På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskad eller hatad [Del 19]

- Åh, vad ni är fina, berömde min mamma oss.
Jag och Mel hade klätt upp oss så att mamma skulle få se. Hon började snacka om några minen hon hade från någon fest på stranden, men jag lyssnade inte. Jag bara kollade på min spegelbild. Jag hade lockat håret med stora lockar och lagt ett diadem i samma färg som klänningen i håret. Jag fick låna diademet av Melissa. Det blev rättvist, eftersom hon fick låna mina guldiga örhängen. Jag hade rotat i garderoben nästan i en timme för att hitta mina blå skor som jag visste hade samma färg som klänningen. När jag hittade dem kom nästa problem. Mitt halsband som jag köpta i köpcentret var borta. Där gick det åt en halvtimme innan Melissa kom fram, viftandes med mitt halsband och påpekade att det inte var hon som hade lagt den i sitt rum, men jag ignorerade henne. Det viktigaste var att jag hade mitt halsband. Öronhängena hade jag i mitt smyckeskrin och ett armband lånade jag av mamma. Jag höll på att sminka mig när mamma kom och bad oss att ta på klänningarna. Så här är jag nu, påklädd och hör timvisaren gå runt. Det kändes som om den gick snabbare och snabbare. Nu var det bara en timme kvar till strandpartyt. Jag vet inte varför, men det bildades fjärilar i magen på mig.
- Jag måste ta ett foto! vrålade hon och gnuggade förtjust handflatorna mot varandra.
Jag och Melissa suckade högljutt. Vi gav henne ett cyniskt leende. Hon sprang ut för att hämta kameran. Jag kände mig så apatisk, där jag satt och lade på flera lager med läppglans. Man kunde tro att mina läppar bestod av läppglans, sp mycket som jag höll på att lägga. Men jag kunde inte sluta, det var så skönt att känna glansen på läpparna. När jag äntligen slutade, tog jag fram min rouge. Jag sög in kinderna, för bästa resultat, och lade på. Fast inte mycket. Jag ville inte se ut som en påskkärring. Allt skulle vara perfekt - allt. Jag vet inte varför, men det känns som om något kommer att förändras idag. För alltid. Det kändes som om mina fjärilar i magen födde bebisar eller något, eftersom de blev bara fler och fler för varje tick man hörde på klockan. Jag kunde inte sammanbita mig, jag ville bara hoppa upp och ner och skrika. Jag var full av energi. Jag kanske skulle träffa någon person, som jag kommer att funka bra med. I alla fall, något kommer hända. Det vet jag.
- Såja, sa mamma och nästan snubblade över sina egna fotsteg. Dags för foto!
- Men mamma. Jag har inte ens sminkat klart mig, protesterade Melissa med en stön.
- Inte jag heller, invände jag.
- Men det gör inget. Ni är ändå helt perfekta, tjejer. Komigen nu, manade mamma på. Det är bara släkten som kommer att se er. Den kommer inte stå inramad i kungahuset eller något i den stilen.
Mamma hade faktiskt rätt. Alla i vår släkt struntade i hur man såg ut, eller i alla fall inte så exakt. De brydde sig mest om vad man hade inombords. Som alla borde bry sig om.
Jag och Melissa växlade blickar och till sist ställde vi oss framför kameran.
- Gå närmare varandra, sa hon och viftade med handen medan hon visade något som betyder att vi skulle gå närmare varandra och det gjorde vi.
Mamma inspekterade oss.
- Lägg armarna om varandra, sa hon efter att ha kollat på oss i minuters minuter.
- Men lägg av, jämrade Mel. Kan du inte bara fota. Vi har saker att göra.
- Eller hur. Det är bara en halvtimme kvar! kontrade jag.
- Ja, okej då, gav mamma upp.
Hon riktade kameran mot oss.
- Säg omelett!
Hon fotade. Blixten från kameran fanns fortfarande i mina ögon. Jag gnuggade dem. Tur att jag inte lade mascara än.
- Nu ska jag låta er vara ifred. Säg hejdå innan ni går.
Hon viftade lite ta fatt och gick ut ur rummet. Jag satte mig vid sminkbordet och började lägga på glittrande ögonskugga som jag köpte när jag var i flygplanet till Boston. Den är jätte fiffig! Mel stirrade på mig.
- Kan jag få låna mascaran? frågade hon artigt.
- Japp. Men jag ska ha den snart.
- Okej. Det går snabbt.
Hon gick till den andra spegeln i sitt rum.
- Julia! skrek hon.
- Ja?
- Mascaran är slut! upplyste hon mig.
- Va!
Jag fick panik. Mascaran - slut!? Men jag behövde den, det var mitt hemliga vapen till att få mina ögon se större ut. Jag kan inte gå någonstans utan den. Det var inga problem för Melissa för hon ser ändå bra ut med och utan smink. Jag flämtade till. Sedan brast jag i ilska.
- Grrr! kraxade jag och stampade foten i golvet.
- Men äsch då. Du behöver nog det, retades Melissa.
Jag ignorerade henne, men tackade för att hon var hjälpsam. Hon ville bara att jag skulle skratta, men jag kunde inte skratta i sånna här tillfällen.
- Vad ska vi göra! hojtade jag och nästan välte ner hela Melissas hylla med parfymer.
- Men herregud, stönade hon. Det är inget S.O.S fall! Vad ska vi göra? Ringa polisen och anmäla att mascaran är slut?
- Nej...
Jag tänkte till.
- När hade du den sist? undrade jag.
Hon harklade på sig.
- Igår, till skolan, nästan viskade hon.
- Jaha. Du hade den sist, Då får du gå och köpa en ny. Pronto!
- Aldrig i livet! protesterade hon.
- Joho du, sa jag medan jag drog mascaran ur hennes händer.
- Nej!
Plötsligt tappade jag mascaran - på hennes kläning! Det blev en svart fläck vid låret.
- Hu! flämtade hon.
Hennes ansikte blev helt rött. Först trodde jag att hon skulle komma fram och strypa mig, men jag hade fel. Hon brast i gråt. Hon grät på riktigt. En tår föll till kläningen och blev en våt fläck. Jag kände mig skyldig.
- Mel?
Hon fortsatte att gråta. Jag hade aldrig sett Melissa gråta förut. Inte så här. Det riktigt rann ner när hon grät. Hon snöt sig med en pappernäsduk som fanns på sminkbordet. Det hördes som om hon fick kämpa för att hålla kvar luften i sina lungor.
- Mel? upprepade jag ännu en gång.
Hon tog ett djupt andetag. Hela hon darrade.
- Nej, Julia. Det är inte ditt fel, det...
Hon pausade för att stoppa några tårar som var på väg att rinna nerför hennes kinder.
- ... är mitt fel, avslutade hon. Hela dagen har varit otursbaserad. När jag gick till min förste lektion, matte, svarade jag fel på alla uppgifter. Jag visste inte vad det var med mig, för att jag brukar vara riktigt hyfsad på matte. På bilden ritade jag en clown, men egentligen skulle det vara " town ", som betyder stad på engelska. Vår bildlärare kom från england och jag trodde att han sa clown. Alla skrattade åt mig, då jag visade upp min clown som mer såg ut som en enda stor boll av färg. På maten tappade jag min lasange på golvet. Jag var tvungen att tvätta upp det. När jag skulle sätta mig på huk hostade jag till och satte mig rätt på lasange - smörjan. När vi skulle gå hem snubblade jag då jag skrek Philips namn. Nu tror alla, och troligen han, att jag är en tönt. Att jag inte kan platsa mer än hans vän bara. Kanske till och med mindre än vän, om han inte vill vistas med mig. Nu så fick jag en fläck på min klänning. Och det var inte dit fel. Jag borde jag släppt taget direkt, men gjorde det inte. Hela dagen har gått åt skogen och det förvånar mig inte om hela festen kommer gå ut skogen också!
Hon brast i gråt igen. Denna gången hysteriskt mycket. Hon skrek nästan. Stackars Mel!
- Nej, nej. Allt kommer bli bra, tröstade jag henne. Jag kan lova dig det. Det går ju dåligt för mig också. Jag är också jätte ledsen, att ingen bjöd ut mig. Men jag klarade mig ändå. Jo visst, jag kommer kanske vara själv. Men jag kommer i alla fall vara där.
Hon slutade gråta lite, men darrade fortfarande.
- Sluta gråta! befallde jag. Ditt ansikte kommer bara bli skrynkligt och ditt smink kommer rinna. Kom så tvättar vi av det. Så kan vi börja om från början igen. Okej?
Hon nickade lätt. Jag höll henne i handen enda tills vi kom fram till toaletten. Hon sköljde ansiktet och snöt sig ännu en gång. Hon betraktade sigi spegeln medan hon log.
- Äsch, sa hon. Vem behöver smink? Jag ser så bra ut utan.
- Ja, det gör du, höll jag med. Kom så går vi ner så att mamma kan tvätta av det med någon bra smörja som alltid funkar.
Hon nickade igen.
När vi kom ner till köket satt mamma och pratade i telefon. När hon fick se oss - och klänningen - spärrade hon upp ögonen.
- Jag måste sluta nu, rapporterade hon telefonen. Ja. Ja. Ja. Ja, okej. Ja. Vi ses i morgon Marilyn. Visst. Hejdå!
Hon lade på och lade händerna på kinderna.
- Vad har hänt? frågade hon. Vad har hänt med din klänning.
- Mamma, sa jag. Vi hinner inte förklara. Strandpartyt börjar om en kvart. Ta fram den där smörjan och tvätta bort fläcken.
- Ja, okej. Ja. Kom med här Melissa. Det går snabbt.
- Det måste det göra, sa Melissa. Eftersom Philip kommer om fem minuter.
De sprang in i tvättstugan.
Det kanske inte kändes rättvist eller det kommer nog att kännas konstigt om jag följer med dom i bilen. Det är ju deras träff. De kanske vill planera eller något sådant. Jag vill inte vara till besvär. Men det ska bli kul att träffa Philip. Jag har aldrig sett honom, bara hört en massa om honom av Melissas ”Åh, jag är så kär " - berättelser. När jag för en gång skull kom på att tänka på mig blev jag ledsen, Vad är poängen med att bara sitta där helt själv, på en stol, och utan någon att vara med i tävlingarna och aktiviteterna. Det ända jag praktiskt taget kunde göra var att äta och titta på alla andra. Kul? Men i alla fall. Jag har turen som får vara där. Och det tackar man inte nej till. Jag känner inte någon som inte ska gå på festen och jag vill inte vara runt människor som snackar om den och jag bara " Huh. Vad snackar ni om? ". De kommer tro att jag är fattig eller något sånt. Att jag inte hade kläder. För vem går inte? Mel sa till mig innan att en i hennes klass struntade i att gå på semester bara för att vara på Strandpartyt. Så det är bara ett måste.
Plötsligt plingade det på dörren. Ingen kom och öppnade. Det plingade en gång till. Jag visste att det var Philip och jag visset att Melissa ville öppna för honom. När det plingade tredje gången så var jag bara tvungen att öppna.
- Hejsan, mitt namn är Julia. Jag är Melissas syster.
Vi skakade hand.
- Jag har hört mycket om dig, Julia. Jag heter Philip. Som du kanske redan vet.
Jag fnissade till.
- Japp. Kom in, vet jag. Mel kommer när som helst.
- Tack.
Jag släppte in honom och stängde dörren.
Philip var snygg, om jag får säga så. Han hade ett mörkblont hår som föll ner vid ögonen och på sidorna och så hade han blå ögon. Han var klädd sprotigt - i svarta struprörsjeans och en T-shirt i samma nyans som hans ögon. Han hade en bukett rosor i handen.
- De kan jag ta hand om, erbjöd jag mig och tog rosorna i famnen.
Jag gick till köket och lade dom i en vas med vatten i. Sedan kom jag tillbaka. Vi satt tysta och väntade på Melissa.
- Förlåt att jag inte öppnade. Det hörs inte så bra, den ringklockan, ljög jag snabbt.
Han skrattade.
- Nej, det gör inget alls.
- Julia! skrek Melissa. Jag har hittat mascara i mina jeans, och kan inte du tvätta dina smutsiga kläder. De stinker!
Hon kom inrusande och gav mig mascaran. Fläcken var borta och hon såg ut som en skinande sol. Hon vände sig om och fick se Philip. Hon tog ett steg bakåt och flämtade till.
- P-philip!
- Hej på dig också, fnissade han.
Det såg ut som om Mel uppriktigt sagt skulle dö av skam. Men hon höll sig fint. Hon knölade ihop knogarna för att inte få ett utbrott och gråta igen. Sedan log hon.
- Ska vi gå? föreslog Philip.
- Ja.
Jag lade på mascara och tog på mig skorna. När alla var färdiga gick vi ut och mot Philips silvriga bil. Snygg var den!
Plötsligt sprang mamma efter oss.
- Hallå? Var ska ni! ropade hon. Ni har inte sagt hejdå!
Jag kollade på Mel. Hennes knogar blev röda, så hårt som hon tryckte ihop den. Man nästan hörde hur hon gnisslade med tänderna.
- Hejdå, då! sa Melissa dröjande och fortsatte att gå.
- Men jag har inte sett den unga mannen! sa hon när hon kom fram.
Hon blockerade vägen för oss och såg på Philip.
- Hej. Du måste vara Philip.
- Javisst. Ängement att träffa er, Miss...
– Jennie. Jennie heter jag, sa mamma.
Hon rodnade till.
- Jaha. Hej, Miss. Jennie.
- Trevlig pojke, sa hon och klappade Philip på axeln. Nu kan ni gå.
Melissa himlade med ögonen och satte sig i bilen. Jag gjorde samma sak. Philip startade motorn.
- Kör försiktigt! hörde man mamma ropa.
Bilen luktade jordgubbe, och jag märkte varför. Han hade lagt en jordgubbsdoft vid ändarna av bilen. Han hade också lagt rosor i bilen! Vad romantiskt! Nu kände jag mig dum. Philip och Melissa kanske ville vara själva. Annars skulle han väl inte ha gjort så här mycket jobb?
- Förlåt att jag stör, ursäktade jag mig.
- Nej, nej. Det gör absolut inget! sa Philip och svängde.
Jag såg att han log mot oss i backspegeln. Han såg så snäll ut. Han passade bra ihop med Melissa. Jag vände mig åt Melissas håll. Hon såg sur ut. Jag formade munnen till: " Bry dig inte om mamma. Ha det trevligt nu, okej? ". Hon log mot mig samtidigt som hon nickade.
Jag kollade ut ur fönstret. Plötsligt kände jag de där fjärilarna i magen. Jag var helt nervös. De blev bara starkare och starkare ju närmare vi kom stranden. Det kändes som om det kommer hända snart. Något kommer att förändra tillvaron. Något kommer att förändra allt...

Frågor till paren som kommer in på Strandpartyt:
Vad är det som är så bra med din partner?

Ben & Josie:
Ben: Att hon är så snygg.
Josie: Att han är otroligt smart.
Tom & Taylor:
Tom: Hon är den enda som jag tycker är vettig till att egentligen finnas på denna jord.
Taylor: Att han säger snälla saker om mig i intervjuer!
Dennis & Joannah:
Dennis: Att hon egentligen vågade fråga mig. Med det menar jag att det som är så bra är att hon är våglig.
Joannah: Att han ens kan räkna upp till tio!
Jack & Isabelle:
Jack: Att hon både är en pålitlig vän och en kärleksfull flickvän.
Isabelle: Jag kunde inte ha sagt det bättre än Jack!
Joe & Jackie:
Joe: Att hon räddade mig från att gå själv på Strandpartyt!
Jackie: Att han räddade mig från att gå själv på Strandpartyt!
Robbie & Nelly:
Robbie: Jag vet inte.
Nelly: Hm... Att han alltid vet när tjejer är i nöd!
Simon & Jessica:
Simon: Att hon alltid är så hjälpsam och hjälper alla i nöd. Hon tänker mer på andra än sig själv. Der gör henne till en fantastisk person.
Jessica: Att han inte är som alla andra killar. Han är den sortens kille som inte retar en tjej som har glasögon eller tandställning.
Han hjälper bara folk till att förstå att de är perfekta som de är.
Brian & Mary:
Brian: Framför allt hur gullig hon kan vara. Om man säger en hemlighet till henne bevarar hon det, innerst i sitt hjärta.
Hon går inte och skvallrar det för alla andra. Just hon är någon man kan lita på.
Mary: Man kan alltid ha nytta av Brian. Till vad som helst. Om man ringer till honom och frågar om svaret på läxorna, säger han dem. Han har inget hjärta att säga nej och lägga på. Jag tycker att han är bäst!

Justin & Ashlee:
Justin: Att hon är sin egen. Försöker inte härma andra, utan har sin egen vilja.
Ashlee: Att han inte bara är snygg. Han är charmig och snäll också. Det visste ingen om Justin!
Aaron & Britney:
Aaron: Att hon är den finaste, trevligaste, sötaste, smartaste tjej jag någonsin har träffat. Just därför är hon min flickvän och jag gillar henne jätte mycket.
Britney: Att han har ett sånt sött leende. När jag ser på hans leende vill jag bara smälta. Men det är inte bara hans leende. Hela han är söt. Och ställer upp för en, i vått och torrt!
Ryan & Gabriella:
Ryan: Att hon är snäll.
Gabriella: Att han alltid ger mig sin lunch när jag är hungrig!
Lucas & Samantha:
Lucas: Att hon kommer hem med läxan när jag är sjuk (skolkar, men andra ord)
Samantha: Att han hjälper mig med det jag behöver. (Någon gång)
Jordan & Sarah:
Jordan: Att hon alltid är på mina basketbollmatcher och hejar på mig för extra tur!
Sarah: Allt.
Austin & Kelly:
Austin: Att det är bara hon som kan uttala mitt efternamn. (Kiriacousikiokio)
Kelly: Att han är så varsam om mig. Han hjälper mig när det behövs, och även när det inte behövs. Han är en toppen kille
Jonathan & Jessie:
Jonathan: Att hon är het.
Jessie: Att han är het.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

tjoh - 8 nov 07 - 23:10- Betyg: