I need you |
Hej igen. Sorry att det har tagit så lång tid för mig att skriva något, men jag har blivit förbjuden att lägga ut någonting, något som jag struntar i nu (förlåt Madde<3) haha, men ond som jag är lägger jag ut en ny fanfic om marodörerna, men den kommer inte att bli längre än så här eftersom att även denna är ett skolarbete! Yippie! Haha, Så, skriv vad ni tycker så blir jag så glad så! :) Kramar<3
”Suuussiiee sötnoos”, lockade James på mig. Jag såg upp från kofferten och fick syn på hans flinande ansikte.
”Vad Tagghorn?” frågade jag. James dunsade ner på min säng med hundvalpsögon som såg bedjande på mig.
”Varför kan du inte följa med mig hem?” Jag suckade, för säkert hundrade gången den dagen.
”Det har jag ju redan sagt, James.”
”Jo, men Tagghorn den store kräver svar”, sa James med högtidlig röst som var skrämmande lik Dumbledores. I vanliga fall hade jag antagligen skrattat åt honom, men nu kändes det omöjligt. Att vara tvungen att återvända hem var hemskt nog, och det blev knappast bättre av James tjatande.
”Men, Tramptass! Det är ju sommarlov för sjutton!” utbrast James ilsket och kanske lite besviket också.
”Sommaren skall spenderas med familjen”, mässade jag bittert och återfick till min koffert.
”Och vänner, Sussie, är inte jag din aaaallra bästa vän?” James blinkade ivrigt med ögonfransarna, något som säkert hade varit väldigt förförande om det inte hade varit just han.
”James, för sista gången, jag heter Sirius! Inte Sussie! S-I-R-I-U-S, Sirius!” fräste jag. James reste sig och la sin arm om mina axlar.
”Lilla, lilla Sussie… Förlåt, Sirius”, sa han efter de mördande blickarna jag gav honom.
”Jo, James, du är min allra bästa vän och jag skulle mycket, mycket hellre spendera sommarlovet med dig, men det går bara inte!
”Vaddå? Tvingar din så kallade mamma dig att komma hem för att diska eller?” fnös James.
Jag stelnade till.
”Vad sa du?” morrade jag dovt.
”Ja, men de vill ju knappast ha dig hemma. Inte efter allt du har gjort dem. Du har ju tydligen förnedrat hela släkten Black bara genom att hamna i Gryffindor!”
”Vill du kanske att jag skulle hamnat i Slytherin istället, så att jag hade avskytt dig, Remus och Peter bara för min familjs skull? Är det vad du menar?!!” skrek jag tillbaka.
”Nej… det var inte så…” mumlade James skamset.
”Jag struntade i min familj när de slo…” jag hindrade mig. Det skulle inte bli bättre av att han fick reda på det. ”när de försökte hindra mig från att vara med dig!” fortsatte jag istället efter några sekunder.
”Jag vet Tramptass… Men du menar väl inte att du ser fram emot sommaren med dem?!!” sa James förskräckt. Innan jag kunde hindra mig hoppade horden bara ur munnen på mig.
”Mer än mot en sommar med dig i alla fall”, snäste jag. James ryckte till som om jag hade slagit honom.
”Fint”, sa han kyligt och stegade ut ur sovsalen med näsan i vädret.
Tågresan hem kändes lång. Ja, längre än någonsin faktiskt. Det slog mig att jag aldrig åkt Hogwartsexpressen själv. Inte ens när jag skulle börja på Hogwarts hade jag åkt ensam. Kanske till en början, men efter högst en kvart hade jag hittat Remus.
Remus…
Han och resten av ”marodörerna” satt väl och skrattade högt åt något skojigt som James just hade sagt.
Jag fnös. Marodörer, ha! Vilken löjligt namn. Vem i hela friden hade kommit på det?
Magen knöt sig av illamående när jag mindes att det var jag och James som kommit på det under ett av våra, vid det här laget, ökända snöbollskrig under vårat andra år på Hogwarts.
Mina tankar avbröts när kupédörren öppnades och en kortare version av mig själv stod i dörröppningen.
”Gå, Regulus”, kraxade jag innan jag fick styr på stämbanden,
”Gå”, upprepade jag åt min lillebror.
”Sirius, jag ser ju att det är något…” började Regulus men jag orkade inte höra på.
”Och sen när började du bry dig?!!” fräste jag ilsket. Regulus ryggade tillbaka och såg skamset ner i marken.
”Du har rätt, förlåt…” mumlade han innan han försvann och lämnade mig ensam kvar.
Åsynen av huset framför mig fick mig att må illa. Jag hade inte sett huset på ett år och kände starkt att jag inte ville det nu heller, men jag hade inget val.
Jag stegade motvilligt uppför trappan och knackade på.
Steg hördes inifrån och jag önskade för ett ögonblick att det var någon annan än den jag trodde, men stegen var precis som hans.
Dörren flög upp och jag mötte Regulus blick.
”Så du är hemma nu…” mumlade min lillebror, men väntade inte på svar innan han vände och gick in igen. Jag stängde munnen, som jag hade öppnat för att svara honom, och följde istället efter honom in i hallen.
”Blodförrädaren är tillbaka ser jag”, hördes en kylig och raspig röst som jag kände igen alltför väl.
”Mor”, muttrade jag och trängde mig förbi Regulus som stod vid det fula paraplystället vid trappen och såg oroligt från mig till vår mor.
”Våga inte påstå att vi är relaterade till varandra på något sätt!” fräste hon ilsket och spottet yrde ur munnen på henne.
”Med nöje”, mumlade jag tyst och kunde inte låta bli att tänka att James skulle varit stolt över mig.
”Vad sa du?” väste hon och tog de sista trappstegen i ett enda steg som mer liknade ett hopp. Sen var hon framme vid mig. Hennes gestalt tornade hotfullt upp sig över mig och jag kunde känna den svala andedräkten fläkta på ett obehagligt sätt mot min hud.
”Inget”, mumlade jag och skyndade mig att vända för att gå därifrån.
”Du har då aldrig varit någon riktig Black”, skrek hon efter mig. Jag suckade.
Ignorera henne, tänkte jag och skyndade uppför trapporna och in på mitt rum. De guld-röd-randiga banderollerna lugnade mig lite. Mitt rum var det enda i hela huset som jag faktiskt kände mig riktigt hemmastadd i. Jag fick syn på den leende James som stod med ena armen om mig på ett kort som hängde på väggen. Vi flinade glatt mot varandra och han slog mig i huvudet mig sina quidditch handskar.
Jag gick fram till väggen och stirrade på det rörliga fotografiet av oss. Plötsligt fick jag lust att slita ner alltihop. Varje liten sak som påminde om James. Allt skulle bort. I alla fall i mina tankar. Dessvärre kunde jag inte motbesvärjelsen till den fasthäftningsformel som Remus lärt mig några år tidigare, när jag satte upp alltihop för att reta gallfeber på mina föräldrar.
Jag suckade högt och önskade att jag hade fått göra det James bett mig om. Att följa med hem till familjen Potter under sommaren verkade som en alltför bra dröm. Men jag kunde inte. Det visste jag. Om föräldrarna ville ha en hemma var man tvungen att göra som de sa. Inte för att jag förstod varför mina föräldrar ville ha mig hemma. Kanske bara för att kunna hacka på mig. Berätta för mig vilken besvikelse jag var för dem. Att både min bror och mina kusiner var skickligare och ädlare än mig.
En försiktig knackning störde mig. Jag svarade ingenting, men dörren öppnades ändå och Regulus smög in. Han kröp upp i sängen och la armarna om benen. Ingen av oss sa något.
Istället betraktade jag min överfulla vägg. Ilskan mot James var plötsligt som bortblåst. Istället längtade jag efter honom. Jag längtade efter honom så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra.
”Sirius…” började Regulus tyst. Jag vände mig tvärt mot honom.
”Hur kom du hit innan mig?” frågade jag för att slippa höra hans falskprat.
”Jag… Jag blev hämtad…” viskade Regulus knappt hörbart. Jag suckade. Självklart. Favoritsonen blev hämtad, men dom lämnade den andra kvar. Jag hade istället fått gå hem i regnet.
"Mysigt", sa jag ironiskt och gick bort från väggen. Varför hade jag sagt allt det där till James? Han hade inte förtjänat det...
”Nej, inte särskilt. Mamma tjatade bara på hur… misslyckad du var…”
”Åh, trevligt. Då fick väl du tid att snacka på om mina hemskheter i skolan”, snappade jag av honom. Han tystnade.
”Sirius, jag ville bara säga att jag är ledsen. Och jag har aldrig gillat dina kompisar, men att se dig sitta ensam på tåget hem…”
”Erkänn! Erkänn att det gjorde dig glad att se mig! Att se den sämste Black som någonsin funnits, sitta övergiven på tåget utan några vänner alls!”
”SIRIUS ORION RUFUS BLACK!” gastade vår mor nerifrån.
”Det är väl bäst att jag går”, muttrade jag och slängde upp dörren. Regulus skyndade efter. Han gav mig en lidsam blick innan han skyndade in på sitt eget rum och jag sprang nerför trappan.
”Disken”, fräste min mor när jag kom ner till köket i källaren.
”Kan inte Krake ta det?” stönade jag.
”Tjafsa inte emot”, fräste hon ilsket och slängde åt mig disktrasan. Jag svor tyst åt mig själv för att jag bara var sexton. Varför fick jag inte använda magi? Ilsket slet jag till mig trasan och började torka disken för hand. Jag visste att hon gjorde det bara för att plåga mig. Det hördes hasande steg. Jag vred på huvudet och vår slitna husalf Krake släpade sig in. I famnen hade han en stor bunt ved.
”Husmor bad Krake att hämta veden…” sa alfen hest.
”Tack, Krake”, sa min mor med betydligt lugnare stämma mot alfen. Det gjorde mig ännu argare. Hon föredrog alfen mer än mig. Hennes son.
”Krake ser att blodsförrädaren är tillbaka… Den äcklige, smutsskalleälskande pojke som är husmors avkomma…” Jag stängde av öronen. Orkade inte höra mer.
”Tack Krake”, sa min mor igen och tog emot veden. Jag släppte kastrullen så att den for i golvet. Både hon och Krake hoppade till vid ljudet av den mot golvet.
”Vad håller du på med, din odåga till trollkarl!”
”Du håller med honom?!!” skrek jag hest. Hon såg mordiskt på mig.
”Jag förstår då inte hur du faktiskt vågar komma hit och sätta dig upp mot oss andra, hederliga Black’s”, sa hon överlägset. Jag fnös.
”Hederliga? Som om någon i vår släkt är hederlig”, sa jag med ett litet skratt.
”VÅGA inte tala sådär om släkten Black! Vi är en av de få, finare renblodiga familjerna som finns kvar…”
”Och vem bryr sig?!! Blod som blod! Skulle alla vara renblodiga skulle det inte finnas några kvar av oss!” skrek jag ilsket. Allting bara rann över mig. I ett enda kliv var hon framme vid mig. Hon hade höjt handen igen, en rörelse som jag kände igen alltför väl. Jag skulle precis ducka när slaget kom och träffade min kind. Hon slog hårt och jag vacklade till, men höll balansen genom att greppa hårt om bordskanten.
”Du din vedervärdiga hög av ben! Du ska ALDRIG någonsin få tala illa om vår släkt igen!” spottade hon ur sig.
”Inte?” sa jag andfått. Det sved på kinden.
”Var inte så uppnosig!” fräste hon och höjde handen en gång till. Slaget träffade nu andra kinden. Jag kved lågt och plötsligt så kokade allting över. Jag kunde inte hindra mig. När hon för tredje gången höjde handen var jag redan beredd och jag slog tillbaka. Slaget träffade henne på hakan, och jag slog med knuten näve. Hon stapplade några steg bakåt och slog i skåpet med porslin som stod bakom henne. Hon tystnade tvärt och såg upp på mig med rödsprängda, uppspärrade ögon. Hela jag darrade. Benen skakade som asplöv och min hand var krampaktigt knuten. Vad hade jag gjort?
”Och vad i helvete håller du på med?!!” Jag stelnade till och önskade att jag hade hört fel. Det kunde bara inte hända. Långsamt vred jag på huvudet och såg till min förtvivlan att jag hade hört helt rätt. I dörröppningen stod min far, Orion Black. I några få steg var han framme vid mig och såg hotfullt på mig. Jag kände mig genast extremt liten och obetydlig.
”Ditt förbannade missfoster!” vrålade min far och tog hårdhänt tag i min axel. Han slet mig uppför trappan och vrålade olika saker åt mig. Ärligt talat så lyssnade jag inte. Hukade mig bara för hans slag och fällande kommentarer. Jag ville inte finnas längre. Hade jag verkligen förtjänat det här.
När han tillsist fått upp mig till översta våningen slängde han upp min dörr och kastade in mig. Jag kurade ihop mig på golvet där jag hamnat.
”Du skulle bara våga sätta din fot utanför det här rummet!” Han smällde igen dörren. Jag tryckte ansiktet mot de svala trä brädorna som låg som mitt golv. Jag varken kunde eller orkade hindra tårarna som kom i strömmar. Jag hulkade och snyftade och grät.
”HELVETE!” vrålade jag.
”Sirius?” hördes en röst.
”Dra åt skogen, Reg”, snyftade jag.
”Sirius!” hördes det igen.
”Hör du dåligt eller? Dra härifrån!” skrek jag och satte mig upp, men tystnade när jag insåg att det inte fanns någon annan än jag i rummet. Jag såg mig omkring. Det var tomt.
”Sussie?” hördes rösten igen. Jag ryckte till. James! Jag hoppade upp på fötter. James kunde inte vara här någonstans. Det var omöjligt. Jag sprang fram till fönstret och kikade ut på gatan. Ingen var där.
”Spegeln, idiot”, fräste James, skrattfyllda röst. Jag slog mig för pannan. Spegeln, såklart. Jag rusade fram till min koffert som stod nedanför sängen och drog fram den nya röda stickade mössan som James mamma hade stickat och gett mig i julklapp. Jag stack in handen i den och drog fram spegeln. Vår spegel. Jag höll upp den och mycket riktigt. Där i spegelglaset, reflekterades inte min egen spegelbild, utan James flinande ansikte.
”Ibland är du bra trög”, skrattade James. Jag dunsade ner på golvet och lutade mig mot sängen.
”James, åh du fattar inte hur glad jag är att du…” jag tystnar när jag inser att jag egentligen borde skrika åt honom av helt andra skäl.
”Så nu är jag helt plötsligt omtyckt?” snäste James och hans flin var helt utsuddat. Jag kände hur skammen kom tillbaka men jag visste att jag var tvungen att bli sams med honom igen.
”Förlåt James, jag menade inte det där jag sa…”
”Och det säger du nu?” Jag tystnade skamset. Förstod egentligen inte riktigt vad han menade.
”Nu, när vi har kommit hem! Hade du sagt det lite tidigare hade jag ju inte behövt sitta på tåget och ha dödstrist med Remus och Peter!” stönade James. Jag sken upp.
”Dödstrist?”
”Ja, Dödstrist! Remus typ sov, och Peter drog sina urtrista skämt! Jag saknade dig ju!”
”Naaw, Jamie. Sakna du mig”, larvade jag mig. James himlade med ögonen.
”Ja, Sussie, det gjorde jag. Men nu till mycket mer väsentligare saker. Vad i hela friden har du råkat ut för?” James såg orolig ut och han försökte förgäves hitta ett ställe där han såg mig bättre.
”Vaddå?” frågade jag oförstående. Jag var för glad för att se honom för att förstå vad han menade.
”Men du är helt röd i ansiktet. Det ser faktiskt ut som att du har gråtit…” James såg om möjligt ännu oroligare ut. ”Sirius, har det hänt något?”
Förbaskat också, tänkte jag och drog snabbt med handen för att få bort tårarna som jag för tillfället hade glömt bort.
”Nej… Det har inte hänt något… Jag bara…”
”Har du saknat mig Sirius?” skämtade James. Lättad över att ha fått ett svepskäl, nickade jag ivrigt på huvudet.
”Ja, som bara den”, skämtade jag bort allt seriöst som funnits innan.
”Inte trodde jag att du var så känslig”, sa James och blinkade med ena ögat åt mig.
”Inte jag heller”, skrattade jag och kände mig som den falskaste människan på jorden i just det ögonblicket. Glädje var det sista jag kände just då. Jag ville bara skrika ännu mer.
”Jag måste gå, mamma ropar att det är mat”, sa James och hans ansikte sken upp ännu mer.
”Gå och ät då, innan du svälter ihjäl”, uppmanade jag honom och han nickade.
”Bra, du får komma hit senare. I slutet av sommaren i alla fall”, sa han och sen var han borta.
Den närmaste veckan flöt framåt och jag blev inte mindre utfryst av familjen på grund av mitt lilla… öhm… utbrott. I slutet av veckan kom våra kusiner. Narcissa och Bellatrix Lestrange, mina absoluta hatobjekt. De fula flickorna sprang runt och förhäxade allting i huset. De hade fyllt sjutton och älskade att spela mig spratt.
”Siriusssssssss, slempotta”, fnissade Narcissa innan hon flinade åt Bellatrix. Bellatrix höjde sin trollstav innan jag var beredd på det.
”Tarantallegra!” väste hon med ett äckligt leende. Jag kände genast hur mina ben vek sig och de kändes som gelé.
”Vad gör du?!” vrålade jag, men flickorna bara skrattade.
”Bra där, Bella”, fnissade Narcissa elakt och skrattade rått åt mina dansande ben. Jag försökte ta ett hotfullt steg emot dom, men det blev inte riktigt så hotfullt som jag hoppats, eftersom jag föll pladask på golvet. Fallet fick systrarna att skratta ännu mer.
”Nu vill jag göra en”, sa Narcissa och drog fram sin egen trollstav.
”Silen…”
”Vad gör ni?!” sa någon plötsligt. Narcissa sänkte staven och såg upp mot dörröppningen.
”Åh, titta, det är lilla Reggi”, sa Bellatrix förtjust. Av någon hade de alltid tyckt att Regulus var söt.
”Ååh, Regulus Arcturus Black”, sa Narcissa och gick fram till honom. Dom hade tydligen helt tappat intresset för mig.
”Vad har ni gjort med Sirius?!” frågade Regulus bestört och knuffade undan dom. Han skyndade fram till mig som låg på golvet och mumlade en motbesvärjelse.
”Reg… Du är minderårig”, påminde jag honom.
”Sen när började ni tycka om varandra?” frågade Bellatrix med en röst som dröp av överlägsenhet.
”Sen vi föddes”, muttrade Regulus.
”Varför hjälper du honom, Reg?” frågade Narcissa olyckligt. ”Du har ju alltid varit en av oss.”
”En av er?” frågade Regulus.
”Låt dom vara Regulus”, sa jag och reste mig upp.
”Vi kanske har en till som vill ha lite roligt?” väste Bellatrix mellan sammanbitna tänder.
”Jag tycker du ska tänka på vad du säger, Reggi”, sa Narcissa och riktade trollstaven mot honom. ”Renskrubba!” En tvål och massa lödder fyllde Regulus mun och han grimaserade av smaken. Systrarna skrattade högt och gällt.
”Levicorpus!” väste jag och plötsligt fann jag Bellatrix hängandes i luften upp och ner.
”AH! Släpp ner mig! Cissy, gör något!” skrek Bella gällt. Narcissa såg ut som om hon inte visste vad hon skulle göra. Hon hade tappat trollstaven och bara gapade.
”D-Du är m-minderårig…” viskade hon dumt. Jag ryckte förstrött på axlarna.
”Och sen när har någon Black brytt sig om regler?” frågade jag. Hon såg skärrat från mig till Regulus, som stirrade på den upp och ner vända Bellatrix.
”Sirius… Du vet vad du…”
”SIRIUS BLACK!” vrålade någon. Jag tappade kontrollen över Bella, och hon föll ner på golvet med huvudet före.
”Din äckliga omöjliga missbildade odåga! Att du aldrig lär dig? Du attackerar folk ur din egen släkt?!!” Min Mors röst ekade i hela huset när hon klampade in i rummet där jag, Regulus, Narcissa och Bellatrix befann oss.
”Har inte du alltid sagt att jag inte tillhör familjen Black?” käftade jag emot, fast besluten att irritera henne så mycket som möjligt.
”Om du någonsin så mycket som pekar med din stav på någon i släktet Black igen så kan du räkna med att jag sätter upp ditt huvud bredvid husalfernas i trappan!” vrålade min mor. Jag skrattade åt hennes ord.
”Försök”, sa jag och tog fram min trollstav. Jag riktade den mot Bellatrix som fortfarande låg på golvet och betraktade hela spektaklet nedifrån.
”Melofo…” började jag. Bellatrix gav ifrån sig ett kvidande läte, Narcissa skrek, och min mor slog. Slaget kom plötsligt och från ingenstans. Jag flög bakåt och in i väggen.
”Sirius!” skrek någon, men jag slöt ögonen och koncentrerade mig på smärtan. Det bultade i bakhuvudet och det sved i ansiktet.
”Jag varnade dig!” väste min mor. Hon tornade upp sig över mig och jag visste att hon skulle slå igen.
”NEJ!” skrek någon. Alla tystnade och vred på huvudena. Till och med jag öppnade ögonen. Det var Regulus.
”Låt honom vara!” sa Regulus. Jag suckade inom mig.
”Reg… låt bli…” mumlade jag, men Regulus ögon var fulla med tårar och han såg olyckligt ner på mig.
”Va?” sa vår mor och såg från den ena till den andre.
”Det har hållt på för länge”, viskade Regulus. Jag önskade att han bara kunde hålla truten för sin egen skull.
”Regulus Arcturus Black… Jag tycker du ska tänka dig för”, sa mor varnande.
”Jag har tänkt! Alldeles för mycket! Jag borde gjort något för länge sen! Låt Sirius vara!” vrålade Regulus så högt att jag hoppade till. Mor såg förvånat på honom.
”Bli inte som han” sa mor och pekade på mig. ”Slösa inte bort allting på att bli en sån… förrädare!” spottade hon ur sig. Jag såg hatiskt på henne.
”Sirius är ingen förrädare! Sirius är min bror!” skrek Regulus. Vid det här laget strömmade tårarna nerför hans ansikte.
”Han förtjänar inte ens att kallas Familjemedlem”, fräste mor.
”Håll tyst!” skrek Regulus. Alla var helt tysta. Mor vred på huvudet åt mitt håll.
”Du ska upp på ditt rum, nu. Och tala aldrig med din bror igen”, väste hon. Jag reste mig sakta upp och såg henne stint i ögonen.
”Nej”, sa jag sen.
”Vaddå ’nej’”? Frågade hon.
”Jag tänker inte stanna här längre”, sa jag och trängde mig förbi henne. Jag kutade upp för trapporna och in på mitt rum. Slängde ner det nödvändigaste i kofferten och stängde den sen. Dörren flög upp bakom mig och där stod hon igen.
”Vad menar du med det?” frågade hon.
”Jag sticker”, sa jag kort.
”Nej det gör du inte.”
”Jo, det kan du ge dig på att jag gör. Jag tänker inte stanna här bara för att ni tvingar mig. Om några månader är jag sjutton, då kan jag göra vad jag vill”, sa jag. Mor såg med smala ögon på mig och jag försökte att inte bry mig om Regulus som såg olycklig ut bakom henne. Jag drog med mig kofferten förbi henne och nerför alla trapporna igen. I hallen stod Bellatrix och Narcissa och såg storögt på mig.
”Vart hade du tänkt att ta vägen då? Du har ingenstans att gå”, snäste mor.
”Vart som helst som inte är här passar mig fint”, sa jag och gick ut genom dörren. Jag vände mig om en sista gång, mötte min brors ögon som var fyllda med ännu mer tårar. Jag suckade, jag visste att det var elakt att lämna honom i sticket, men han hade det bättre utan mig.
”Bra, stick! Och tro inte att du kan komma tillbaka!” vrålade mor efter mig, innan jag hörde hur dörren smälldes igen och någon låste inifrån. Jag såg mig omkring. Jag var inte bunden någonstans längre. Jag kunde gå vart jag ville och jag visste bara ett ställe som jag ville till mer än Hogwarts.
Potters hus var mycket trevligare än vårat. Det var ett vitt litet hus med blommor i rabatterna och en välskött trädgård. Jag sprang uppför trappan till dörren och nästan kastade mig över ringklockan. Det hördes steg där innfrån och sen öppnades dörren av ingen mindre än James.
”Tramptass?” sa han frågande. Jag nickade innan jag kastade mig på honom.
”Åh, James jag har varit en sån jäkla idiot! Förlåt mig!” skrek jag ut. Han såg förbluffat på mig men insåg sen allvaret i det hela.
”Vad har dom gjort med dig?!!” frågade han helt bestört när han såg märkena efter slagen i mitt ansikte.
”ingenting…” mumlade jag.
”Sirius, slår hon dig?!!” skrek James. Jag nickade nästan osynligt.
”JAG SKA DÖDA DEM! HUR KAN DE BARA…”
”James, jag mår bra. Jag har stuckit därifrån”, sa jag åt honom.
”Stuckit? Har du rymt?” frågade han. Jag nickade otåligt.
”Kan vi ta det här någon annanstans?” frågade jag. Han tvekade innan han nickade.
”Kom in”, sa han. Jag gjorde som han sa och drog in kofferten efter mig. James stängde dörren och ledde upp mig på sitt rum.
”Jag får väl bo här?” frågade jag när jag insåg att jag bara hade tagit det för givet. James kanske fortfarande var arg på mig…
”Idiot, ja det är klart att du får”, sa han och slog mig lätt i huvudet.
”Tack…” sa jag lättat. Jag la mig när i hans säng.
”Vad… vad sa Regulus?” frågade James efter en stund.
”Ingenting…” muttrade jag.
”Lämnade du honom bara?” frågade James. Jag nickade.
”Jag vet att det låter taskigt, men han har det faktiskt bättre där utan mig”, sa jag.
”Är du verkligen säker på det?” frågade James. Jag ryckte på axlarna.
”Jag hoppas det, för nu kan jag inte komma tillbaka och rädda honom.” James flinade.
”Han får det säkert bra”, sa han.
”Jag hoppas det.”
”Men sen då?”
”Vaddå sen?” sa jag oförstående.
”Ska du bo här resten av livet eller?” flinade James. Jag skakade på huvudet.
”Jag kommer väl på något…”
”Vi får hitta en lägenhet eller något, tillsammans”, sa James och la sig ner på golvet.
”I centrala London”, sa jag.
”Med fem rum och kök”, sa James.
”Fem rum? Vi är ju bara två personer”, sa jag och skrattade åt honom.
”Hade du tänkt lämna Remus och Peter hemma eller?”
”Nej, det förstås…”
”Ett rum var, plus ett vardagsrum. Perfekt!” sa James. Jag skrattade. Det skulle allt se ut det.
”Ett år kvar på Hogwarts också”, påminde jag honom.
”Det såklart, men det ska vi nog utstå, eller vad säger du?”
”Japp. Det ska vi nog”, sa jag medhållande. Jag såg på min vän som låg på golvet och fortsatte spekulera om vår framtid tillsammans. Han var allt en klippa att luta sig mot i oväder. Det gick inte att säga något annat. Han var min allra allra bästa vän och jag ville mer än gärna spendera sommaren tillsammans med honom. Vad jag än hade sagt tidigare.
”Sussie, hör du på?” frågade James. Jag nickade förstrött.
”Jaa…” sa jag.
”Jag märker det”, skrattade han. ”Åh, Sussie, sötnos, det här kommer bli den bästa sommaren i mitt liv”, sa James och flinade brett mot mig.Just då kände jag hur lycklig jag var, och jag var övertygad om att jag hade den bästa vännen i världen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 2 dec 08 - 02:58- Betyg:  | Ouu, detta hände innan den andra marodörff du skrev, den som hette ngt med trubbel. Har jag helt fel??(ne)
Pussar, svinra<3<3
Och när jag läser i dina kommentarer har ja aldelles rätt *stolt*<3 | | prickigthallon - 27 sep 08 - 14:05- Betyg: | | GAAASH! Galet att du skriver så bra! Och vet du? Du blir bara bättre och bättre! <3 | | fanny_94 - 8 nov 07 - 19:01- Betyg: | | Nej det är klart :)<3 | | chulia - 6 nov 07 - 19:30 | Tack! :D
Fanny_94: som sagt, så får du se min andra marodör berättelse som fortsättningen. I första delen nämner jag denna händelse... Jag tror inte jag orkar skriva på två berättelser som har typ samma handling... Men tack så mkt för kommentaren! :D
Svikmejinte: Haha, vad roligt att du också gillade den! :) Haha, det bästa jag har skrivit... Njaa... vet inte riktigt om jag håller med faktiskt, blev inte särskilt nöjd med slutet själv, men jag ska väl inte klaga antar jag, Den verkar ju uppskattad xD Tack!<3
JennyJ: Du är allt en liten retsticka du, bara för att du fick läsa den här först av alla xD<3
Maadelen3: haha, sorry maddis, men jag orkade inte. Har börjat skriva på en ny i svenskan istället, ville skriva mer, ;) så jag orkade inte vänta på att du skulle komma hem xD *ond* Men, juste, du och Kajsa läste ju faktiskt först. Men bara till tågresan tror jag. Så JvJ läste HELA först av alla, men jaja, nu har ni alla läst den så det spelar väl ingen roll antar jag xD<3
Mp3: Gaah! Tack :) Dina kommentarer är alltid så varma och fina! Blir verkligen jätteglad! :D TAAACK! <3
Anchii: Tack! Kul att du tyckte om den :)
TACK för alla kommentarer :D<3 | | anchii - 6 nov 07 - 18:32- Betyg: | | asbra! | | Mp3 - 4 nov 07 - 22:55- Betyg: | | Julia, så himla bra. Så underbart :) ! Det här är nog en av dem bästa verk som du skrivit ! <3 ÄLSAK!!! ÄLSKA!!! <3<3<3<3<3<<3<3<3<3& lt;3<3<3<3<3<3!!! <3<3<3<3<3<3 | | Maadelen3 - 4 nov 07 - 21:23- Betyg: | JULIA DIN GÅÅÅÅÅÅS!
Jag SA att du itne fick lägga ut! :O Å ÄNDÅ! XD
haha, men den var AAAAAAAAAAAAASBÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST! :) GAAAAAAAH! jag å kajsa läste början på ett cafe *stolt* (kajsa äger på att veta vad latte ä gjort av! ;)) haha :D men alltso! RIKTIGT KUUUUUNLIG! :) ÄÄÄÄÄLSkAAAA <3<3 :) aja, men läser vidare nu! :) kraaaaaam <3 | | JennnyJ - 4 nov 07 - 18:55 | | Haha, jag fick svar jag fick svar... mohaahhahah, det fick inte ni fanny_94 & svikmejinte xD Mohahahhaahhahahahaha, känn er utstötta ^^ (sorry, men e på retsticke humör xD) | | svikmejinte - 4 nov 07 - 18:48- Betyg: | | åhh!! gud vad bra! typ en av de bästa du har skrivit! Jag lovar, skitbra!! Kommer det någon fortsättnig kanske? det hoppas jag verkligen :D SKITBRA!! :D <3 ÄLSKAR | | fanny_94 - 4 nov 07 - 16:24- Betyg: | | Jättebra!:D Ska du skriva mer lr var det här enda delen? Har inget emot fler delar. Men tänk på det iaf! För jag skulle vilja ha fler delar. Men jaja. ;) Kram<33 | | chulia - 4 nov 07 - 16:02 | gaah! Förlåt käraste Jenny von J! Självklart har jag INTE ignorerat dig! så hemsk är jag inte xD Det var bara att dom hade frågor, inte du ;) Men jag skrev ju tack iallafall xD Haha, TACK KÄRA JENNY!
JennyJ: Tack för allt stöd och alla geniala IDÉER som du har bidragit med! :D Det som har gjort denna berättelse fulländad xD HAha :) Dy gar varit ett mycket stort stöd och jag ska nämna dig i mitt tacktal, om jag någonsin får hålla ett. xD <3 | | JennnyJ - 3 nov 07 - 21:37 | | Hallå.... vad e det här för stil?? :O ... du skriver till Ifos95 och till Niinnii, men inte till mig =/ ... nu bliver jag ju lite putt =/ ... meh.. och jag som har väntat och väntat på den här... och stöttat dig hela vägen x) <3 JvJ | | chulia - 3 nov 07 - 20:46 | Haha, tack alla :) Kul att ni gillade den :)
Niinnii: Som Ifos95 mycket väl sa, så är Sirius en kille. Har du läst Harry Potter böckerna? Det är ju Harrys gudfar som är sirius.. Jaja, det blev lite konstigt det där, men nu vet du iallafall. :)
Ifos95: Ja, jag lovar att fortsätta med Fyra marodörer = Trubbel. Kan ju inte bara lägga ner den ;) Men förlåt att det har tagit tid, har bara haft lite svårt att fortsätta på den, men nu har kära Jenny von J hjälpt mig så nu är jag i full gång igen. :) Den nya delen kommer nog snart. Men jag kommer antagligen inte att fortsätta på den här av två anledningar.
* det är en skoluppgift och den är egentligen redan alldeles för lång, så jag kanske måste korta ner den :s
* och sen så utspelar den sig ju under deras sommarlov innan dom börjar sjunde årskursen. Då kan man ju tänka att min "fyra marodörer = Trubbel" är fortsättningen, eftersom jag nämner den här händelsen i den. ;) Hänger du med? Jag suger på att förklara saker xD
Haha, ja men som sagt. kul att ni gillade den! ÄLskar era kommentarer! <3 | | Ifos95 - 3 nov 07 - 18:56- Betyg: | Niinnii: Sirius är en kille. Så att du vet.
Chulia: Du fortsätter väl på Fyra marodörer = Trubbel?
Annars så dööödar jag dig! *ser läääskig ut*
Men du MÅSTE ju bara fortsätta på den här. Den är ju super! | | niinnii - 3 nov 07 - 18:38 | | mtkmkt bra. men ja hinner inte med e de en tjej eller kille den där sirius? | | prickigthallon - 3 nov 07 - 15:15- Betyg: | Men jag hann inte läsa klart :'(
Ska åka nu. Läser klart sen :* | | JennnyJ - 3 nov 07 - 11:52- Betyg: | | GAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!! seriöst, denna = kärlek!!!!! :| ... gaah, du vet vad jag tkr om den... det har du nog hört ett par tusen gånger... gaah, nu måste jag hoppa lite till... seriöst... jag trodde att jag hade lekt av mig all glädje och upprymdhet då jag försökte bygga Hagrid av snön som kom i nättras x) .... GAAAH! Seriöst, love this.... ännu bättre än vad jag någonsin, någonsin, någonsin i mitt liv har läst! :D <3/JvJ |
|
|
|
