrade. Hon öppnade ögonen och viftade vänligt på
svansen, men sen ruskade hon på sig, plockade upp sin rosa kanin i munnen
och gick ut i hallen, och dörren smällde igen efter henne. Hailie satte sig på
sängkanten och drog fingrarna genom sitt våta hår, och sen såg hon på
Sebbe som var i full färd med att rota i garderoben. Till sist fick han fram en
väldigt stor T-shirt som det stod "SlipKnot" på och ett par svarta mjukisbyxor
som han gav henne innan han drog av sig sin tröja och började leta efter
något åt sig själv. "Vad är det?" sa han sen när han såg att Hailie stirrade på
honom. "Har jag sjögräs i håret?". "Nej, jag bara... Jag visste inte att du också
hade en tatuering" sa hon med blicken fäst på Sebbes högra skuldra där en
svart dödskalle satt tatuerad. Sebbe log, gick bort till sängkanten och satte
sig ner. "Också?" sa han. "Du är väl inte tatuerad?" Hailie log och vände sig
om, sen drog hon upp tröjan en bit så att han kunde se en symbol som var
tatuerad vid svanken. "Vad betyder den?" sa han när hon vänt sig mot
honom igen. Hailie ryckte på axlarna. "Jag vet inte riktigt" svarade hon. "Jag
tyckte bara att den såg tuff ut jämfört med dom andra mönstrena man kunde
välja på." Sebbe skrattade och sen, som så många andra gånger, så drog
han henne intill sig och kysste henne. Hennes blöta hår luktade svagt av hav,
och det gick stötar igenom hans kropp när han kände hennes kropp mot sin
bara hud. Försiktigt så lät han sina händer glida ner längs hennes sidor, och
när Hailie kände hur han letade sig in under hennes tröja så stelnade hon till
och drog sig lite tillbaka, men hon kände också något. Som hon ville ha mer.
"Gick jag för långt?" sa Sebbe och verkade nästan generad, men efter några
sekunder så flyttade Hailie sig närmare igen och pressade sina läppar mot
hans hals. "Nej" sa hon och log. Sebbe besvarade leendet och lät sen sina
kyssar vandra från hennes mun ner på halsen, och snart så var det ingen av
dom som kände av att dom frös längre.
Del 12 - Älskade, älskade vän
"Okej, men den här då?" sa Hailie och höll upp ett litet ritblock. Sebbe granskade
symbolen hon hade ritat och skakade sen på huvudet. "Den ser ut som ett äpple
med en mask i" sa han och skrattade när Hailie gjorde en förolämpad grimas
och boxade till honom på armen. Sen drog han henne intill sig och kysste henne
innan han lade sig ner igen och började leka med Hailies långa hår. Han tänkte
på när han hade sett henne för första gången. Då hade det gått i alla möjliga
färger, men nu var det nästan helt blont. Han hade lite svårt att fatta att det bara
var tre månader sen. För Sebbe kunde det lika gärna ha varit ett år, för han
kunde inte dra sig till minnes hur livet hade varit innan Hailie hade kommit in i
bilden. Han kastade en snabb blick på klockan och konstaterade att den var över
tio, vilket betydde att skolan hade börjat för ett par timmar sen. Men varken han
eller Hailie hade haft en tanke på att gå till skolan idag. Än sen om rektorn skrev
upp dom för skolk? Den här morgonen var så speciell, så den skulle Sebbe inte
byta bort för allt i världen. Trots att han haft ihop det med massor av tjejer så
kom ingen av dom ens i närheten av Hailie. Hans flickvän. Hans tjej som var så
underbar på alla sätt och vis, som han älskade. Och som älskade honom så
mycket tillbaka att hon, sin första gång, hade gett sig till honom. Sebbes hjärta
började att bulta snabbare och han kom fortfarande ihåg varenda detalj från
föregående natt. Han älskade henne. Han älskade Hailie. Han älskade henne så
mycket att han inte visste vad han skulle ta sig till om hon fösvann.
"Det börjar bli sent" sa Hailie plötsligt och avbröt Sebbes tankar. "Dom är nog
oroliga därhemma. Inte för att jag bryr mig om mamma och pappa, men Jennie
blir alltid jätteledsen och orolig när jag är borta." "Hur tog Jennie flytt-nyheterna?"
sa Sebbe och strök fingret över hennes kind. Hailie suckade. "Hon blev
överlycklig. Fast det är väl inte så konstigt, hon har inte lyckats få en enda vän
här." Hailie såg sorgsen ut under några ögonblick, men sen ruskade hon lite på
sig och gjorde en ansats att resa sig upp. "Jag borde nog gå" sa hon, men
Sebbe drog nästan genast ner henne igen. "Vi har gott om tid på oss" sa han
leende med ett nästan bedjande ansiktsuttryck, och till sist så kunde Hailie inte
stå emot utan skrattade och kysste honom. Dom kunde lika gärna vara
tillsammans nu, medans det fortfarande fanns tid.
Hailie visslade lite för sig själv när hon gick på grusvägen hem senare på
eftermiddagen. Hon hade varit hos Sebbe hela dagen, och hennes kinder hettade
när hon tänkte på dom, men samtidigt så kände hon sig mera... vuxen, på något
sätt. Och speciell. Hailie log för sig själv medans hon gick in på gårdsplanen, men
sen gled leendet undan från hennes ansikte och hon såg sig förvirrat omkring.
Hennes föräldrars bil var borta, huset lyste och ute på gårdsplanen så stod det
massor av bruna lådor. Flyttlådor. Hailie greps av onda aningar och skyndade sig
uppför trappan, och när hon kom in i hallen så stod hon nästan på huvudet över
två enorma resväskor. Hon såg sig omkring. Hela hallen var tömd på saker, och
i samma ögonblick så kom hennes lillasyster Jennie nerskuttande för trappan,
tätt följd av Becky och Zoë. "Hailie!" utbrast Jennie glädjestrålande och lade sin
skolväska på golvet. "Vad är det som händer?" sa Hailie osäkert och såg sig
omkring. I samma ögonblick så kom hennes pappa ut i hallen, kånkandes på
ett stort träbord. "Åh, Hailie gumman, så bra att du kom." sa han och torkade
svetten ur pannan. "Skynda dig att packa ihop dina saker, vi har redan skickat
iväg alla större prylar." "Vad är det som pågår här egentligen?" sa Hailie och
hennes röst gick upp i falsett. "Vi ska flytta, syrran! Vi åker ikväll!" sa Jennie och
gav ifrån sig ett lustigt pip. "Kolla, här är flygbiljetterna!" Jennie plockade fram
två biljetter och viftade med dom i ansiktet på Hailie, men Hailie stirrade bara på
sin pappa. "Det är bäst såhär, Hailie" sa han. "Din mamma och jag fixade allt
medans vi var bortresta. Jag vet att du inte vill flytta, men vi åker ikväll innan du
hinner fästa dig ännu mer vid allting här. Skynda dig att packa nu. Och säg inte
emot!" Hailie stirrade hatiskt på honom i några sekunder, och sen trängde hon
sig förbi alla väskor i hallen, rusade uppför trappan och in i sitt rum. Men där var
allt borta, sängen, bokhyllorna, skrivbordet... Och mitt på golvet låg alla hennes
saker. Tårarna rann nerför Hailies kinder medans hon rotade igenom allting, och
sen fann hon till sist vad hon sökte. Mobilen. Samtidigt som hon försökte hindra
gråten så slog hon telefonnumret hem till Sebbe. Signal efter signal gick fram,
men ingen svarade. Samma sak när hon försökte på mobilen. "Kom igen, kom
igen" muttrade hon, men till sist så var knapparna så blöta av hennes tårar att
hon inte kunde slå siffrorna ordentligt. När telefonsvararen på Sebbes mobil gick
igång för tredje gången så tvekade hon ett ögonblick, men sen snörvlade hon
och satte mobilen vid örat. "Sebbe, det är Hailie. Jag vet inte varför du inte
svarar, men om du hör detta... Vi åker ikväll, Sebbe. Morsan och farsan har fått
spel, Jennie visade mig biljetterna. Jag vet inte vad jag ska göra, Sebbe. Jag
måste följa med. Men snälla, snälla, kolla din mobil. Gate 7, planet går 8.50.
Jag måste åtminstone få säga hejdå till dig." Och med dom orden så lade Hailie på
och började långsamt stoppa ner saker i sin slitna ryggsäck, samtidigt som
tårarna rann nerför kinderna och kroppen skakade av gråt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ifos95 - 15 dec 07 - 12:45- Betyg:  | Neej! Vad heeemskt!
men bra ändå, alltså du skriver bra XD! | | Mp3 - 22 nov 07 - 15:57 | | riktigt eriktigt underbart bra!! <3<3<3<3<3 | | blixten_88 - 5 nov 07 - 14:07- Betyg: | | neeeeej hon kan bara inte flytta!!:O |
|
|
|
