Handen som tillhör två personligheter |
Han stirrar på mig när jag går förbi. Tänder en cigarett och låtsas som om jag inte existerar i hans värld. Fast det gör jag. Det vet jag att jag gör.
Två händer tryckta mot varandra. En lite större, den andra lite mindre. I samspel. Vänskap hette det
då.
Nu drar jag händerna långt in i jackärmarna och skyndar på stegen. Vägrar fästa blicken på det äckliga giftet och handen som håller i det.
Handen vars hud smekte min. Och naglarna som skrapade mot handflatan. Det kittlade och jag ryste bara av tanken på att vänskap fått en helt ny betydelse för mig. Det betydde något som kändes.
Snön knastrar under mina fötter. Och skosulorna bildar spår i det smutsgrå.
Innan jag försvinner ner i tunnelbanan, tycker jag att jag hör röster. Kanske är det bara inbillning. Säkert inte.
Rösterna kommer någonstans uppifrån. Jag vet precis varifrån.
Hånskratt. Elaka kommentarer. Jag vet precis vilka läppar som rör sig. I vilken strupe alla hemska ord bara för någon sekund sedan hade sitt hem.
Där bodde
de, och de var bara tvungna att hitta en väg ut. En väg ut till någon annan. Till mig.
Jag känner handen mot min nacke. Den rör sig så varsamt och försiktigt, och jag njuter. Men bara en liten stund. Jag smuttar på den alldeles för heta drycken och ger ifrån mig en ljudlig suck.
"Vad är det?" frågar en röst, som jag vet precis vem den tillhör. Handen försvinner. Jag dör nog. Och vaknar igen. Allt är som vanligt. Tror jag.
"Inget särskilt."
"Ok?"
"Det var inget."
"Som du vill.."
Rösten har blivit hård och kall. Jag är på min vakt.
Vi bestämmer att vi ska gå hem till honom. Vi går vägen förbi kiosken.
Det har börjar snöa nu och alla fotspår fylls igen på nytt.
Han börjar prata om någonting som jag inte riktigt uppfattar vad det är. För
jag hör inte på.
Mina ögon har fastnat på en fimp som ligger och skräpar i ett fotspår nära en trasig lyktstolpe.
Jag vet vilken känga som har trampat där. Och jag vet precis vem som har lagt dit fimpen. Vilken hand som gjorde det.
Samma hand som nu letat sig in i min. Det är samma hand som tog död på mig igår kväll. Som förgiftade mig, med ett elakt leende på frostbitna läppar.
Samma hand som nu vilar tryggt mot min hud. Det är samma hand som gav mig liv imorse. När han viskade om världen. När han levde. Med mig.
Han drar för de blåvitrandiga gardinerna och sjunker ner i soffan där jag sitter. Rör fjäderlätt vid min arm, som om jag vore en ömtålig docka.
Men jag är ingen docka. Jag är en människa. Och jag kan gå sönder, brista. På riktigt.
En docka kan gå sönder. Och lagas.
Efter en oändlig tystnad frågar han mig om vi inte ska hitta på något. Vi kan alltid se om det är något bra på tv. Det säger jag att det vill jag gärna. Han knäpper på tv;n, men jäklar, ingen signal. Vi lyssnar och upptäcker att det ösregnar. Jag har inte lagt märke till det. Jag har inte lagt märke till någonting överhuvudtaget.
Jag lyssnar. Och känner efter. En ljummen hand som leker i mina blonda lockar. Läppar som viskar. Ett försök till förståelse.
Jag vilar mitt huvud mot hans bröst och önskar. Önskar att vänner kunde vara mer än bara ord.
Hans kompisar får syn på mig. Själv är han inte där. En av dem håller en ölburk i handen, en annan skrapar lite lätt med skon mot den kala asfalten.
När jag går
förbi Seveneleven plingar det plötsligt till, i dörren antagligen. Tänk, jag har aldrig lagt märke till det där plinget förut. Inte förrän nu. Jag far rakt in i en svart jacka. Den är mjuk och kall. Dun. Oj vad jag älskar den.
Jag hör ljud bortifrån trappan upp till parken. Jag vill inte höra. Vill inte lyssna. Men jag vet att det är något elakt och att det är riktat mot mig. Det vet jag, fast jag inte borde veta. Eller kanske jag borde?
Han ger mig inte en endaste liten blick, utan skyndar bara bort till sina kompisar. Jag följer honom, granskar honom. Vet att han vill något mer.
Jag går ner på perrongen och sätter mig på en bänk för att vänta. Det är nästan tomt där nere.
"Du är bara rädd", tänker jag tyst för mig själv.
Och vet att det
är sant.
"Men jag ska hjälpa dig.
Jag ska hjälpa dig att inte vara rädd."
Och vet att jag vill. Men vet inte om jag kan,
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.6) | Cizzi123 - 4 nov 07 - 21:28- Betyg:  | braa ., Jag förstod inte riktigt allt, men jag gillade
den i alla fall ..! :) , <3 | | hannasteberg - 4 nov 07 - 19:29- Betyg: | | Otroligt bra skrivet. Det är liksom skrivet lite dimmigt så man får tänka i stället för att bara sitta och läsa för att sedan bara glömma vad man just läst. Det fastnar verkligen i huvudet. | diplomaten - 4 nov 07 - 17:26- Betyg:  | Otroligt kul och intressant att läsa. Det var som
att en film spelades upp i mitt huvud. Du har målat upp den
riktigt proffsigt. Bravo! | | sockervaddsmoln - 4 nov 07 - 17:11- Betyg: | riktigt otroligt bra skriven, jag kan inte hitta något fel någonstans, så du får en femma.
jag gillar att det är lite..dimmigt, om du förstår? så att manb får tänka själv | | Eme_96 - 4 nov 07 - 17:03- Betyg: | jag fattar inte riktigt! Är dom vänner eller inte? Annars var
den bra så det blir en fyra! |
|
|
|
